Föralinjen som oavsiktlig jordkonst

Det finns många kända linjer. När den spanske äventyraren Francisco Pizarro försökte erövra inkaimperiet ritade han 1527 en linje i sanden och sa till sina män att Peru med sina rikedomar låg på ena sidan och Panama med sin fattigdom på den andra. Tretton av dem blev kvar med honom på stranden. Resten steg över till andra sidan och satte sig i båtarna för att fara tillbaka till Panama. Fem år senare tillfångatog Pizarro kejsaren Atahualpa och kunde fylla rum med guld.

Andra linjer skiljer agnar från vetet inte i själva korsandet, utan i det faktum att linjen inte bryts. En bara två man djup tunn röd (efter uniformens färg) linje med lätt infanteri från de skotska högländerna motstod under Krimkriget en massiv rysk kavallerichock vid Balaklava 25 oktober 1854. Högländarna hade fått ordern att dö där de stod. Mot alla odds höll de linjen som därefter blev en ofta återkommande del av nationalistisk brittisk krigspropaganda. Vid varje nytt krig hölls exemplet med den ”tunna röda linjen” upp. 

Maginotlinjen, det enorma franska förvarskomplexet som byggdes under mellankrigstiden för att skydda nationen från ytterligare anfall från Tyskland, var allt annat än tunn. Våren 1940 visade sig dock Maginotlinjens imponerande statiska försvar helt oanvändbart mot en tysk invasionsarmé som istället tog den norra vägen genom Beneluxländerna. Snart kunde tyskarna, efter Paris kapitulation 14 juni 1940, defilera genom stadens triumfbåge utan att den franska armén koncentrerad till försvarslinjens stridsvagnshinder och toppmoderna bunkrar kunnat göra något åt saken. 

Vid tiden för den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget var major Nils Hallström nytillträdd chef för det militära försvaret av Öland. I det civila hade Hallström varit disponent på Forssjö bruk i Sörmland. Han tog beslutet att gräva Öland itu, från Kalmarsund till Östersjön, för att försvara den södra delen i eventualiteten att tyskarna landsteg i norr (där stränderna lämpade sig bättre för en sådan operation). Planen var att vatten i nödfall skulle kunna ledas in i ett dike och översvämma delar av ön på tvären vid höjd med Föra. Detta skulle tvinga tyskarna att avancera på en liten yta där Hallströms ringa skara män skulle kunna motstå anfallet. Idén om Föralinjen hade fötts och ett ingenjörskompani under ledning av kapten Raoul Thörnblad ställdes till Hallströms förfogande. De som till största del grävde var dock inhyrd lokalbefolkning, vilket också avhjälpte arbetslöshetsproblemet på ön.

Major Hallström lämnade Öland 16 januari 1941 för att ta upp en ny befattning. Kapten Thörnblad blev ensam kvar att leda arbetet med Föralinjen som redan hade börjat att ifrågasättas av militärledningen. Projektet skrinlades kort därpå. Oegentligheter i samband med det påbörjade grävandet utreddes och blev en rättssak. Mycket pengar hade spenderats och de lokala bönderna började krävde kompensation för ödelagd mark. Thörnblad fick sitta på de anklagades bänk då Hallström avlidit av en hjärtinfarkt snart efter sin förflyttning. Thörnblad frikändes då han som underordnad Hallström endast ansågs att ha följt order. 

Det finns tre huvudnarrativ i Föralinjens historia så som den existerar idag. Den första försätter arbetet i ett löjets skimmer. Vilken påverkan trodde militärerna att linjen skulle kunna ha på kriget utkomst om nu den tyska krigsmaskinens invaderade Sverige? Föralinjen blir lite som Maginotlinjen, med skillnaden att den inte var något avancerat bygge utan ett ”dike” över några åkrar. Dessutom misslyckades Hallström och Thörnblads försök att pumpa upp vatten i några större kvantiteter från Kalmarsund. 

Ett militärhistoriskt försvar av linjen har artikulerats. Översvämningar som hinder var ett väl beprövat strategiskt redskap och pumpförsöken har misstolkats. Hallström och Thörnblad gjorde helt enkelt så gott de kunde för att skapa en realistisk plan att försvara ön med de få män som de hade till sitt förfogande.

Ett tredje narrativ är huvudsakligen lokalhistoriskt. Här förstås Föralinjen i en längre kontext av lokala utdikningar i trakten. Hallström kom till trakten och såg vad bönderna ville åstadkomma (bakgrunden som disponent spelade förmodligen in). Planer på att dränera våtmarker kunde lika gärna användas, i kritiskt läge, för att översvämma dem. Två intressen sammanlänkades därmed: militärens försvarsplaner och lokalbefolkningens behov. Till det senare tillkom också förhoppningarna att arméns närvaro på något sätt skulle kunna göra något åt den skriande arbetslösheten. Böndernas krav på mer ekonomisk kompensation när arbetet väl kom igång skulle kunna förklaras med att de tog tillfället i akt och försökte maximera utkomsten för sig själva. Föralinjen blir ytterligare ett kapitel i den komplicerade historian mellan kronan och Ölands befolkning.

Utöver dessa narrativ finns lämningarna av Föralinjen i landskapet där de kan anträffas utan historisk kontext. Pumpstationen i Djupvik går att beskåda som en vittrad ruin som vi kan förstå lika lite av som en raserad fornborg. Sedan finns ”diket”, idag ofta del av fritidshusområdenas snåriga tassemarker. Vid en bevarad sluss har stenar konstfullt lagts ner mot den smala vattenådran på båda sidor, som avtrycket av en upp-och-nedvänd pyramid. Andra tecken är svårare att hitta. Dräneringarna upphörde inte med krigets landskapsinterventioner. Marsjön finns inte längre. Landskapet förändras konstant jämfört med det som Hallström och Thörnblad spanade ut över när de föreställde sig avancerande tyska beväringar och gnisslande pansarvagnar. 

Den framsynte konsthistorikern Alois Riegl utnämndes 1902 till redaktör för tidskriften som drevs av den kejserliga och kungliga Österrikiskt-ungerska kommissionen för forskning på, och bevarande av, konstnärliga och historiska monument. Riegl (född 1858 i Linz) fick med positionen en möjlighet att konkretisera sina teorier om det förflutna. Arbetet med monumenten skulle mynna ut i praktiska råd om vad som skulle bevaras och på vilket sätt. Ett år efter sin tillsättning publicerade Riegl den korta skriften Der moderne Denkmalkultus: sein Wesen und seine Entstehung (Den moderna monumentkulten: sitt väsen och uppkomst). Tragiskt nog dog han ett par år därpå, endast fyrtiosju år gammal. Karriären hann inte gå i en ny riktning efter den briljanta kondenseringen i monumentarbetet. 

Den som läser Föralinjens resa genom historiens landskap tillsammans med Riegls Denkmalkultus får en möjlighet att färdas i dessa marker som om det vore för första gången. Riegl upprättar till en början en taxonomi över monument. Det ursprungliga är det som reses för att framhålla specifika mänskliga handlingar för framtida generationer. Men det är inte mausoléer, runstenar och triumfbågar som vi i en modern mening pratar om när vi pratar om monument, enligt Riegl. Dessa är de ”avsiktliga” monumenten som, var tanken, ska reproducera sig och sin mening in i oändligheten. Det moderna förhållandet till historien innebär dock att vi ser på det som förflutit likt något som aldrig kan komma åter och som något som bereder väg för det som kommer efter. Historien befinner sig i konstant utveckling likt vattnet i ån. Individen besjungen av runstenen blir till en statist när dramat är historien snarare än individers dådkraft. 

Allt har förflutit, konstaterar Riegl. För den moderne är allt således historia. Och allt kan vara ett monument: ett oavsiktligt monument. Det vill säga om det skapats av människohänder. Riegl verkar i denna text ointresserad av de komplikationer som en naturhistoria skulle tillföra hans argument. Inte bara är med denna logik alla konstverk historiska monument, alla historiska monument är på något sätt konstverk, eller innehåller en rad konstnärliga element (eine ganze Riehe von künstlerischen Elementen). Till och med några ord nedklottrade på en papperslapp är ett historiskt och konstnärligt monument. 

Upp till denna punkt lägger Riegl fram ett argument som historiografiskt kan härledes till den tyska historicismen som växte fram under 1800-talets första hälft. Allt i historien kan vara källor för ett bättre förstående av det förflutna. En position som filosofen G.W.F. Hegel ironiserade över i föreläsningarna över ”världshistoriens filosofi” (Vorlesungen über die Philosophie der Weltgeschichte, postumt publicerade 1837). För Hegel var historicismen (till exempel hos Leopold von Ranke) fyllt av oväsentliga detaljer och anekdoter oförmögna att leda till en förståelse en helhet (ein Ganzes) och historiens ändamål. Ett förhållande till ”minutiösa intressen” (kleinichen Interessen) som passade, enligt Hegel, bättre i historiska romaner à la Walter Scott än historiedisciplinen. 

Riegl hävdar dock att det kanske finns ett konstnärligt värde bortom det historiska som föds ur verkets specifika egenskaper. Men det är ett värde som bara kan (för den moderne) förstås subjektivt, vilket i sin tur löste upp det gängse konstbegreppet och gjorde det mer eller mindre obrukbart i en praktisk kontext. Det kanske således, skriver Riegl, är bättre att tala om (oavsiktliga) historiska monument tout court snarare än konst-historiska monument. 

En tredje kategori av historiska monument bortom de avsiktliga (vilka alla kan bli oavsiktliga) och de oavsiktliga, definieras av Riegl. Detta är lämningar som rör oss endast om de i vag mening framstår som gamla eller påminner om tidens tand (som ruiner). Dessa monument har ett ålders-värde (Alterswert). 

Idag är Riegls tankar om det historiska monumentet från 1903 ett oavsiktligt historisk monument. Det kan lära oss om inte bara historicismens utveckling, men också konsthistoriens disciplinära historia där Riegl skulle få en stor påverkan. Det står oss självklart fritt att tolka (subjektivt) hans utsaga som ett tidigt artikulerande av argumenten att det inte finns några objektiva värden som kan validera konst, vilken har blivit rådande idag.  

För att återvända till Öland går det att konstatera att Föralinjen kan tolkas som ett omedvetet historiskt dokument vad gäller mer eller mindre befogade strategiska övervägningar eller del av en lokalekonomisk intervention i ett längre dräneringsarbete. Lämningarna vid Djupvik skulle möjligen, trots ruinernas relativa ungdom, kunna ses som ägande av ett visst åldersvärde (inte minst i samband med den samtida vurmen för moderna ruiner och utforskandet av övergivna industriella platser). 

De klassiskt formalistiska konstnärliga värdarna av Föralinjen är minimala, om vi skulle välja att luta oss på dem, vilket kanske främst har att göra med att Hallström och Thörnblad inte hade ett konstnärligt uppsåt. Det betyder inte att konstbegreppet här har spelat ut sin roll. Subjektivt går det att tillföra konstnärliga värden som inte finns inbegripna i monumentet. Historien är trots allt efterklok. Men oavsiktligheten som Riegl anförde blir här dubblerad till en punkt där den står på randen att motsäga sig själv. Om vi oavsiktligt ser Föralinjen som konst med dagens konstbegreppet, upphör lämningar efter den då med att vara historia? 

Hallström och Thörnblad skulle kunna ses som oavsiktliga föregångare till 1960-talets jordkonst (Land Art), som genom storskaliga interventioner i landskapet hävdade ett nytt verk-begrepp inom konsten. Är Föralinjen med våra samtida och subjektiva konstkriterier lyckad jordkonst? Svaret är tveklöst nej. Formmässigt kan det jämföras med olika exempel på ”negativ jordkonst” där delar av landskapet avlägsnats för att ett tomrum ska framträda. Vi ser det i verk som Michael Heizers ”Double Negative” i Moapa Valley (Nevada, USA) från 1969 och i Jonas Dahlbergs ofullbordade (och därmed verkligen dubbelt negativa) minnesmärke över Utøyamassakern, ”Memory Wound”, som skulle ha uppförts 2015 men som aldrig blev av på grund av lokalbefolkningens protester.

Föralinjen har få av de kvalitéer som Heizers eller Dahlbergs verk äger. Det äger som dike inte ens någon monumentalitet som fångar åskådaren. Vad Hallströms och Thörnblads verk har i överflöd är en kvalité av att föregå jordkonsten med flera decennier och skulle således kunna betraktas som en pionjärgärning. Argumentet är absurt, men inte helt utan mening i sin anakronism. Vi kan påminna oss om hur konstnären Hilma af Klint har lyfts fram som en pionjär för den abstrakta konsten innan den abstrakta konsten existerade. 

Hallström och Thörnblad var inte konstnärer (inte heller de lokala bönder som eventuellt utnyttjade kronan för utföra sina dräneringsarbeten), men de skapade en ”readymade” som det står oss fritt att använda. Det finns avgjorda fördelar med ett sådant användande. Blicken på landskapet som (oavsiktlig) konst kan ses som en konstnärlig handling i sig själv som genererar ett nytt och kanske friare förhållningssätt till våra omgivningar. Landskapet kan med denna blick poetiseras och plötsligt framstå som något annat och främmande än den som uppstår vid en prosaisk värdering. Det är en blick som inte behöver kompromettera Föralinjens varande som historiska monument. Kanske handlar det mer om att försöka se monumentet från andra sidan, från framtiden.

Interventioner i landskap anses ofta innehålla ett nedvärderande av landskapets naturlighet (implicerande en historielöshet), men det är ett paradoxalt motsatsförhållande eftersom landskapet per definition är en geografi som vi har något slags förhållande till. Landskap är historia, om det finns en grammatik med vilken denna historia kan skrivas. Interventioner kan vara oavsiktliga i meningen omedvetna och således till och med vara natur i en romantisk mening som inbegripande allt som står bortom det mänskliga medvetandet. Vi får genom konsten ännu ett sätt att närma oss landskapets värde. Att stå på båda sidor av linjen utan att välja sida är också det ett konststycke. Konsten löser upp, sedan är det upp till oss att skapa. Den som lyckas se Föralinjen som konst kommer aldrig att igen kunna gräva ett dike utan att noggrant begrunda avsikterna, även de estetiska, med ett sådant grävande. 

Katalogtext till Henrik Anderssons bidrag till utställningen ”Fältarbeten” vid Kalmar konstmuseum 12/09 – 29/11 2020

This entry was posted in Konst. Bookmark the permalink.