David Starkey

Den konservativa politikern Enoch Powell gav ett av de mest ökända talen i brittisk historia i  Birmingham den 20 april 1968: ”the ’Rivers of Blood’ speech”. Powell anspelade by sibyllans varning i Aeneiden: ”I see: and the Tiber foaming with much blood” (BkVI:56-97). Han var rädd, vettskrämd, och så var, hävdade han, också de vanliga (vita) arbetande engelsmännen. Faran? Den svarta mannen. Om invandringen från de forna kolonierna fortsatte skulle snart den vita mannen bäva under den svartas makt. Landet skapade sin egen undergång; en galen och suicidal politik. Vita människor skulle bli främlingar i sitt eget land, kuvade främlingar. Hur illa det gick om man ”tillät” svarta i ett samhälle kunde man redan se i USA enligt Powell.

Powells groteska rasism gick inte oemotsagd när den framfördes och hans ”River of Blood” tal har fått att representera endast en typ av galen självdestruktivitet: citera Powell gillande och brännmärk dig själv som hatisk rasist. Själva talet tillhör en typ av angrepp som flyttar fram positionerna. Powell kan fördömas, ”men han pekade på något vikigt även om han överdrev” och så vidare försiktigt mot Tiberns självuppfyllt blodiga stränder. Ett samhällets välbefinnande kan mätas i hur det behandlar utspel vars enda syfte är att, som Powell, anspela på det mest hatiska och oreflekterade. Försök att flytta fram positionerna måste få samhället att reagera kraftigt för rationalitet och solidaritet mot barbariet.

Upploppen in England har skakat om diskursen och fått allt möjligt gammalt och unket ramla ned framför fötterna på åskådarna. Historikern David Starkey kom med sin egen halsbrytande analys på BBC Newsnight lördagen den 12 augusti. Först hävdade han att upploppen kunde karakteriserades med hur banala de var, att de endast handlade om konsumtion; stöld med andra ord. Men snart skulle det bekanta stockkonservativa övergå i en brun nyans. Han hade läst Powells tal igen, och kommit till slutsatsen att Powell var ”absolutly right” även om problemet inte var våld mellan grupper utan att den vita underklassen nu ”hade blivit svarta”, dvs. att de uppträdde som svarta. Och de svarta kunde karakteriseras med deras våldsamhet och nihilism. Starkeys främsta exempel var språket som de svart-vita ungdomarna använda, nämligen ett ”wholly false” av jamaicansk patois (kreol) inspirerad engelska som hade invaderat England och fått Engelsmän att känna sig som främlingar. Med en halsbrytande logik försökte sedan Starkey få det till en kulturfråga snarare än en rasfråga. Om man bara hörde MP David Lammy (svart riksdagsledamot för Tottenham) skulle man tro att han var vit, sa Starkey gillande. Vi får här anta att vit är synonymt med civiliserad och god. ”Inglan is a bitch 
/ dere’s no runnin’ whey fram it” som den brittisk-jamaikanska poeten Linton Kwesi Johnson skrev 1980.

Det finns ingen tvekan om att Starkeys mål med att nämna det onämnbara var det samma som Powell, flytta fram positionen, agera hatisk förtrupp trots att det kan skada hans egen karriär. Den större frågan är, som MP för Newport West Paul Flynn skrev på Twitter: ”One of the great mystery of our time. Why do BBC provide a platform for the twisted, mean, white tribal bigotry rabble rousing of Starkey?” Om man tittar på videon ser man att presentatören visste att Starkey skulle referera till Powells tal eftersom hon hade skrivit ned ett citat i sina anteckningar från samma tal, ett citat som hon matade Starkey med efter han släppt sin verbala bomb. Vad tänkte de på? Förmodligen ingenting alls. BBC har svarat upprörda protesterande med att presentatören Emily Maitlis ”roboustly challanged” Starkey. Frågan är, som sagt, snarare varför en expert på Tudor-tiden fick ventilera sin privata rasism på bästa sändningstid, en person som i detta fall endast kan vara expert på sin egen inskränkthet. BBC borde bjuda in Nick Griffin, ledare för British National Party, för att recensera Henrik VIII:s äktenskap. Och Starkey, han borde få lyssna på Linton Kwesi Johnson lite mer. En from förhoppning vore att någon började ta sitt förnuft till fånga, någon gång.

This entry was posted in Presens and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.