Politik, analys och ansvar

Tankesmedjan Centre for Economic Policy Research (CEPR) har i dagarna publicerat en artikel av ekonomerna Jacopo Ponticelli och Hans-Joachim Voth (Universitat Pompeu Fabra, Barcelona) med titeln: “Austerity and Anarchy: Budget Cuts and Social Unrest in Europe, 1919-2009”.* Författarna hävdar en klar korrelation mellan “fiscal retrenchment” och instability” (Abstract). Budgetnedskärningar bedömer de vara en viktig faktor bakom “social unrest” (s. 2). Dock hävdar de att ”spread of mass media” inte påverkar förekomsten av strejker, upplopp och uppror, snarare motsatsen (s. 4, 24-5) – en något förvånande slutsats med tanke på händelserna i arabvärlden under våren.

Direkt efter upploppen i England var politikerna snabba med att hävda att de inte hade något med politik att göra. David Cameron förklarade: ”This is criminality, pure and simple, and it has to be confronted and defeated”.* Londons yvige borgmästare Boris Johnson betackade sig för ”sociological nonsense” i ett försök att jämställa förklaringar med rättfärdiganden.* Ponticelli och Voth har ingen avsikt att rättfärdiga upplopp och uppror i Europa mellan 1919 och 2009, men utan seriös analys är det omöjligt att förstå samtiden och vår historia. Att blunda för, till exempel, socioekonomiska faktorer är att frånsäga sig ett visst mått av intellektuellt ansvar. Samma ansvar gör det också nödvändigt att inte använda händelser likt de engelska upploppen i skapandet av en berättelse med politiska ändamål. Upploppen var upplopp och inte uppror. Deras politiska natur var för det mesta omedveten. Det är följaktligen också logiskt att våldsverkare straffas av samhället (tar sitt ansvar), även om det förmodligen är mycket litet vunnet med att statuera exempel i långa loppet om Ponticelli och Voths slutsatser stämmer. I Chester den 16e augusti dömdes två män till fyra års fängelse för att ha uppmanat till upplopp på sina Facebook-sidor (i slutändan var det bara polisen som intresserade sig).* De brittiska domstolarna behandlar uppenbarligen inte upploppen som simpel kriminalitet.

I en krönika för Aftonbladet lyckas Johan Hakelius finna en parallell mellan terrordåden i Norge och upploppen i England: avsaknaden av politisk substans.* Breiviks terror var ”en tokskalles orgie i självhävdelse, utan mening för andra än han själv” och upploppen skapades av egoister som “skiter i det mesta utom sig själva”. Men lika lite som en händelse behöver vara medvetet politisk för att innehålla en politisk dimension (även om Breivik hade ett uttalat politiskt mål) så betyder inte analys det samma som bortförklaring. Breivik är förmodligen en tokskalle med självhävelsebehov och upploppsmakarna var till största del opportunister. Problemet är att dessa slutsatser tillhör det uppenbara och saknar förklaringsvärde. Det är viktigt att analysera liknande händelser av en uppsjö anledningar: först och främst måste vi ta ansvar för att de inte upprepas. Om vi tror på någon slags rationalitet och kausalitet går det inte att frånsäga sig det ansvaret. Anton Landehag och Rikard Edbersson från Ungdom mot rasism skrev i SvD om vikten att förstå Breivik i en kontext av ”det hat och de myter som sprids i dagens samhälle med sådan framgång att de sedan snart ett år nu också sprids i Sveriges riksdag”.* Mycket riktigt identifierade de rasismen (inklusive vardagsrasismen) som ”ett strukturellt problem” vilket också betyder att vi alla äger ett ansvar för att förändra strukturerna.

Ökad social oro och en stark frammarsch för högerextrema rörelser i dagens Europa för tankarna med fasa till 1920- och 1930-talens ekonomiska och moraliska misär. Vi behöver all seriös analys möjlig för att undvika en återkomst för den totala irrationalismen och nihilismen som mynnade ut i tredje riket. Först och främst krävs det att både politiker och intellektuella tar sitt ansvar och inte döljer sig bakom behändiga ideologiska skygglappar eller ger sig ut och fiskar i grumligt vatten (som historikern David Starkey*). ”Poeten måste minnas att hans poesi är skulden till livets usla prosa” som den ryske filosofen Mikhail Bachtin skrev 1919.

 

This entry was posted in Presens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.