Axplockning: Nicholas Carr, “The Shallows: How the internet is changing the way we read, think and remember” (2010)

När så Marshall McLuhans pytiska utfästelser i princip glömts bort och oraklet från prärien avfärdats som ett briljant syntax error kommer han åter som väktaren av det digitala tidevarvets kollektiva undermedvetna. Eric Schüldt och Jonas Anderssons faux-episka Framtiden (Ivrig, 2011) i all ära, men ingen slår McLuhan. Han förstod hela sanningen i Herakleitos 18:e fragment: oraklet vid Delfi svarar inte direkt, rakt på sak, han varken talar eller tiger utan ger oss ett tecken. Och med McLuhan följer hans viktigaste och mest kända observation: ”the medium is the message”. Fascinerande nog verkar det inte spela någon roll om det används för att entusiasmera eller måla skräckscenarier. Det som höjts till skyarna, som Anders Mildner skrev i SvD 12/7-11 angående internet*, måste plockas ned och detta verkar ske med samma argument om att mediets budskap är mediet själv.

Den amerikanske teknikjournalisten Nicholas Carr har genom nätskeptiska skriverier, kanske främst i den kända artikeln ”Is Google Making Us Stupid?” (The Atlantic, July/Aug 2008), kritiserat nätutopisternas naivitet. Han är inte ensam. Maryanne Wolfs Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain från 2007 beskriver hur vår förmåga att läsa påverkas av teknologi. Kate Hayles vid UCLA har också arbetat på temat hur internet påverkar vår uppmärksamhet och om skillnaden mellan ”hyper attention” (en koncentration som hela tiden flackar mellan olika saker under subjektets stora rädsla att bli uttråkad) och ”deep attention” (koncentration på en sak under längre tid). Den franske filosofen Bernard Stiegler berör samma ämne i Prendre Soin (2008) där han skriver att industriellt alstrade psykoteknologier förstör vår förmåga att fokusera och bibehålla uppmärksamheten. Att uppmärksamhet är en av framtidens vikigaste frågor är tveklöst med tanke på ADD/ADHD-”epidemin” som drabbat så många. Vår förmåga att koncentrera oss är också temat för Carrs bok The Shallows.

Carrs prolog återvänder först och främst till McLuhans profetiska Understanding Media (1964). Liksom Douglas Coupland i hans bok om McLuhan är Carr noggrann med att understryka att McLuhan på inget sätt välkomnade det nya informationssamhället. Enligt McLuhan så försvann ofta mediets specificitet bakom en diskussion om dess innehåll, något som också, i Carrs mening, karakteriserat internetdebatten mellan påskyndare och skeptiker. Redan här verkar analysen för enkel. Är inte både skeptikernas rädsla och entusiasternas glädje något som sträcker sig utanför innehållet. Vi diskuterar påfallande lite vad folk gör på Facebook i jämförelse med den energi som spenderas på att tänka på vad Facebook gör med oss. Båda läger verkar ha insett att mediet är budskapet och att de i själva verket debatterar hur budskapet ska tolkas.

På över två hundra sidor presenterar Carr ett otal argument för att internet i det stora hela påverkar vår neurologiska utveckling negativt. Han tar avstamp i sig själv och känslan av att något förändrats i hans hjärna: han kan inte längre koncentrera sig, efter några sidor i en bok vrider han sig nervöst och citerar andra med samma diffusa symptom. Sedan vrider han klockan tillbaka för att undersöka andra mediala skiften och hur dessa skiften tvingade människan att grammatisera sig på nytt. Idén om den plastiska hjärnan upptar det mesta av hans energi: våra synapser omformar sig ständigt utifrån de stimuli de matas med. Mediet påverkar oss neurologiskt och Internets ytliga och stimmiga information gör oss dummare. Som många andra drar han paralleller till introduktionen av skriftkulturen i antikens Grekland och upprepar Platons varning från Faidros: minnet kommer bli lidande när vi förlitar oss på artificiella hågkomster (text).

Internet har enligt Carr skapat ett kaotiskt och hårt trafikerad informationslabyrint i vilken vi inte för ett ögonblick kan sätta oss ned för att reflektera. Och utan reflektion, ”deep thinking”, riskerar vi i Carrs argument också att förlora våra noblare impulser. Med hjälp av neurologiska argument avslutar han sin exposé med att säga att förmågan till empati kräver långsamhet. I Carrs enda referens till Martin Heidegger spår han att den teknologiska utvecklingen riskerar att ta död på den meditativa eftertänksamhet som gör oss mänskliga.

Det sorgligaste med Carrs bok är att den i sig själv som medium utgör dess tyngsta argument. Hans text är karakteriserad av en flackande ytlighet i hopp mellan olika neurologiska undersökningar, personliga hågkomster, hörsägen och en oförmåga att våga sig ut på ett teoretiskt djup. Så långt verkar McLuhan fortfarande ha rätt, men det är efter en stund svårt att undvika tanken att det som sällan diskuteras i liknande inlagor är hur vi skriver. Allt fokus läggs på vår förmåga att koncentrera oss som om det inte ägde speciellt stort sammanhang med vilken slags text vi läser och skriver. Det första kapitlet i hans bok är ett bra exempel. De sju först paragraferna i kapitlet är i princip ad verbatim klippta från hans artikel ”Is Google Making Us Stupid” utan att detta redovisas, en tämligen oblyg resampling.

Carr har en poäng att koncentrationssvårheter är en allvarlig konsekvens av informationssamhället, men hans McLuhanska pessimism är svåraccepterat. Istället för att diskutera om internet är positivt eller negativt i sig självt kanske det vore mer produktivt att på allvar fokusera på innehållet. McLuhans argument att vi låter oss förföras av innehållet och glömmer bort mediet är inte helt sant. Problemet är att vi förhåller oss till innehållet som om dess form dikterats av en kraft utanför oss själva när vi i själva verket står framför en teknologi som skulle kunna vara frigörande plastisk. Det enda som står helt och hållet klart, likt Stiegler argumenterar i Prendre Soin är att vi inte har något annat val än att försöka göra teknologin vår egen, återerövra den från industriella aktörer. Enligt honom handlar inte koncentration så mycket om tid (att långsamhet nödvändigtvis är bättre) utan mer om hur den får oss att återvända, eller inte, till långa banor av dialogiskt individformation inom en social kontext.

Det är intressant att många, inklusive Carr, beskriver den hyperkoncentration som internet genererar i termer av extrem multitasking och fallenhet för rumslig orientering. Den är med andra ord likt jägarens nervösa koncentration när han försöker smyga sig genom skogen med pilbågen spänd samtidigt som han läser av spår, flyende fåglar och alla andra indikationer på vart villebrådet kan befinna sig, ett villebråd som i själva verket är lika spänt koncentrerat på olika tecken (Stiegler använder en mer negativ bild av det jagade djuret). Paradoxalt öppnar den modernaste teknologin tankebanor som har legat och slumrat i tusentals år. Det finns två sätt att läsa denna utveckling; antingen som tragikomisk (synd att vår civilisation så i grunden har förändrats, med internet vore vi utmärkta jägare) eller så försöker vi förändra internets innehåll till dess att det skapar en respons som är adekvat för vår miljö. Tvärt emot Carrs slutsats är hjärnans plasticitet i grunden något hoppingivande, speciellt i relation till internets formbarhet; vi kan lära om och vi kan göra om.

 

 

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *