Argentinska resebrev – IV

Det är lätt att missförstå det allra viktigaste. Förhållandet behöver inte äga kontroll över det som finns utanför dess beståndsdelar. En dag sitter jag under ett glödhett tak av korrugerat plåt som en vind full av sand ömson smeker, ömson blästrar. Vinden är inte en bris och detaljerna hypnotiska. Tomgång, skäggstubb, fimpar; busschaufförer i mockasiner. Det finns miljoner kiosker och en evighet av tomma balkonger likt betongunderbett på brutala höghus. En kvinnas öppna gylf. Jag vet inte vart jag är på väg. Urtidsvarelser vid vattenhålet som rör sig nervöst fram och tillbaka. Pansarhud, högklackade sandaler.

Drömmar om det viktiga som gömmer sig bakom ful reklam, skitiga fönster och radions tuggande. Det finns så lite fjärding kvar i bussar och taxibilar, så många ointresserade sprickor. Ur ett hus slår sig en illröd lastbil fri. En gång ett vackert hus. Det är så det händer. Människorna skyndar förbi i den infernaliska hettan utan att vända sig om. Kanske de förstår, men inte jag. Kan inte hålla mig utan stannar till för att kika över en prydlig mur av de köande för bussen som inte ännu har kommit. Det är en vacker gammal Mercedes.

Alltid denna väntan på natten. Det är då som stjärnhimlen faller ned för sluttningen och sprids in i varelsernas extremiteter. Men sluttningen finns inte här på gatan och varelserna är inte dessa människor med svullna fötter framför mig. I Argentina frågar torgen ständigt saker som det omöjligen går att besvara, eller så är de mörka och alldeles övergivna. Det kanske går att skylla på den koloniala stadsplaneringen som gjort dem så stora, men detta blir bara ännu ett exempel på ett falskt förhållande.

Hon som inviger det nya bokförlaget tintadenegros första släpparfest rör handen agiterat framför ansiktet i en smärtande tango och verkar tusen olyckor gammal utan rynkor. En myra vandrar över min fot. Myror vandrar över min fot vart än jag befinner mig i staden. De har andra förhållanden att respektera, andra sanningar att ignorera. Först måste man kunna lida, sjunger den unga, och den varma vinden sveper genom den tätt packade människomassan. Hennes namn är Mariela Laudecina. Det verkar vilja mena något. Att samspelet med pianisten fungerar sisådär, lite tid att repa, får Mariela Laudecina tappa tråden lika lite som en diva låter sig skrämmas av dödligas sanningar.

Vi befinner oss på en innergård, så klart. Jag böjd över min svarta anteckningsbok som jag senare kommer att upptäcka är ganska lika, i färg och storlek, poesiantologin med femton unga kvinnliga poeter som presenteras. Men den boken har ett namn: ”Quince”, en anspelning både på poeternas nummer och på den symboliska fest som anordnas när en kvinna i sitt femtonde år blir vuxen nog för att introduceras i samhället. Och nu tar de plats. Lite äldre. Tre åt gången i soffan. Mikrofonerna silver i deras händer. Orden faller ned över innergården och letar efter konstellationer.

Jag skriver brottstycken, frenetiskt, utan att bry mig om vare sig sammanhang, frasering eller poet. Som det vore en kod. Orden koagulerar: llorar, lágrimas, gritando, lluvia, cementerio, sepia, tumba, abyecto, dolor, niñas rotas. Hör jag rätt? Med spelad vetenskaplighet fokuserar jag på upprepningarna: natt, färger, plats, spegel, blod, kött, tårarna, händerna, glömskan, regnet, det nakna, huset, lunch, och så ett pärlband av mor- och farmödrar. En står och slaktar en höna i innegårdens ena hörn, detta innan natten kommer. Det finns miljoner innergårdar och ett alldeles oändligt antal nätter.

Vilka ord är ett land? Detaljer. Men de växer på mina sidor, växer och blir till monströsa ting. Förhållandena kommer till undsättning. Det ska dock visa sig att livlinan har gått av. Jag blir sittande med en tamp i mina händer. Tampen är dikten ”Un patio” som Borges publicerade 1923 i ”Fervor de Buenos Aires”. Är det sant att han definierade sakernas ordning?

Att eftermiddagen endast äger två eller tre färger, att innergården sedan blir nattens kärl? Och sedan finns jaget där själv, nöjd med att leva i dunkel vänskap med det enkla, med en brunn på innergårdens mitt. Jag vänder och vrider. Är det verkligen sant, fortfarande? Att det är vackert är utan tvekan.

När tillställningen närmar sig sitt slut och vinet druckits upp berättar en av förläggarna hur den litterära scenen i Córdoba har exploderat med unga nya löften, nya poetiska molekyler. Jag har inget annat val än att föreställa mig att de träffas på innegårdar likt denna, på innegårdar likt den i Borges dikt. Men vad finns utanför hemmets kanalisering av himlavalvet? En tangodystopi? Hur förhåller sig det poetiska samtalet till det offentliga? Stjärnor faller även ibland över trötta trottoarer.

Argentina, fantasirika abstraktion, vårdar sina tårar i bekanta behållare. Det skrattas inte högt och människorna som väntar på bussen gör så på rad och med tomma blickar. Reklamen är det enda som självsäkert skriker. Ändå så går det inte att komma från sanningen att även om innergården inte är ett torg så är vänskap i dess halvdager tusen gånger mer än ingen vänskap alls. Det är inte dagens fel att natten faller så snett och det finns som sagt så många sätt att missförstå det viktiga; det som aldrig kan kläs i ord. Men utanför, från gatan, är det för det mesta omöjligt att se in. Utanför tvekar det mörka om vem som är dess vän.

Axel Andersson, text och bilder (publicerad i Tidningen Kulturen 27 december 2010)

This entry was posted in Resa and tagged , , . Bookmark the permalink.