Recension: Mannen från Prag: Rainer Maria Rilke, hans liv och hans diktning (Bengt Landgren)

Ett europeiskt författaröde

I juli 1938 spreds det märkliga ryktet att Adolf Hitler inköpt en byst av Rainer Maria Rilke till ”sommarstugan” Berchtesgaden. Då hade Rilke redan varit död tolv år. Under denna tid hade en intellektuell kamp om Rilkes eftermäle utspelat sig i den snårigaste av europeiska terränger: identitetspolitiken. Möjligen var Hitlers plötsliga Rilke-intresse en politisk gest till ”stöd” för sudettyskarna under tiden då Tjeckoslovakien tilläts att falla i hans händer. Rilke var från den tysktalande minoriteten i Prag. Eller så hade Hitler likt så många andra dragit ut i det Första världskriget med Rilkes Die Weise von Liebe und Tod des Cornets Christoph Rilke i ränseln.

Rilkes diktning kontaminerades inte av avgrundspolitikers strategiska intressen. ”Mannen från Prag” har nu till slut blivit en europé upphöjd över de evigt skiftande gränserna, det som han i poesin alltid varit. Hans liv och komplexa diktning är också en brokig provkarta över ett större europeiskt öde. Han var född 1875 i utkanterna av ett Österrike-Ungern vars kungliga, kaiserlich und königlich, huvud (som landmannen Robert Musil ironiserade över i Mannen utan egenskaper) var allt för stort och fåfängt för en kropp vars delar vägrade komma samman. Rilke drogs först till den tjeckisk-talande världen, sedan den tyska metropolen och vidare till Sverige, Ryssland och Frankrike. Att det var i Schweiz nomaden till slut slog sig ner, i ett medeltida torn, var ingen slump.

I de tidiga dikterna tog sig Rilke an hemmastaden Prags gotiska historia, men hans förhållande till konceptet ”hem” skulle aldrig vara enkelt. Föräldrarnas, speciellt moderns, bitterhet över familjens uteblivna sociala avancemang och den efterföljande skilsmässan var uppslitande. Ännu värre var att bli bortskickad, likt Musil, till en militär internatskola i St. Pölten 1886 där pennalismen var inrappad i väggarna. Rilke avancerade till ett nytt internat 1890 men bryts snart ner. En avbruten militärutbildning innebar en avbruten militärkarriär till familjens besvikelse. De sätter honom på en handelsskola i Linz istället, i samma stad där Hitler och Ludwig Wittgenstein också kom för att utbildas. Rilke håller ut i ett år, sedan är han tillbaka i Prag efter en smärre skandal med en barnpiga. Den unge poetens labila sensibilitet skördar också framgångar bland kvinnor.

Vid sidan diverse studier etablerade sig Rilke i Prags tysktalande kulturliv under första hälften av 1890-talet. Rilke ville närma sig stadens massor och drogs till den tjeckiska sfären trots att han inte behärskade stadens majoritetsspråk. Samtidigt närde han storsvulstiga drömmar om hans familjs påstått adliga bakgrund och fantiserade, med hjälp av favoritdiktaren Detlev von Liliencron, om krig, mandom och morske män. I Rilkes egen produktion pendlade han också mellan genrerna som han letade efter idéer om vem han skulle bli. Snart stod det klart att hemstaden var alldeles för liten, oavsett svaret på hans frågor. I september 1896 åker han till München och den stora världen.

I och med att Rilke lämnar Böhmen 1896 påbörjas en rad resor som egentligen aldrig tog slut. Han åkte till Italien redan 1897 och träffar Lou Andreas Salomé snart därefter. Den ryskättade författaren skulle utgöra en märklig dragningskraft på Rilke under många år. Rilke hade ett otal ”affärer” av olika natur, ofta aningen instrumentella för att erövra kortsiktiga ekonomiska vinningar från äldre kvinnliga aristokrater. Láska van Oestéren på slottet Velesalvin väster om Prag skulle bli den första av dessa, Maria von Thurn und Taxis i Duino skulle bli den mest kända. Med Salomé var förhållandet mer, hjärtslitande för Rilke, jämlikt. Tillsammans skulle de upptäcka Ryssland, ett land och kultur som vid sidan av Frankrike skulle inspirera mycket av Rilkes värld.

Bengt Landgrens omfattande Rilkebiografi ”Mannen från Prag” tar läsaren i diktarens fotspår och beskriver målande framväxten av en paradoxal modernist. Efter ett antal stilövningar publicerad Rilke 1906 prosadikten Die Weise von Liebe und Tod des Cornets Christoph Rilke om hjältedåd och hjältemod på 1600-talet, en regression till barndomens fantasier som skulle bli hans första kommersiella succé. Han dras också till konstnärerna i Worpsweder och deras fascination för det tyska och romantiska. Där träffar han sin blivande hustru, Clara Westhoff (vars byst av Rilke enligt sägnen hamnande i Berchtesgaden), som han skulle utsätta för en nedrig behandling så som det anstår vissa stora manliga genier. Konsten skulle bli en mer konstant följeslagare än hustrun och Rilke for snart vidare till Paris för att komma nära skulptören Auguste Rodin.

Det var med hustrun Claras hjälp som Rilke tog kontakt med en annan själsfrände, Ellen Key. Han reste till Sverige 1904 och utforskade sitt intresse för det nordiska som skulle komma till uttryck i dikter som ”Abend in Skåne”. Resor och vistelser i utlandet, Rilke hade ingen önskan att återvända till Prag, var dock endast möjliga genom ett evigt tiggeri och svansande runt den dekadenta klassen av den sista generationen riktiga europiska aristokrater. Rilkes diktning gjorde honom mer och mer känd, men knappast rik. Trots ett inte helt fördelaktigt utseende gjorde han sig till expert i charm och vältalighet när en dam med slott kanske kunde tänkas låna ut några rum under en tid.

Första världskriget blev en långt mer traumatisk upplevelse för Rilke än pengabekymren. Han fick lämna Paris och efter några krigsvurmande dikter svalnade entusiasmen snabbt. Trots alla sina kontakter kunde han inte undvika att bli värvad och Landgren skriver övertygande om den lilla mannens komiska uppenbarelse som skrivbordsmalaj. Som tur var frikallades han snart och återvände till München där han efter kriget sveptes upp i den röda revolutionsyran. När revolutionen störtades fick han fly hals över huvud till Schweiz där han skulle bosätta sig i den fransktalande kantonen Valais. Det var i sitt torn i Schweiz han kunde fullborda sina mästervärk, Duinoelegierna och Die Sonette an Orpheus (det senare verket har översatts till svenska av både Lars Gustafsson och Martin Tegen). Det var också i Schweiz som hans hälsa började vackla i en plågsam nedförsbacke mot döden i leukemi 1926.

I ”Mannen från Prag” gör Landgren en mästerlig genomgång med den tid och det Europa som var Rilkes. Det avslutande kapitlets studie av den litteraturhistoriska kontext som Rilke återfinns i visar också övertygande hur diktarens komplexa öde hör hemma i ett gränslöst och öppet Europa. De tyskspråkiga författarna från Centraleuropa, Musil, Kafka, Rilke, Celan (och den nutida Herta Müller) fångar med tragik och styrka kontinents själ.

Tyvärr är Landgrens flacka psykologiseringar inte alltid tillräckliga för att alltid fånga Rilke. Ett tydligt exempel är beskrivningarna av Rilkes förhållande till kvinnor där Landgren hela tiden återvänder till begreppet ”ersättningsmor” som i slutändan mister allt förklaringsvärde. När det gäller textanalyserna av Rilkes diktning är problemet ibland det omvända. Det blir allt för detaljerat och tekniskt tills det hela mynnar ut i en något själlös exegetik. Landgrens tidigare analyser av olika Orfeussonetter (Del 1, XVII, XX och XXV) publicerade under 1990-talet fann sig bättre hemma i det korta formatet. I den voluminösa ”Mannen från Prag” blir det för mycket och den mer övergipande analysen av den säregna kraften i Rilkes svårtydda dikter försvinner under vissa stycken.

Trots anmärkningarna går det inte att förneka att Landgrens biografi, den första om Rilke på svenska, är en forskarbragd. Att den skulle vara, som Landgren skriver i sitt förord, ”en anspråkslös presentation av Rilkes liv och diktning” är allt annat än sant. ”Mannen från Prag” kommer att bli den naturliga porten in i Rilkes fascinerande värld för många generationer svenska läsare.

(publicerad i Tidningen Kulturen 27.09.11)

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *