Recension: En vildmark av sten: Stockholm i litteraturen 1897-1916 (Alexandra Borg)

En litterär geografi om Stockholm

Att modernismen växer ur den moderna staden har länge hävdats. I Alexandra Borgs litteraturhistoriska avhandling studeras hur denna process inträffat i vår egen lilla storstad. Hennes argument är att den förvandling som Stockholm genomgår under sekelskiftet och 10-talet skänker ett nytt litterärt uttryck, en urban förmodernism, som ska ligga till grund för senare utvecklingar inom litteraturen. Det är också själva idén om storstaden som hjälper till att uppfinna Stockholm som en miljö och en sinnebild. Staden och litteraturen är således inbegripna i ett organsikt förhållande och en passande bild för detta återfinns i verkets titel: ”vildmark av sten” (efter Elin Wägner).

För att återskapa processen i vilket det moderna Stockholm skapade litteratur och skapades av litteraturen diskuterar Borg, lärare vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, främst fyra författarskap: Henning Berger (1872-1924), Martin Koch (1882-1940), Maria Sandel (1870-1927) och Sigfrid Siwertz (1882-1970). I ett ”mellanrum” diskuteras också samlingskåseriet ”Stockholm dynget rundt” från Dagens Nyheter den 24 december 1905. Borg resonerar, och problematiserar, runt gåendet och flanerandets roll utifrån Walter Benjamin, Henri Lefebvre och Michel de Certeau. Förtjänstfullt lyfter hon också fram ”urbanitetens genusordning” och gör läsaren uppmärksam på hur stadsrummet, det fysiska och litterära, konstruerats med manliga normer av offentlighet. I kapitlet om Sandel lyfter hon fram den unga kvinnans blick på den växande staden vilket är en fascinerande kontrapunkt mot de manliga författarskapens loja behärskande av gatan och krogen.

Gatan blir i mångt och mycket stadens aktör som inbjuder till möten och utbyten av blickar. Ett handfast exempel på stadens organiska textur. Stadslitteraturen använder ofta gatan som mer än fond. Den fyller en funktion och blir delaktig i handlingen. I modernismens reflexivitet speglas dock subjekten också i gatans gestaltningar. Borg påminner oss således om hur gatans roll förändras inte bara för de olika könen, men också för de olika samhällsklasserna. Här är det över- och underklasserna som gatan bjuder upp till dans. För medelklassen är den mer av, ett kanske alienerande, ”terra incognita”. I Borgs analys blir också tidens nya storstadsestetik en ”gatumodernism”.

För att spåra ”gatumodernismen” förklarar Borg också den fysiska framväxten av det modern Stockholm. Det var byggnadspolitikern Albert Lindhagens delvis genomförda förslag om en Haussmannisering av Stockholm genom inrättandet av esplanader som möjliggjorde i ny och modern blicks intåg i litteraturen. Vilken effekt dessa ombyggnationer hade kan utdömas från den del som skonandes; Gamla stan (det skulle vara för dyrt att bygga om). Stockholms mitt bevaras således som en förmodern kärna i stadens mitt omgiven av lager av allt det nya, en position som den stadsdelen fortfarande innehar.

Borgs avhandling är sprängfylld med en liten storstads självhävdelse och utveckling. Hon får dess gator att vibrera och gunga minst lika mycket som Malmskillnadsgatan gjorde under Selma Lagerlöf den där dagen när hon drabbades av insikten att hon skulle skriva om Värmlandskavaljererna. Det är ett uttömmande och insiktsfullt porträtt av en stad och dess litteratur som säkert kommer att bli ovärderlig läsning för alla som är intresserade av den urbana modernismens genomslag. I Borgs djupstudier är det främst den om Mara Sandel som står ut som en fascinerande diskussion om könsmaktsordningen i det urbana. Hennes läsning av Sandels är insiktsfull och följsam och tar fram även det idylliska i industristaden sett genom en ung kvinnas ögon. Det melodramatiska och tidvis banala ses i sammanhanget av staden också som en emancipatorisk kraft.

Om det finns något att invända mot i Borgs avhandling är det en viss tendens att stapla teoretiska argument på varandra. Ibland önskar man att författaren kunnat frigöra sig från att hela tiden behöva nämna olika litteraturvetenskapliga idéer utan att gå i riktigt dialog med dem och istället följa sin egen röst genom stadens labyrint av texter och ord. Ett annat alternativ hade varit att fördjupat sin teoriapparat istället för att sprida den över en så stor urbanteoretisk forskning. Ett exempel på när det blir för ytligt och för mycket är hennes presentation av Marshall Bermans koncept ”primal modern scene”. För Berman är detta en scen som beskriver hur en alldaglig händelse i det urbana landskapet får en mytisk resonans och förvandlas till en modern arketyp (i boken ”All That is Solid Melts Into Air: The Experience of Modernity”). Borg läser snabbt vidare i en psykoanalytisk riktning att dessa upplevelser leder till att vi kan så oss själva ”med andras ögon”. Problemet är att hon inte avsätter tid för att i detalj gå in på den specifika, och laddade, betydelse som ”primalscenen” har inom psykoanalysen. Hon skyndar istället vidare för att på nästa sida ge sig i kast med Benjamin och Bachtin.

Trots en viss vetenskapsforms konvention och krav på en nästan lexikologisk teoripresentation så lyckas dock Borg ändå med många av sina fördjupningar, speciellt i hennes analys av gatan inom den urbana estetiken. Detta gör ”En vildmark av sten” mycket läsvärd, speciellt när dessa idéer vävs in i analyserna av de författarskap Borg valt ut för särskiljda studier. Boken är också ovanligt vacker i sin formgivning och dess skönhet kan inte annat än att påverka läsningen i en positiv riktning.

(publicerad i Tidningen Kulturen 9 mars 2011)

This entry was posted in Litteratur and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *