Argentinska resebrev – III

Stolarna är uppställda och nu är det bara en fråga om att få högtalarsystemet att fungera. Några lärare lägger fram medaljerna på fällbordet. Banden är ljusblå med vit rand i mitten som den argentinska flaggan. Det finns bara ett fåtal elever på plats, tjejer i uniformer som består av vita pikétröjor och korta gråa kjolar. En blixtrande sol verkar ha tvättat färgerna från allt utan deras ansikten som är lätt röda av spänning. Skolavslutning. Början på lovet. När mörkret kommer och fasadbelysningen tänds vid jesuiternas vackra gamla estancia i den lilla staden Alta Gracia kommer de att applådera, skrika och sedan springa ut över de spruckna trottoarerna.

Uppe i skuggan på den långa verandan är det nu 37 grader. Inne i rummen oändligt svalare. Estancian är en maskin, byggd till fulländning. Det var på mitten av 1600-talet som jesuiterna började uppföra kyrkan, husen och de tillhörande verkstäderna mitt i de väldiga ägorna. Kvarnen var driven av hydraulisk vattenkraft som genererades genom ett snillrikt system underjordiska kanaler som också transporterade bort hela anläggningens avskräde. Allt skulle fungera perfekt. De hade blivit tilldelade en av de sjuttio kvadratiska tårtbitarna som det första rutnätet gator i Córdoba skapat. Nu gällde det att producera rikedomar till orderns uppförande av bildningsinstitutioner där inne i provinshuvudstaden; kunskap för att tjäna skaparen. Och för denna kunskap slet importerade indianer från det andiska höglandet och ett ansenligt antal svarta slavar rövade från Afrika.

Utanför de tjocka murarna, på andra sidan torget framför den barocka kyrkan, ringlar sig köerna långa vid bankerna. Idag utbetalas socialbidragen. Det cirkulerar rykten om att kontanterna börjar ta slut. Argentinare köar som regel tålmodigt. Sojafälten sträcker ut sig milsvida på pampas inte långt där ifrån, ett landskap där endast de gnällande vindsnurrorna som pumpar upp vatten från brunnarna avbryter horisonten. Rikedomarna ska vara på väg, det vänder. La pampa får mig, mot min vilja, tänka på Evert Taube som här övervakade grävandet av de moderna bevattningskanaler som förmodligen inte kunde mäta sig med jesuiternas ingenjörskonst. Mest ville han nog bara rida ut mot horisonten. Lite längre fram kunde vad som helst hända.

Jesuiterna fick en god stund på sig att göra skillnad innan de kastades ut från Sydamerika 1767. Det lyckades allt för väl. Makt och kunskap var farliga ting. Spanjorerna ville inte tolerera en stat inom staten. Till skillnad från i Europa har jesuiterna i den nya världen för det mesta ett gott rykte, dels för hur de behandlade ursprungsbefolkningen med en jämförelsevis mild paternalism men också för deras engagemang för utbildningsväsendet. Det talas mindre om slavarna som de tyckte var människor nog för att motta sakramenten, men tillräckligt gudomliga för att lida i sin träldom. Som jesuiten Antónino Viera predikade inför en svart församling i Bahia 1633: ni slavar är imitatörer av den korsfästa Kristus eftersom ni lider som han led. Jesuiterna skötte sina imitatörer väl och lät dem förökas så att de skulle kunna producera mer rikedomar för skolor och universitet. När ordern försvann övertogs ägandet av de vars rashat inte visste varken religiösa eller ekonomiska begränsningar. En folkräkning 1778 vittnar om att 44 procent av befolkningen i provinsen Córdoba var svart. Snart skulle det inte finnas mer än en obetydlig spillra.

Inne i den lilla staden vars gator nu fylls upp av eleverna som lämnar sin skola ser man inte fälten, men utsikten västerut domineras av blåaktiga bergs knotiga ryggar. Detta var vad en av stadens söner, Ernesto ”Che” Guevara, såg när han hostande sprang runt estancians murar som astmatiskt barn på slutet av 1930-talet. Då fanns det långt mer spännande saker att tänka på än det slumrande minnet av jesuiterna. De nyligen inflyttade flyktingarna från det republikanska Spanien kunde berätta hårresande historier om fascismen, om desperata slag på katalanska kullar. Det var en annan typ av skola.

Kvällen kommer. Bland eleverna och föräldrarna och de fortfarande köande människorna vid bankautomaterna inbillar jag mig att det går att urskilja afrikanska drag. Var detta något som ”El Che” också tänkte? Var som är säkert är att han ärvde en generös portion fördomar av sitt Argentina som fortfarande drömde om vitheten. Om detta vittnar hans dagböcker, även om han genom den politiska abstraktionen uttryckte sin avsky även för detta förtryck. Men det finns så många andra detaljer att fästa sig vid, nu. Som hur allt i Alta Gracia tyckts vittra sönder och byggas upp på samma gång. Det är bara estancian som lyser vit och präktig, trots att någon har klottrat ”tro = rädsla för sanningen” på den västra väggen. Där uppe i bergen, långt bortom människorna och historien, ser det svalt ut.

När jag reser tillbaka över slättlandet har det redan blivit mörkt, nattens mystär, men jag slås ändå av tanken att det inte är sant att horisonten är en begränsning som i de gamla grekernas definition. Jag tycker mig se Taube där på sin häst vid vägrenen. Trubaduren nickar. Kanske var jesuiterna så ivriga med sin skapelse att de inte hann begrunda detta över slavarnas böjda ryggar. På radion spelar de en ettrig och spasmisk tango som inte vill annat än att vrida sig ur greppet på den som spelar. Jag hoppas alla kommer fram innan pengarna tar slut.

Axel Andersson, text och bilder

(publicerad i Tidningen Kulturen 18 dec 2010)

This entry was posted in Resa and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.