Recension: ”Den röda kvasten” (Torbjörn Säfve, 2011)

Vad är friheten? Att den bor där vi befinner oss står utom tvivel. Kanske i Amsterdam, med nackspärr. Maurice Blanchots bok om vänskap alldeles intill på nattygsbordet. Eller på Bali, vid sidan av en gecko, eller i salarna i den gamla skolbyggnaden i Haddebo, en liten by i södra Närkes ruvande skogar. Den som letar på ämbetsverk, bankkontor eller i televisionens sondmatande gör sig icke besvär.

De visaste vill inte vara vägvisare och skapa urkunder. Och om de tvingas till det kan det hända sig att de begår våld mot den vishet som de med så stor möda byggt upp. Den i tal fångade anden kan fly när den blir ord på papper. Att skillnaden mellan skrift och tal är en enkel ”distributionsfråga”, som Säfve skriver i sin nya bok, är att göra det för enkelt för sig själv. Sokrates hävdade att en text alltid behöver sin faders hjälp eftersom den inte är i stånd att försvara sig själv. Ändå lyckas ”Den röda kvasten” med något så märkligt att i ett sökande efter friheten frigöra sig från tankens tröttsamma patriarkat. Boken, fylld av liv och läsande och funderingar och sentenser, talar. Den orerar inte malligt och inte heller klär den sig i lånta fjädrar och pekar med herdestaven. Den är inte ens Sokratiskt slug. Vis är den eftersom frågan, den om friheten, är lika synlig och lika osynlig som något vi lever vid sidan av, men lärt oss att inte se. En illröd piassavakvast som bara står där och väntar på att vi tar sats och börjar sopa bland minnena så att helt nya konfigurationer kan uppstå.

Säfve har under ett långt författarskap i frihetens tjänst utforskat vad som ligger alldeles bortom burarna av rationalitet, sedlighet och skenhelighet genom sitt eget jag och genom gestalterna för vilka det givna plagget alltid skulle sitta illa och sprängas: Ivan Aguéli, Lasse Lucidor, Vladimir Majakovskij. På vägen från Norrbotten till världen har denna svenska kosmopolit blivit uttolkare av det personliga pronomen som väldigt sällan handlar om det vi tror det handlar om: ”jag”. Och friheten finns nog där någonstans, även om det skulle vara torftigt att sätta den på pränt. Individualismen som inte drivs av egenkärlek eller allsköns begränsningar, utan av önskan att lika säreget som kärleksfullt medverka i världen bortom den industriella kulturens torftiga substitut för känslor. Carl-Henrik Svenstedt beskrev en gång Stig Claesson band till proletärförfattarna med att Slas var ”socialist till tron, individualist till övertygelsen”. En beskrivning som väl kan överföras till Säfve.

Vad ”Den röda kvasten” handlar om tänker jag (och här lockar Säfve så till slut även fram det ordet från den distanserade kritikerrösten) inte berätta. Läs boken. Vad som kan sägas är att Säfve ibland inte håller sig till sanningen. Han lovar att inte ”peta i puberteten”, men i hans minnesbilder osar det nog snart ”stekt fläsk” likaväl. Men då har våra ”mentala näsborrar” blivit så oljade att de tål den odör av ”svettiga bedrägerier” som han varnar för i bokens början. Också när Säfve påstår att litteraturkritikens funktion i samhället är för kroppen vad blindtarmen är måste vi protestera. Var inte Blanchot också en kritiker, och blir Säfve inte detsamma i hans diskussioner? Eller så har han rätt, kanske är det kritiska bihanget ett minne från den där tiden då vi verkligen kunde sätta tänderna i det riktigt svårsmältbara med alla sina fibrer som krävde introvert arbete. Blindtarmen är en sorglig stump, förvisso, men den kan ju alltid ställa till med problem!

Säfve säger själv att den älskade boxningen var för honom en ”träning i självutlämning”. Och skrivandet är att ställa sig i ringen, kan tilläggas eftersom en boxningsmetafor inte kan undvikas i en text om Säfve. Men den självutlämning som han ger prov på i ”Den röda kvasten” är inte av den menlösa konfessionella variant som jaget så patetiskt hänger sig åt i vårt tidevarv. Att utlämna sig i Säfves värld är det samma som att söka friheten, en frihet som är precis lika stor eller lika liten som vi tillåter den att vara. Eftersom flera ”jags” frihet endast kan existera i harmoni är det också en frihet som hela tiden söker sina likar. De må osa stekt fläsk ur stycken i Säfves bok, men ack vilken angenäm doft i jämförelse med den unkna narcissim som den röda kvasten, trots ivrigt viftande, lyckas missa. Det får läsaren att utan problem acceptera de få gånger kvasten bara slår hål i luften.

Utan mellanhänder och prefabricerade tankar kan vi glida in i Säfves värld. Man tackar för inbjudan. Det får en att tro att det vi letar efter kanske finns alldeles intill.

(publicerad i Tidningen Kulturen 14/6 2011)

This entry was posted in Litteratur and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *