Argentinska resebrev – II

Trumman ”el bombo” har ett ambivalent förhållande till världen som dess ljud vibrerar genom. Till skillnad från militära marschtrummor, som den äger ett visst utseendemässigt släktskap med, är det svårt att säga vart resonansen kommer från. Den dova pulsen verkar ur marken stigen, ur luften; ur allt och alla som befinner sig utanför det rum som det pälsklädda skinnet täcker som ett lock. Samtidigt knackas högst mänskliga kantslag fram av trumslagaren som bär bombon vid höfthöjd på ena sidan. Om marschtrumman vet vilken typ av agiterad puls den vill diktera är det här inte alls lika säkert hur det dova ska möta det gälla.

Att fascineras av den argentinska ljudbilden är lätt, men det är svårt att stanna kvar i en romantisering. Tidigt om morgonarna på gatan utanför passerar vagnarna tillhörande ”los cartoneros”, de som lever av att återvinna papp och annat skräp. Hästarnas hovar som höga klackar över ett badrumsgolv. Det var någon som glömde något, någon som trippar tillbaka för att plocka upp vad det nu var. Inget frustande, inget smackande. Sedan har ögonblicket redan inträffat, och dränks av ett industriellt oväsen tillhörande motorers ointresse.

När organisationen för barnen till de politiska aktivisterna som mördades under diktaturen firar femton år i Córdoba är det den skäggiga Julio Paz i gruppen Duo Coplanacu som med bombon framkallar det utomkroppsligt hjärtslaget. Dagens rättsförhandlingar, i samma stad, med den djupt religiösa före detta diktatorn Jorge Rafael Videla har avslutats. Han tar på sin vältrimmade mustasch. Åklagaren yrkade på livstid. De världsliga vindarna har vänt. Inte dikterats, men väl vridits till en ny konstellation. Genom det väldiga gamla elverkets lokaler ekar bombon över tusentals människors böljande huvuden. Det är rockstjärnestämning, med folkmusik. Paz pulserar suggestivt med den argentinska musikens andning.

Hur lät hovarna på Jorge Cafrunes häst som den 31 januari 1978 tog honom mot byn Yapeyú i Corrientes? Cafrunes skägg var av bibliska proportioner, passande det arabiska påbrå som gav honom, med nya världens ungefärliga uppfattning om den äldres geografi, smeknamnet ”El Turco”. I sadelväskan hade han jord från Bolougne-Sur-Mer vid den engelska kanalen som han skulle gräva ned när han kom fram, till José de San Martíns ära. Argentinas befriare från spanjorerna hade fötts i byn och dött i exil i den franska hamnstaden. Några dagar tidigare, på folkmusikfestivalen i Cosquín utanför Córdoba hade Cafrunes sjungit sången som hjälpt gjort honom känd: ”Zamba de mi esperanza”, trots att den var förbjuden av militären. Videla och hans junta hade tagit makten två år tidigare i vad de kallade ”Proceso de Reorganización Nacional”, eller kort och gott för det Kafka-liknande: ”processen”. Cafrunes ridtur och liv slutade med en våldsam krock mot en dånande lastbil. Han hade sjungit en sång för mycket.

Över trettio tusen människor dog i Argentinas smutsiga krig mellan 1976 och 1983. De skulle kunna fylla många stora elverksbyggnader. Så börjar deras barn dansa; zamba, chacarera. De nya peronisterna, som hon som just delade ut ett flygblad vid mitt bord, vill skapa ännu en modern argentinsk nationalism, men det som utspelar sig här handlar om något annat än flaggviftande och mer fagra ord. Folkmusiken som en artikulation av ett telos med rötter. Strån i vinden. I chacareran vajar dansarnas händer i höviska mönster. Intensivt men kontrollerat. Man och kvinna rör inte vid varandra. Så här dansades det inte bara på chacras, bondgårdar, i Santiago eller Tucumán, på 1850-talet när chacareran uppfanns, men kropparna då kunde mystiskt minnas fester i kastilianska palats som ägt rum under helt andra generationer och omständigheter.

Den modernaste av all hågkomster, kartläggandet av DNA, är ett allt för trubbigt instrument för att förstå saker som chacarerans uppkomst och bombons väsen, eller för den del för att beskriva folkmusikens roll för kampen mot juntan och dess försvare, men DNA är ett mäktigt vapen för att återskapa familjer som diktaturen med dess tvångsadoption av motståndarnas barn krossade; återföreningar som föreningen där i elverket kämpat för. DNA har också hjälpt till att identifiera de som försvann, som mördades och lades i omärkta gravar. Intresset för arvsmassan har även lett till andra, mindre förutsägbara, resultat. Självbilden bland det absoluta flertalet argentinare är att de är etniska européer, men moderna demografiska studier har påvisat att majoriteten av befolkningen har ett betydande amerindianskt genetiskt arv.

Alla kommer dock inte att kunna identifieras eller kartläggas ens med de mest avancerade vetenskapliga metoderna. Frankrike hade under kriget i Algeriet från flygplan dumpat sina offer över havet och kanske var det juntans franska rådgivare som kommit med förslaget, rådgivare som efterfrågats med den förvrängda logiken att de hade erfarenhet av ett annat smutsigt krig, trots att denna erfarenhet var förlorarens. Ibland tvingade den argentinska militären offren att dansa inför vad som sades vara deras stundande befrielse. Sedan drogades de för att bli hanterbara paket som lätt kunde kastas från planets öppna dörr. Vinden måste ha skrikit ikapp med motorerna där uppe. Men färden genom luften och plasket i vattnet var det ingen som hörde. Ibland förstår världen att i sorg vara tyst.

Videlas mustasch är gråsprängd. Han är 85 år gammal och kommer snart vara död, han också. ”El bombo” kan lugnt slå sina slag. Det finns tid för att fortsätta att undra över vad som finner sin resonans var. Klockan är bara två småtimmar och de festande är unga och ser ut att kunna hålla igång tills solen stiger.

Axel Andersson, text och bilder

(publicerad i Tidningen Kulturen 11 Dec 2010)

This entry was posted in Resa and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *