Recension: ”Slas. Jag minns dig nog” (Kulturhuset tom 11 september)

En gapskrattande Stig Claesson. Det är vad Kulturhuset lockar med för sin utställning ”Slas. Jag minns dig nog”. Slas framför ett gammalt torp av synnerligen grovhyvlad plank. Eller, Slas och Slas.

Foto: Axel Andersson

Utställningen koketterar inte med pseudonymens folklighet i onödan. Vi vet vad sådana medvetna eller omedvetna varumärkesövningar leder till. När Selma Lagerlöf blev ”Selma”, kort och gott, hamnade hon i plånboken snarare än i läsefåtöljen.

Men åter till Claesson. Varför så sprudlande glad? Om något var väl denna egensinniga uttolkare av den karga svenska själen en lakonisk betraktare som inte i onödan skojade bort allvaret. I hans nästan nittio böcker är nog ”trist” det mest förekommande ordet. Inte tråkigt. Trist. En tristhet på språng som landar i underfundigheter. Ibland i ilska.

Kanske skrattar Claesson så högt på fotot att ljudet nästan klingar för att understryka att han lyckades. Även i denna stora påkostade retrospektiva utställning, den första efter hans död 2008, behåller han den nödvändiga distansen. Alltid självbiografisk, aldrig personlig. Att sedan sonen Nils bok ”Blåbärsmaskinen” från 2009 vaskade ut det osympatiska borgar nu också för ett mognare porträtt.

Både stora konstnärer och vanliga dödliga kan vara små människor med patetiska brister och förnedrade missbruk. Trots allt skapades Claesson något i avståndet mellan hans person och hans verk som höjer sig över tillkortakommanden. Claesson ville inte bli mer folkkär än att han kunde försörja sig på sin konst. Och tur var väl det. Annars skulle kanske försörjningen ha kommit från privata skandaler på konstens bekostnad.

Kulturhuset utställning förmedlar skickligt vad som är Claessons egentliga arv, utöver det paradoxala konceptet av en ljusskygg mediepersonlighet. Curator Pia Kristofferson har valt att vid sidan av texter, skisser och filmer också lyfta fram hans måleri. Ett skickligt val. De fascinerande expressionistiska dukarna förmedlar en kraftig syntes av hans konstnärskap, speciellt porträtten. Trista och sorgliga men inte tråkiga. Allt annat än tråkiga. Grova drag och uttrycksfulla färger. Naiva som skapade av ett melankoliskt barn.

Med finns också en säregen bildsvit från 2000 där det tomma landskapet som han kunde skildra så väl återges i tunga färgfält. Det slår besökaren att om solen skulle skina i hans verk så var det med bländande kraft, annars räckte det gott och väl med ett halvdaskigt molntäcke. Någon ljusets konstnär var han inte, Claesson. Människans dunkla lott stod i centrum, även om människan var den frånvarande gestalten som skulle ha kunnat befinna sig vid ett vägskäl i skogen.

Folke Isaksson skrev i en recension av boken ”Bönder” från 1963 att Claesson behärskade tystnaden och den stiliserade sparsamheten så väl utan att bli monoton eftersom prosan ägde en märklig ”trolldom”. Det gäller inte bara prosan. Samma besjälade egenskap löper som en röd tråd genom filmerna och konsten. Den finns även i de sena Matisse-inspirerade pappersklippen som så finurligt kombinerar det skissartade med det måleriska, samtidigt som de innehåller några av hans allra finaste bilder av rörelse.

Trolldomen var från en tid då det fortfarande fanns skräck i ordet ”troll”. Claesson var inte en godmodig nostalgiker. Sådana fick svar på tal, som i hans lika våldsamma som träffsäkra bok ”Brev till en hembygdsgård” (1974). Det blev varken publiken eller kritikernas favorit, men en viktig text i vilken han förmådde att ta distans även från sin egen distanserande hållning.

”Slas. Jag minns dig nog” är en lika omfångsrik som återhållen utställning och får förhoppningsvis stå som startskott för ett mer reflekterat betraktande av bildkonstnären och författaren Sig Claesson i framtiden. Det är bra att det allt för generaliserande och pedagogiska får ge vika för en mer sökande attityd bland verk, filmer, och ikonisk parafernalia från hans ateljé. Tids nog kommer Claessons betydelse för skildrandet av sin samtid framstå i sin historiska betydelse. Ett tillfälle som förmodligen kommer sammanfalla med en tidpunkt då ingen som någonsin språkat med en småbrukare finns kvar i livet och de gamla Klarakvarteren som  Kulturhuset är byggt över, blivit historia snarare än minne. Då ska vi prata om Sverige med Sig Claesson. Om tristessen som inte är tråkig. Till dess får vi förundras över ett tyst skratt och en samling säreget förtrollade konstverk.

(publicerad i Tidningen Kulturen 20 juni 2011)

 

 

This entry was posted in Konst, Litteratur and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *