Recension: Stefan Jonsson ”Där historien tar slut”

Det är en helvetisk mosaik som Stefan Jonsson lägger i sin nya bok. Avrättningar, utsugning, förnedring och vanemässigt övervåld som västvärlden hemsökt resten av världen med. Bilden läggs ursinnigt, men med stadig hand, i sextio korta avsnitt. Indignationen äger lika mycket precision som affekt. Den skapar otal ingångar och utgångar från Grönland till Sudan, men alla vägar leder till konstaterandet av en orätt som stavas kolonialism. Dess historia tar inte slut utan bildar ett segt nu, där all ny djävulskap är kompatibel med den tidigare. 

Jonsson har arbetat i samma anda sedan debuten för knappt trettio år sedan och Där historien tar slut är en lika konsekvent som förtvivlad fortsättning av hans postkolonial kritik. Han är en av de stora, och få, stilisterna som verkar inom den svenska forskarvärlden. Avsnitten är skarpa var för sig och deras såriga kanter passar perfekt till andra såriga kanter; analyser av fotografier, nätverksteori, romaner och världshändelser om vart annat för att blottlägga orättvisans planet. 

Ansatsen är i boken att avtäcka motsatsförhållandet där den ena polen höjs över den andra i en kolonial berättelse – det synliga över det osynliga, centrum över periferi, förövare över offer, krigaren över kvinnan. Baslinjen är det vita mot det bruna. Jonsson våndas över sin egen vithet. Vem är han att skriva de andras berättelse, han som är synlig och som skriver från centrum, ohjälpligt besläktad med förövaren och krigaren? Inte finns det några befrielseteorier kvar heller, vilket är en av titelns meningar. Historien stampar hoptrasslad på stället. 

Det finns snudd på en monumentalt sorglig omöjlighet i Jonsson text. Bokens oförlösta fråga blir om vi måste identifiera oss med förövarna för att förstå brottet, eller med de stumma offren för att förstå brottets verkningar. Jonsson väljer klokt nog ofta läsningen av konstens fiktion som en medelväg. En av riskerna med hans ton i boken är annars att han sätter sig själv i en förhöjd position. Han kan bli en priviligierad uttolkare av politiken som lyckas allra bäst med att misslyckas i att rätta orätterna. 

I konsten ryms motsägelserna, som Jonsson säger. Men den ger också honom omedvetet en möjlighet, inte bara via innehållet men också formen, att identifiera sig med andra konstnärer och författare, bortom hudfärg och rättvisa. I mötet med Toni Morrison och Marguerite Duras och andra kan Jonsson befrias från passiviteten i att halvt utifrån beskåda sin egen politiska impotens och påtvingade koloniala medlöperi. 

Axel Andersson

Publicerad i Arbetaren 20 maj 2020

This entry was posted in Inland. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *