Pripyat – Tusen år av ensamhet (Merja Diaz och Kristina Berggren, 2013)

De övergivna rummens väggar förmedlar en känsla av tomhet som det är svårt att värja sig mot. Puts har fallit och kommer att falla på dammigt golv. Också under tapeten på omslagsfotot sprider sig fukten. Bilden ramas in av en bård grå som betong. Det är som denna tidslösa förruttnelse kanske skulle kunna sprida sig annars, smitta händerna som håller i pärmen. Men vissa rum går det inte att frysa vare sig med fotografi eller med betong. Vårt radioaktiva arv riskerar att utgöra en högst aktuell framtid.

 

Det finns gott om övergivna rum som vägrar att överge oss i fotografen Marja Diaz och författaren Kristina Berggrens bok (på Pequod) om staden Pripyat som blev Tjernobyls första och eviga offer. Gott om krackelerade väggars stumma förfall. Fjorton av nitton fotografier visar just väggar, eller golv. I några av rummen finns dockor, övergivna i evakueringen. Dockornas ägare är i bästa fall nu vuxna. Eller så har de redan blivit offer för strålningen som sprider sig genom kroppar med en utommänsklig kraft.

Haveriet i den fjärde Tjernobylreaktorn beskrivs i ett av bokens lyriska stycken som om byggnaden öppnade sig likt en blomma mot världen. En allt för vacker bild. Denna blomma kontrasteras sedan, förmodligen oavsiktligt, mot en annan i en senare exklamation: ”Bär och blommor måste man kunna plocka”. Inte dessa blommor. Inte blommorna som man önskar aldrig skulle slå ut men som ändå bara finns där en dag. Likt fuktrosor, men evigheter värre.

Alla dessa väggar i Pripyat bjuder in till andra bilder än blomman som öppnar sig med skräck och skönhet. Begrundandet av Diaz fotografier blir snart till ett stirrande på Pandoras ask, inifrån. Pripyat är inte reaktorn och således inte direkt platsen för spridningen av det ”onda”. Samtidigt var det i Pripyat som människorna som byggde och skötte Tjernobyl levde. Staden är ett evigt spår att denna ansträngning och detta ofantliga lidande. Det är också längs dess väggar, dess sidor, som lidandet har flugit sin kos för att smitta världen. 

Kvar i Pandoras ask förblev bara en sak: elpis, vanligtvis översatt som hopp. Marcel Detienne och Jean-Pierre Vernant påminde oss i La Cuisine de sacrifice en pays grec från 1979 att elpis likt de flesta grekiska ord betyder två motsägande saker. Gudarna behövde inte elpis, för de var odödliga. Djuren behövde inte elpis, för de var inte medvetna om sin dödlighet. Elpis är förmågan att se framåt utan att veta vad framtiden bär med sig. Människan vet att hon är dödlig men skulle inte kunna leva med en exakt kunskap om när hon ska dö. Elpis kan vara hopp, men det kan också vara fruktan. Hur ska vi veta vad som komma skall?

Kärnkraften var en andra Pandoras ask som öppnade sig, först 1945 över Hiroshima och sedan Tjernobyl, 1986. Ännu en gång fanns elpis kvar efter det att strålning spridits med vinden. Boken ”Pripyat” undertrycker igen dagens fråga rörande kärnkraftens eventuella möjlighet att ”rädda” oss från klimatförändringar och dess förmåga att förgöra oss genom sin kraft, något som Fukushima påminde oss om. Men framför allt så synliggör boken att vi redan lever i en värld där områden har gjorts förstört och gjorts obeboeliga för tusentals år. Der är som om vi yrvaket vaknar upp till kärnkraftens evighetslånga tidsperspektiv nu när det Kalla krigets ständiga hot om den omedelbara och korta kärnvapenapokalypsen så till slut försvunnit.

Människan har således skapat något som kommer att överleva människan och den mänskliga civilisationen. Det är inte människan som blivit odödlig. Om det är något som Diaz och Berggren illustrerar så är det att kärnkraften berättar om vår bräcklighet som kroppar och civilisation. Vi har uppfunnit det perfekta medlet att utrota oss själva och i processen visat hur sårbara vi är. Om nu offret är vår enda kontakt med gudarna efter Prometheus stöld av elden (ett offrande som enligt Detienne och Vernant också hela tiden understryker skillnaden mellan dödlig och odödlig) så kanske det är dags att återvända till denna ritual. Vad skulle kunna vara större än att offra kärnkraften? Inte för att vi skulle bli kvitt Hiroshima, Tjernobyl och Fukushima, men för att undvika framtida katastrofer som vi allt för väl kan föreställa oss med gudarnas ”gåva” elpis.

Ann Heberlein, i bokens efterord, talar om rädslan som vi alla måste gå runt med eftersom vi vet att det inte finns något som varar för evigt och att det inte finns något som aldrig kan gå sönder. Om nu bara denna rädsla existerar så skulle vi säkerligen ha slutat att kluvit atomen för länge sedan. Det finns en lika stark stolthet över kärnkraft som en av människan skapad evighet. Det är den känslan som behöver offras, snarare än en rädsla som vi alldeles naturligt vill bli av med. Och det är på inga sätt uppenbart att ens visa de mest fruktansvärda effekterna av radioaktivitet, som i boken ”Pripyat”, automatiskt gör något för att stilla denna hybris. Tjernobyl kan lika väl bli som ett fascinerande monument över en kosmisk dödsdrift på samma sätt som kalla krigets kärnvapenarsenaler och fantasirika scenarier inte var utan lockelser. Även om så kärnkraften blir kvar av miljöskäl så måste vi för vårt eget bästa offra denna krafts mytiska dimension för ett mer kyligt och rationellt övervägande. Men vi har knappt börjat. Diaz och Berggren kommer med ett välkommet försök att se frågans estetik. Nu krävs det fler som tar analysen av den andra Prometheusstölden till en ny nivå. 

This entry was posted in Konst, Litteratur and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *