Argentinska resebrev – I

Körledaren som vänder sig lite stelt mot publiken i universitets vackra aula är iförd en elegant kostym. Vi är inte många i de branta läktarna. Några av de manliga körmedlemmarnas vita skjortor har uppvikta ärmar. Det är varmt ute. Kvinnornas togor är färgade i intensiv bordeaux. De lyckats bättre än männen att framstå som om de, likt antikens körer, äger en sanning som mycket snart ska avslöjas. Men de talar inte först. Ute på den hårt trafikerade avenyn störtar bussar genom natten. Ungdomar hänger framför spelhallarna och röker. En äldre man med handväska muttrar till ingen alls, inte ens till sin fru där bredvid, att här har de tydligen ockuperat trottoaren.

Kvällens musik är utvald, förklarar körledaren, för dess anakronistiska kvalitéer. Vad är det förflutnas tid? Det blir en genom musiken synkronisk sammankoppling mellan detta osäkra nu och historiska instanser av nostalgi. Eller snarare en resa. När Johann Hermann Schein gav ut ”Die mit Tränen säen” 1623 hade universitetet i Córdoba, Argentina, i vars aula vi befinner oss i, redan existerat i ett årtionde. Togorna böljar. Förbi Johann George Albrechtsberger, Beethovens lärare, till Josef Rheinberger och så till slut landar vi i Michael Waldenbys ”Salomos ensamhet”, här, mitt i Sydamerikas inland. Waldenbys körmusik är fantastisk, har mannen förklarat, men det finns något i den som inte gör att den spelas så ofta. Det är detta han vill åt. Jag tänker att togornas röda och kropparna under dem påminner om Jakobs kyrka i Stockholm, om än utan dess nordiska försiktighet.

På serveringarna i den heta natten säljs ölen i enlitersflaskor, men man delar och ölen är vattnig. Bakom katedralen står en staty av Jéronimo Luis de Cabrera vars dramatiska uttryck för tankarna till spansk senrenässans. Conquistadoren som Don Quixote. Cabrera grundade Córdoba de la Nueva Andalucia 1573 med en armé bestående av spanska kolonisatörer och andinska allierade. Då hade han befunnit sig i Sydamerika i trettiofem år och resan närmade sig sitt slut. Mannen från Sevilla som funnit sitt nya Andalusien skyndade vidare med erövrarens hast, rakt in i en konflikt med Juan de Garay. Bara ett år efter Córdobas grundande hade ekvationen av allierade, av tjänster och gentjänster, kommit till minus. Cabrera dömdes till att garrotteras, ett straff som omvandlades till halshuggning eftersom han var hidalgo, adlig.

På andra sidan floden Suquía, i de lojt utsträckta kvarteren där den lägre medelklassen bor är gatorna nästan helt öde. Kanske var det här som indianerna flyttade när kolonisatörerna drog upp de räta linjerna som skulle bli stadens rutor och la första stenen till katedralen 1580 där det innan funnits fält med majs. Comechingonerna var jordbrukare. De kallade sig förmodligen något annat: henîa, kamiare. Det är bara de som likt Cabrera drivs av någon outgrundlig kraft att leta efter nya världar som har behov av att kalla sig något. Enligt sägnen så var ”Kom-chingôn!” henîa-kamiares stridsrop: död åt alla, död åt inkräktarna. Även fast det inte blåser lyckas dammet resa sig från gatorna, från de fyrkantiga betonghusen vars arkitektur tycks äga varken historia eller framtid. Comechingonerna utrotades till sista man. Spanjorerna hade innan apokalypsen observerat, med samma byråkratisk-etnologiska detaljrikedom som i Tredje Riket, att de infödda var långa och skäggiga, karaktäriska som alltid fascinerade de av feberdrömmar krökta sydeuropéerna.

I den lägre medelklassens kvarter drömmer man inte längre om guld och ära. Där bakom fönstrens galler talas det lågmält om byar som klättrade uppför bergsryggar på Sicilien och i Armenien, gömde sig bakom Irländska kullar. Det pratas om shtetl i Östeuropa, världar som över huvud taget inte länge existerar.

Provinsstaden Córdoba äger en historia som inga myter om tango i huvudstaden Buenos Aires 700 kilometer bort kan mäta sig med. Det sägs den vackra sonoriteten i comechingonernas nu utdöda språk har dröjt sig kvar i traktens säreget melodiösa dialekt. Kan det vara så att immigranterna drömmer drömmar om hemlandet med de utrotades musik? I Waldenbys stycke förstår jag bara brottstycken av mitt svenska språk, ”mörker” återkommer gång på gång. Resten blir fragment, fonem från detta närvarande förflutna som dirigenten vill frambesvärja. Och mitt i all detta, alltså, comechingonernas spår. Jag ser deras ryggar där de sitter runt eldarna. De vaggar lätt när sången stiger mot natten. Det är ingen som längre tittar på Cabreras patetiskt utsträckta hand. Kvällen är sen och det finns andra mål i ett flyende nu. Det förflutnas förgänglighet väntar tålmodigt ändå.

Axel Andersson, text och bilder

(publicerad i Tidningen Kulturen 4 december 2010)

This entry was posted in Resa and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *