Upplopp som hors d’oeuvre

Om man inskränker sig till att bara läsa någon som kan säga något nytt om kravallerna i Storbritannien förra helgen och i början på veckan så har man, som Gunnar Pettersson skrev på Pressylta, inte mycket material att välja mellan. Dels eftersom upplopp inte tillhör ovanligheterna i landet och alla analyser redan tuggats grundligt men också eftersom händelserna i London och andra städer snarare kanske ska ses som en svårsmält hors d’oeuvre till vad som kan komma att bli en höst med omfattande strejker och protester mot regeringens nedskärningar. När Richard i Shakespeares pjäs Richard III beskriver hur hans bror bestiger tronen muttrar han ”Now is the winter of our discontent”. James Callaghan, premiärminister för Labour 1976 till 1979, använde frasen för att beskriva den hårda vintern 1978-79 när Labour hamnade i öppen strid med fackföreningsrörelsen, en händelse som skulle leda till Margret Thatchers maktövertagande 1979 och innebära början på slutet för fackens makt. Hur protesterna kommer att se ut och vem som kommer leda dem under hösten och vintern 2011 är oklart, positionerna är dock farligt polariserade. Decentralisering kommer förmodligen vara en taktik på grund av den brittiska polisens användande av ”kettling”; men om den kommer att karakteriseras av icke-våld som UK Uncut eller våldsamheter som de nomadiska krigsmaskiner som svepte runt London under upploppen är oklart.

Den rådande regeringen har lovat att ta i med hårdhandskarna mot våldsutövare under de senaste dagarna. En ganska onödig positionering då det redan står klart att även relativt harmlösa upptåg kommer att straffas hårt. Charlie Gilmour, 21 år, deltog i protesterna mot universitetsavgifterna 9 december 2010. För att ha klättrat upp på ett krigsmonument, hoppat på Prins Charles Jaguar, tänt på en soptunna och sparkat på ett butiksfönster dömdes han till 16 månaders fängelse. Under den löpandeband rättvisa som tillämpas nu i dagarna har märkliga domar avkunnats. Nicholas Robinson, 23, har dömts till sex månaders fängelse efter att ha stulit mineralvatten till ett värde av £3.50 från en plundrad affär i Brixton. Ricky Gemmell i Manchester fick 16 veckor för att ha sagt “I’d smash you if you took your uniform off” till en polis. Detta samtidigt som upploppen hade sin upprinnelse i att poliser under oklara omständigheter sköt en svart gangster i Tottenham och sedan konsekvent vägrade att tala med upprörda protesterande och istället, enligt ett ögonvittne, misshandlade en 16-årig flicka med batonger.

Det är populärt i Storbritannien att tala om ett ”broken society”, en föga poetisk omskrivning av avgrundsdjupa klass- och rasklyftor som inte visar några tecken på att försvinna. Till och med Conservatives skrev om frågan i deras kampanjmaterial från valet 2010 där de skyllde Labour för att ha skapat en situation i vilken klyftorna vidgats och ”social mobility” gått i baklås. De sade sig vilja ”laga” detta trasiga samhälle genom att flytta makt från staten till individer, familjer och volontärer. Det är dock ingen från högerkanten som på nu pratar om att staten ska släppa sitt grepp, ropen skallar för mer polis, hårdare rättvisa; gummikulor och vattenkanoner. En konservativ europaparlamentariker, föreslog under tisdagen att armén skulle inkallas och plundrare skjutas med skarp ammunition. Hur verklighetsfrämmande det än lät kunde man hålla sig för skratt när David Cameron under gårdagen sa att armén skulle kunna kallas in. Kanske dags att införa dödstraff, avrättning på plats, för småstölder – en typ av ”rättvisa”som blev verklighet på Haiti.

De etablerade politiska partierna försöker nu desperat att hävda att upploppen inte var något annat än kriminalitet. Det är ett argument som är lite svårt att åberopa i längden. Om det verkligen existerar en sådan omfattande kriminalitet i Storbritannien att regeringen funderar på att använda militären för att återskapa ordning så är situationen synnerligen allvarlig. Att blunda för de politiska dimensionerna av våldsamheterna kan bara fungera i det korta loppet, så vida att inget mer händer och detta kan glömmas bort. I själva verket rör det sig om ett spel med höga insatser i vilket politiker (och media) vägrar att se orsakerna till upploppen eftersom de i sådant fall måste försöka rannsaka sig själva för att förklara hur dessa kunde uppstå. Men att erkänna att det finns förklaringar för våldet bortom folks lumpenhet betyder självklart inte att de som stod bakom våldet artikulerade politiska ståndpunkter. Det var ett utbrott, men ingen naturkatastrof.

Den kanske bästa analysen av upploppen till dags dato kom från ett synnerligen oväntat håll: Daily Telegraph. Peter Oborne skriver en svidande skildring av hur trasigt Storbritannien är, och det handlar mer om tillit till systemet än socioekonomiska faktorer. Hans huvudlinje är att toppen är lika illa som botten, vilket gjorde den politiska klassens utspel våldsamt hypokritiska. Han hävdar att den moraliska disintegreringen på gatorna står i relation till den som inträffat på samhällets toppskikt. Politikers fusk och girighet står som dåligt föredöme. Affärsmän skäms inte för att flytta till skatteparadis trots att deras förmögenhet har gjorts möjlig av skattefinansiering. Bland Camerons ministrar finns de som, likt Francis Maude, svindlade till sig skattepengar genom att missbruka parlamentariska privilegier. Som Sofia Himmelblau på University for Strategic Optimism uttryckte det måste stulna tv-apparater se bekant ut för Labours Gerald Kaufman som böjde reglerna så att skattebetalarna betalade £8,865 för hans Bang & Olufsen. Kaufman frågade Cameron igår hur bråkstakarna kunde ”återtas” av samhället. Till detta tillkommer News of the World-skandalen som avslöjat en korruption vars fulla spridning fortfarande är oklar. En skandal som har vida förgreningar in i Londonpolisen och lämnat organisationen ledarlös efter avgångar (en möjlig förklaring till varför de agerade så valhänt). Skillnaden mellan toppen och botten, enligt Peter Oborne, är att toppen är smarta nog att för det mesta följa lagen. Botten följer endast klumpigt deras exempel. Han avslutar med an appell för en ”moral reformation” för hela samhället.

Till Obornes analys kan tilläggas att upploppen inte endast var ett resultat av bottens efterapning av toppen, utan också av många människors ursinniga vrede över den dubbelstandard som existerar i det brittiska samhället. På det sättet speglar situationen den i många europeiska länder där de fattigaste i samhället informeras att de ”levt över sina tillgångar” samtidigt som bonusar till oansvariga bankirer betalas, som i Storbritannien, med skattepengar. Så länge våldsmakarna kan beskrivas som a-politisikt ”scum” och lumpenproletariat av politiker och media kan den stora medelklassen fås att frukta hotet underifrån mer än hotet från ovan, men det är en riskabel ekvation då staten har tänkt sig att spara in astronomiska belopp i ett försök att slutföra Tatchers nedmontering av det allmänna. ”We are making cuts that Margaret Thatcher in the 1980s could only have dreamt of” som regeringsmedlemmen Greg Barker sa under ett besök i USA april 2011.

De brittiska upploppen handlar i slutändan om tillit, den för samhället så livsviktiga ”trust” som bespottade Francis Fukuyama skrev en bok om, Trust: The Social Virtues and the Creation of Prosperity, 1995. Zygmunt Baumans analys (också översatt i SvD) att det skulle handla om konsumism, om ”defective and disqualified consumers”, är tämligen grund (men inte lika märklig som en debattartikel av Axel Nygren i SvD som ville att ungdomarna skulle ”få verkligheten inbankad i sina skallar”) . ”The have-nots” saknar tillit till de styrande snarare än tillgång till konsumtionsvaror. Bakgrunden till deras oansvariga uppträdande är vrede över det förakt för väljarna som en oansvarig ekonomisk, politisk och medial elit har gjort sig skyldig till. Det högtravande förkastandet av upploppen kommer inte göra saker och ting bättre. Politikerna kan endast sitta ograciöst på höga hästar för tillfället, även trots att de verkar patologisk befriade från skamkänslor. En bättre strategi för att laga ett trasigt samhälle vore att, som Oborne pläderar, rannsaka det egna beteendet – helst innan armén börjar skjuta på Londons gator. Det vore bra för ekonomin också. Om ett svenskt krogslagsmål kostar upp emot 75 miljoner kronor kan man undra hur mycket notan blir efter ett brittiskt upplopp. Och det kanske bara är förrätten.

Cambridge den 12 augusti 2011, kolungt.

 

This entry was posted in Presens and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *