Recension: Landet utanför: Ett reportage om Sverige bortom storstaden (Kristina Mattsson)

Att vara eller att vara vara: landsbygdsfrågor

Den sista bensinmacken i Törnrosdalen flämtar till innan den antänder sig självt spontant. Och lågornas sträva tungor slickar dödskalleögon; brunnsdjupa fönsterglas. Förbannade sommarstugor och ödetorpen. Ingen älskar Yngve Frej. ”Hela Landet Ska Leva”, ett sista Oskarianskt dödsryck. Ja, det döden finns lite överallt. Lanthandelsdöden, mackdöden. Stationsdöden. Apoteksdöden. Med det som verkligen definierar obygden bortom modernitetens senkomna attribut visar sig grymt segt. Hur långt tid tar det för en ladugård att falla samman? Evigheter. Hur länge lever surögda gummor och gubbar? Tills allt annat har dött. Tills granplant sätts över landsvägen.

I Körsbärsdalen har de det där lilla extra. Ett ”något”. Ska vi kalla det esprit, ande? Anda? Entreprenörer som fixar och donar för att bygden ska leva. Bäst lyckas det i storstadens satelliter. På Åre bytorg. Torg? Hur länge sedan var sedan en håla hade ett torg? Gustav Vasa och dina centraliseringar: vi anklagar. Och alla skiftenas upphovsmän. Torg? Och ett café med kaffe latte. Bensinmack med etanol och Sköna Hem. Törnrosdalen och Körsbärsdalen. Som i Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Den fria Körsbärsdalen och ett Törnrosdalen förlorat till fienden.

Kristina Mattssons bok om Landet utanför ges ut i pocket. Leopard förlag. En reportageresa i ett land vars existens har blivit så problematisk att den hela tiden måste diskuteras: landet utanför storstaden. Vad ska vi ha landsbygden till? På Skansen står ju ändå de fina husen! Och de seglivade lagårdarna och ödetorpen tittar tillbaka, liksom gamlingarna, med anklagande blickar. I Törnrosdalen. Kanske bättre att bara lägga ned, helt och hållet. Stängsla in med vilthäng, lite som Tengils mur i ”Bröderna Lejonhjärta”. På andra sidan den barriären kan sedan de sista raggarna åka runt i stora amerikanare och stinka hembränt och cigarettrök som vore allt en post-apokalyptisk film från 1980-talet. I Körsbärsdalen, å andra sidan, finns ju allt det där vi gillar och en vacker natur. Riktigt landsbygd, som Mattson träffande beskriver, är inte speciellt fager. Och där finns inget att göra, i väntan på att bredband dras så man kan skypa med ungarna i Stockholm. Förutom att spela innebandy med volontärbrandkåren. Eller gå åt skogen.

Mattsson åker obygden runt och språkar med dess tappra själar. Till sällsynta Körsbärsdalar och den förkrossande massan Törnrosdalar. Det blir en sorglig bild, trots hennes föresatser att också se möjligheterna. Sveriges urbanisering är avklarad, i princip. Det är bara några få som inte längre inser faktum. Sedan 2008 bor fler människor i städer än på landet även globalt. Till och med i Norge, Mattsson tar en avstickare, flyttar folk. Trots att alla miljarderna i subventioner till landsbygden och trots att frågan om landsbygdens värde (om den har något) är en icke-fråga. Den bistra sanningen är att städerna skulle klara sig väl även om denna inflyttning inte ägde rum, som hon säger. Stockholm skulle växa i fyrtio år till utan invandrare från landet. Det här där de unga finns. Svårt blir det att värja sig från bilden att det är på landsbygden som förlorarna kommer att bli kvar, såvida vinden inte vänds av en oförutsedd faktor – ungefär lika osannolikt som en ny väckelserörelse.

Staten har ett ansvar för de som bor kvar på landsbygden, argumenterar Mattsson, eftersom staten drog nytta av bruken och bruksandan då de var inkomstbringande. Det vore också fel från en valfrihetssynpunkt att låta all infrastruktur förfalla. Något måste göras nu om det över huvud taget ska vara möjligt att bo på landsbygden i framtiden. Och det låter ju bra. Men Mattsson utvecklar inte sitt resonemang. Är det rimligt att hela Sverige ska leva (i malpåse) om det nu så skulle komma en tid då någon hade lust att flytta tillbaka? Att ta ansvar för medborgarna verkar som ett moraliskt imperativ, men gäller det då först och främst de äldre som varken kan eller vill flytta. Staten har också många ansvar. Kunde den inte flytta några tomma hyreslängor från Molkolm eller Laxå och placera dem på Gärdet i Stockholm. Det är där som landsbygdens unga vill bo, om de nu inte inser också huvudstadens hopplösa provinsialism och tar sig till någon i alla fall mellanstor metropol i utlandet.

Sverige är för stort för sitt eget bästa. Problemet är inte att så många bor i staden utan att vi skulle behöva tio gånger större befolkning. Kan vi inte bara ge bort landsändar till behjärtansvärda ändamål och folk som lever i exil? Ge gränstrakterna till Norge som har mer resurser och mer intresse. Den gamla överlevarna och de fallfärdiga ladugårdarna skulle inte bry sig. Vad har Stockholm någonsin gjort för dem?

Mattssons bok är finstämd och hon har ett vaket öga för samtal och detaljer. Samtidigt så skapar boken inte mer än en ny formulering på en gammal fråga. Inga färska lösningar eller nya abstraktioner presenteras. Det blir ännu en resa förbi övergivna torp och genom ödsliga tätorter. Inte ens Körsbärsdalarna framstår som speciellt trevliga med deras fokus på turism och konsumtion. Kanske är det Skansen som skulle byggas ut och förvandlas till en icke-kommersiell oas. Snart är det väl så få gamla gubbor och gummor i stugorna att de skulle få plats även där.

(publicerad i Tidningen Kulturen 6 april 2011)

This entry was posted in Litteratur and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *