Richard Renaldi på Fotografins Hus

Mänskliga interpellationer

Vad är subjektet i förhållande till den miljö som omsluter detta subjekt? En produkt? I Richard Renaldis fotografier på Fotografins Hus stirrar subjektet tillbaka. En stadig och ärlig blick rakt in i kameran. Det blir till slut svårt att möta denna intensitet. Antigen slår vi ned blicken eller låter den sväva ut i den varsamt diffusa bakgrunden med dess detaljer. Det går också att studera attributen; koderna som individerna bär skrivna på och genom deras kläder, deras prostetiska förlängningar. Hörlurar som ramlat ned på den spruckna asfalten, sladden som letar sig upp likt en navelsträng mot fickan.

Fotografins Hus fortsätter sitt porträttema med ytterligare en fotograf som vågar utmana porträttets berättelse. För Renaldi tar oss till mellanrummet mellan landskap och porträtt; mellan objekt och subjekt. Vem det egentligen är som kallar vem till vad är långt ifrån klart. Det ligger ett antal raster av blickar över varandra i båda riktningarna. Fram träder en ytterst komplex bild av människan och människans miljö. Här finns det inga entydiga svar. Konstnär, subjekt och åskådare skapar ett nytt sammanhang som varsamt lägger sig över det första och visar ett USA som briljerar i kamelontisk gestalt.

Den franske filosofen Louis Althusser skrev om världen och dess ideologi som ropade ut efter ett subjekt. Denna interpellation fick subjektet att vända om. Världen hade värvat en medlem. Den aktiva i denna process var således en lika organisk som omänsklig miljö. Individen blir ett subjekt genom att förstå ropet som riktat till honom eller henne. Detta är interpellationens kraft. En vissling som får oss att vända oss om trots att vi inte vill. Och eftersom vi äger detta motstånd kallar vi oss inte efter det väsen som interpellerat oss. Förändringen har dock redan inträffat med att huvudet vändes.

Rinaldis subjekt har inte vänt sig om. De står där de stått. Scenen förändras. Till och med konstnären försvinner från ekvationen (så länge Rinaldis blick inte blir allt för homoerotisk). Nu är det åskådaren som interpelleras och som måste förstå hur denna interpellation också förändrar deras världsbild. Och i åskådarens vandringar runt den starka blicken växer subjektet i kraft. Nu är den inte längre en produkt. De porträtterande människorna påvisar alla tecken på att definiera sig aktivt genom sin miljö snarare än endast vara styrda av den samma. Om snabbmatsrestauranger och trista gator, den förlegade industrins patina, utgör objektifieringar av ideologins strategi som ger människorna ett värdigt intryck av att också vara i kontroll av taktiska medel för att stå emot. Ur ett slitet USA stiger en märklig och stark bild av människans kraft. Det finns inga tvivel om att de krig som utkämpas mellan ofta skoningslösa miljöer och de individer som bebor dem är långt ifrån avgjorda. Samtidigt är mänskligheten inte idealiserad eller melodramatiserad enligt humanismens lagar. Renaldi håller skickligt uppe spänningen mellan miljö och subjekt.

De utsökt lekande färgerna i fotonas bakgrund i urvalen från serier som ”Figure and Ground”, ”Bus Travelers” och ”49 & 50” hjälper växelverkan mellan objekt och subjekt. Renaldi lyckas alltid hitta landskapets oväntade färgkälla och inlemmar dessa i hans kompositioner. Det innersta rummet i Fotografins Hus utgörs dock av foton från serien ”Fall River Boys” i svartvitt. Här ställs Renaldis projekt för sin allra största utmaning. Bilderna av ungdomarna i den slitna postindustriella staden ligger farligt nära gränsen till det elegiska, och elegi är en form som ligger långt från det aktiva och spänningsladdade som utgör kvalitéerna i Renaldis konst.

Å ena sidan känns det tråkigt att han ger upp vad som tidigare varit ett nästan sociologiskt dokumentär grepp för ett format som brottas med en helt annan tradition. Det svartvita saktar ned och lägger ett stundtals obekvämt ödeskimmer över verken. Samtidigt så är det lätt att förstå utmaningen. Om Renaldi lyckas med att ta sin blick också till denna värld och hålla den lika levande så skulle det utgöra ett fördjupande av hans konstnärskap. Med detta kanske han inte har nått hela vägen fram, men de andra verken som finns representerade på Fotografins Hus utgör en nog så intressant samling mänskliga interpellationer.

(publicerad i Tidningen Kulturen 24 mars 2011)

This entry was posted in Konst and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *