Resan ut, resan in: Den unge Thor Heyerdahl och det mystiska folket

(en artikel som publicerades i den norska tidskriften Fortid no. 3/2011, finns också som pdf)

[VIKTIGA ERRATA september 2020: 

– Uppgiften om att Heyerdahl skulle ha besökt Hans Günther före resan till Polynesien som återfinns i biografiserien av Ragnar Kvam och som också nämns i denna artikel har inga historiska belägg, har det visat sig. Heyerdahl besökt Günther förmodligen endast efter hemkomsten från Polynesien. För en uppdatera diskussion om relationen mellan Günther och Heyerdahl se: Victor Melander, The Coming of the White Bearded Men: The Origin and Development of Thor Heyerdahl’s Kon-Tiki Theory”, PhD, Australian Nationa, University (2020), 182-191.

– Tolkningen av passagen som citeras här: ”På jakt efter paradiset (1938) skriver Heyerdahl att Marquesas befolkades av ”en gren av det ukjente folk som engang reiste Påskeøyas merklige steinhoder” som var så ”Lyse i huden, høireste, med ukruset hår” och ägde ett så ”nesten nordisk ytre” att de kunde vara “ætlinger av de gamle vikinger, dette verdens dyktigaste sjøfolk.”[18]” Är felaktig. Det okända folket beskrivs inte under denna tid ännu som ett ett vitt folk, det Heyerdahl regerar till med folket med det nordiska utseendet är de polynesier som kom till öarna (enligt teorin vid denna tid) efter det okända tempelfolket. Det är långt senare, i boken Fatu-Hiva, som Heyerdahl kommer att hävda att Lie pratar om en migration av ett okänt tempelfolk från Sydamerika. Enligt Viktor Melander kommer beskrivningen av tempelfolket in i Heyerdahls teori kring 1941/1942. För passagen om det vita folket 1938, se: Reidar Solsvik och Eirik Stokke, ”Hvite gudar, vite forskare, vite lögner”, The Kon-Tiki Museum Reasearch Blog (06.12.19) URL: https://www.kon-tiki.no/wp-content/uploads/2019/12/HviteGuder_HviteForskere_HviteLøgner_v2.pdf. För mer om när idén om en vit kulturbärande ras blev en del av Heyerdahls teori, se Melander, ”The Coming of the White Bearded Men”, 216, 219, 221, 229]

Äventyraren Thor Heyerdahl intar en speciell plats bland kända norska upptäcktsresande. Han kom efter de stora upptäckternas tid och fick således uppfinna sin egen resa tillbaka till en mytisk förhistoria där enligt hans egen utsago ett märkligt folk spritt kunskap och civilisation runt om i världen. Hans sagolika framgångar i utlandet gjorde det möjligt för honom att etablera sig utanför nationens gränser och bli en sinnebild för den kosmopolitiske äventyraren. Hans karriär är exceptionell men för att förstå fenomenet Heyerdahl närmare bör vi studera hans historiska kontext. Det var många vägar som korsades innan balsaflotten Kon-Tiki drev över Stilla havet 1947.

Ett skepp kommer lastat med kopra. Det är 1908 och en ung norsk man står vid San Franciscos hamn, på resa i USA. Staden bakom honom är sargad efter den stora jordbävningen för två år sedan men Bjarne Kroepelien, född 1890 i Bergen, är mer intresserad av skeppet och dess last. Kopra är torkade kokosnötskärnor som kan användas till djurföda eller pressas och bli kokosolja. Snarare än funderingar kring det ekonomiska värdet av kopran på segelfartyget som anlände från Tahiti framkallar dess märkligt härskna lukt en fascination som skulle förändra hans liv.[1] Kanske var det också magin i orden ”Tahiti” och ”Söderhavet” som väckte drömmen om att ”återvända” till paradiset? Allt sedan Polynesien först utmålats som en sinnlig idyll under slutet av 1700-talet hade så många gripits av samma tanke.

En som visste hur oglamoröst livet var ombord på segelskutorna som fraktade kopran och söderhavets magi var Henry Lie från Trondheim, bara ett år äldre än Kroepelien. Han slet som skeppspojke på en tremastare och var en av den väldiga norska handelsflottans många fotsoldater. Kaptenen söp och Lie misströstade. När skeppet ankom till Marquesasöarna i Franska Polynesien 1909 gömde sig Lie på land.[2] Hans historia liknar författaren Herman Melvilles som flydde från det hårda arbetet ombord valfångstfartyget Acushnet när det 1842 ankom ön Nukuhiva i samma ögrupp (en historia som han skulle dramatisera i romanen Typee från 1846). Lie hamnade på den största ön i den södra delen, Hiva Oa. Där hade den franske målaren Paul Gauguins polynesiska äventyr tagit slut bara sex år tidigare, ett äventyr som börjat 1891 när Gauguin för första gången lämnade Paris med sikte på söderhavet klädd som Buffalo Bill vars cowboycirkus han hade sett innan resan ut.[3] Marquesasöarna var lika fysiskt avlägsna som de var psykologiskt närvarande i västlandets exotiska imaginär. Även en ung trønders arga avhopp var ytterligare en symbol för tron på något bättre.

Långt ifrån Marquesas men på samma västliga kust av Nordamerika som Kroepelien hade drabbats av söderhavsfeber hölls samma år som Lie rymde det sista nybyggarmötet i den norska kolonin i kanadensiska Bella Coola, British Columbia. De drygt 150 nybyggarna som pastor Christian Saugstad, född 1838 i Ringsaker, lett till det avlägsna området 1894 från Minnesota hade nu integrerats och utspätts av nya invandrargrupper. Norrmännen med sina familjer hade lockats till ett område med branta berg och djupa fjordar som påminde om hemlandet, till ett ställe där utvandrarens dröm om det nya landet till slut skulle kunna bli sann.[4] När de anlände på ångaren Princess Louise fanns det inte ens en kaj. Amerindianerna hjälpte dem i land med kanoter.[5] Bella Coola skulle inte komma att bli ett nytt, frommare och nyktrare, Norge. Livet var långt ifrån lätt i den vilda naturen. Skolläraren Ivar Fougner, född 1870 i Lillehammer, var en av dem som blev kvar. Året efter det sista mötet, 1910, skulle han utses till ”Indian Agent” i området, en position han bland annat använde för att sälja en totempåle till Sverige.[6] Norrmannen som invandrat sexton år tidigare blev den kanadensiska statens mäktiga representant bland ursprungsbefolkningen. Men Fougner glömde inte bort sitt hemland, dit han skulle återvända.

Kroepelien fick 1918, bara 27 år gammal, till slut en möjlighet att resa ut till sina drömmars mål: Tahiti. Vid den tidpunkten var landsmannen Henry Lie redan väl bekant med Papeete, öns huvudstad. Han hade 1913 blivit supercargo på skonerten Roberta som seglade mellan de polynesiska öarna. Lie hade också gift sig med Naomi Layton på Hiva Oa, barnbarn till den legendariska hawaiianske missionären James Kekela. På så sätt ärvde Lie plantager på ön. Kroepelien var redan förmögen och sökte något annat. Han hittade paradiset och sin egen vahine, Tuimata, som blev hans fru. Men ödet skulle vara grymt mot Kroepelien. När hans dröm väl gått i uppfyllelse kom den spanska influensan och decimerade öns befolkning. Han försökte hjälpa till med att organisera sjukvården men fick se sin älskade Tuimata dö tillsammans med många andra. Oförmögen att bära en sådan förlust återvände han till Oslo och livet som vinhandlare. Metodiskt byggde han sedan upp en av värdens främsta privata boksamlingar om Polynesien. Den kom bland annat att innehålla en av två kompletta utgåvor av Gauguins handgjorda tidning Le Sourire. Söderhavet flyttade in till hans nordliga bibliotek.

Även Lie intresserade sig mer och mer för sitt nya lands historia och seder. När en vetenskaplig expedition anlände till Marquesas 1920 från Bishop Museum på Hawai’i så kunde han bistå arkeologen Ralph Linton med sina kunskaper. Vid Lies plantage i dalen Paumau på Hiva Oa växte också biblioteket samt samlingarna av polynesiska föremål med hjälp av inkomsterna från kopran och en liten handelsbod. Dalen var hem till förunderliga stenstoder. Linton beskrev området som förmodligen det arkeologiskt mest intressanta på hela Marquesas.[7] Lie blev kvar i denna miljö och på sina ägor trots att han, till skillnad från Kroepelien, inte hade mycket till övers för de i hans tycke tjuvaktiga polynesierna. Att han inte återvände hade sin enkla anledning som han skulle förklara för en ung besökare från hemlandet, Thor Heyerdahl: ”Her er jeg rik. Reiser jeg hjem, er jeg fattig.”[8]

Kroepelien, Lie och Fougner är tre representanter för ett genom en historia av upptäcktsfärder, handelssjöfart och utvandring vida berest norskt folk. Deras öden skulle flätas samman av en person som blev, efter Fridtjof Nansen, symbolen för den nationella kosmopoliten: Thor Heyerdahl, född 1914 i Larvik. De tre olika figurerna utgör en polyfonisk bakgrundsberättelse till Heyerdahls expedition med flotten Kon-Tiki från Peru till Franska Polynesien 1947, ett av Norge och västvärldens största moderna äventyr. Deras individuella äventyr var på inget sätt lika sensationella som Heyerdahls, och de kände förmodligen inte varandra, men de hjälper oss förstå den kontext som gjorde Kon-Tiki möjlig.

Heyerdahls uppväxt vid hamnstaden Larvik, skeppsbyggaren Colin Archer hemstad, präglades av idén om utresan. Hans föräldrar hade som många från de övre samhällsklasserna spenderat tid utomlands i sin ungdom, modern i England och fadern i Tyskland. Att det fanns en värld bortom den lilla staden fanns det ingen tvekan om. Den första resan för Heyerdahl gick dock inåt. Under vistelser i familjens stuga i Hornsjø på Østlandet introducerades han till den symboliskt laddade fjällmiljön i vilken Nansen och Roald Amundsen hade härdat sig innan deras utresor. Det var där som Heyerdahl mötte Ola Bjørneby, den första av en lång rad personligheter som skulle bekanta honom med äventyret.

Heyerdahl liknande rikemanssonen Bjørneby 1998 vid Askeladden (en beskrivning som snarare skulle komma att passa på Heyerdahl själv)[9]; Heyerdahls levnadstecknare Jacoby beskrev Bjørneby mer träffande som ”en levendegjørelse av guttedagenes Tarzan”. Bjørnebys far hade supit bort en förmögenhet i skog och Bjørneby flytt till vildmarken där han levde av jakt och fiske. Vid fjorton års ålder fick Heyerdahl spendera en sommar med Bjørneby och greps av ett lika abstrakt som innerligt begär att lämna den moderna civilisationen för att hitta okonstlade världar bortom den borgerliga miljö som var hans.[10]

Under 1920-talet började det stå klart att hela världen nu var känd, kartlagd och utforskad. Hoppen att stora oupptäckta landområden existerade i norr grusades i och med Amundsens flygplan- och luftskeppsresor i Arktis 1925 och 1926 . Vad Amundsen till slut upptäckte var att det inte fanns något mer land att upptäcka. För att den unge Heyerdahl skulle kunna bli en upptäcktsresande var han tvungen att ge sig av i en ny riktning. Han skulle resa tillbaka i historien. De första stegen bar dock av i en välbekant riktning. Polynesien var på modet igen under slutet av 1920- och början av 1930-talet. Ornitologen Ørjan Olsen reste och skrev uppmärksammade böcker, liksom Larviksonen Erling Tambs. Till det kunde läggas en ny Bounty-hysteri i samband med böcker av Charles Nordhoff och James Norman Hall, samt en ny filmatisering med Errol Flynn.[11] Heyerdahl skulle resa ut för att söka drömmen om paradiset där så många redan hade letat. Han fantiserade redan om Polynesien, enligt Jacoby: om öar som Rapa Nui (Påskön) och dess hemligheter.[12]

Heyerdahl flyttade till Oslo för att studera zoologi på universitet 1933, den institution som Nansen verkat vid. Det är också runt denna tid som han kommer i kontakt med Kroepelien. Heyerdahl drömmer om en resa till paradiset, och Kroepeliens bibliotek var det perfekta stället att förbereda sig på. Där kan han läsa om söderhavets öar för att bestämma sig vilken som ska bli hans Eden, och han introduceras till områdets rika och komplicerade historia. När resan till slut bär av, julen 1936, har Heyerdahl och sin unga fru Liv Torp också med sig rekommendationsbrev från Kroepelien till Teriieroo a Teriierooiterai, en av Tahitis hövdingar, och till många andra. Heyerdahls far betalar för biljetterna.[13]

Slutmålet för Heyerdahls resa var Fatuiva på de ”vilda” Marquesasöarna, sedan länge en symbol för det mest exotiska söderhavet hade att erbjuda.[14] Äventyret var ingen framgång. På Fatuiva fanns sjukdomar, orättvisor, avundsjuka, lagfarter och regleringar. Med tanke på den brutala koloniala historien är det inte märkligt att Heyerdahl möttes av misstänksamhet från öns invånare. Ändå börjar besökaren fascineras mer av invånarna än de insekter det var meningen att han egentligen skulle studera. Han börjar samla på artefakter och kranium. Vid minst ett tillfälle stjäl han och Liv dem, något som inte kunde ha gjort deras sociala situation lättare.[15] Som följd av ett besök hos familjekontakten Hans Günther i Berlin, en av nazitysklands ledande rasteoretiker, innan avresa hade Heyerdahl tillfrågats om han inte kunde ta med en skalle så att Günther kunde testa den gamla hypotesen (framförd av figurer som Abraham Fornander och Edward Treager på 1800-talet) att polynesierna varit del av den ”ariska rasen”.[16]

Det är under ett besök på Hiva Oa 1937 som Heyerdahl till slut möter Henry Lie och blir gäst i hans ”bortgjemte norske hytte”.[17] Lie är liksom Heyerdahl mer imponerad av öarnas historiska invånare än deras nutida. I På jakt efter paradiset (1938) skriver Heyerdahl att Marquesas befolkades av ”en gren av det ukjente folk som engang reiste Påskeøyas merklige steinhoder” som var så ”Lyse i huden, høireste, med ukruset hår” och ägde ett så ”nesten nordisk ytre” att de kunde vara “ætlinger av de gamle vikinger, dette verdens dyktigaste sjøfolk.”[18] I Lies dal ser Heyerdahl stenstoder som han säger varit ”guder for det første mystiske folket på øyene” och beskriver en blodeggande rasstrid mellan det okända “tempelfolket” och de senare anlända polynesierna som skulle ha inträffat på Oipona över Paumaudalen.[19]

Heyerdahl fascinerades av Lies bildning och av att många av böckerna han såg var de samma som han tidigare stött på i Kroepeliens bibliotek.[20] I hans andra bok om resan, Fatu-Hiva (1974), gör inte Heyerdahl någon hemlighet av att det var Lie som inspirerade honom till vad som skulle bli teorin bakom Kon-Tiki. Det är Lie som talar om det kulturfolk med ljus hy som ska ha varit Polynesiens första nybyggare och paralleller till liknande legender i Sydamerika. Tillsammans med sin franska granne påvisar också Lie en rad kulturlikheter mellan Marquesas och kontinenten i öster. Heyerdahl skriver att mötet med Lie och stenstoderna i Paumau skulle förändra hans liv.[21] Från och med nu blev han uppfylld av tanken på det gamla vita kulturfolket.

Heyerdahl återvände till Norge våren 1938 via Berlin där Günther tacksamt tog emot en skalle. Väl hemma i Norge ordnade han bokkontrakt med Gyldendal och köpte en stuga utanför Lillehammer. Boken, speciellt en lätt raljant beskrivning av Teriieroo a Teriierooiterai som varit parets värd på Tahiti, gjorde Kroepelien ursinnig. Redan i ett brev till Kroepelien hade Heyerdahl ondgjort sig över civilisationens intrång och antydde att han och Liv levde på ett mer äkta polynesiskt manér än invånarna själva. En zoolog måste väl förstå sig en smula på människor också, protesterade Kroepelien enligt författaren Roar Skolmen.[22] Även polynesierna ville ha ett bättre liv.

Samtidigt som Heyerdahl uppslukades mer och mer av frågan om den mystiska vita rasen träffade han under hösten 1938 Ivar Fougner som hade rest hem till Lillehammer och sin bror. Fougner har hört Heyerdahl tala på radion om sin resa och sina arkeologiska funderingar och visade honom fotografier från Bella Coola.[23] Teorier om kulturdiffusion till Polynesien från både Kanadas västkust och Sydamerika hade existerat under en längre tid. Teorin om en Nordamerikansk kontakt hade också blivit testad i praktiken på ett sätt som påminde om Heyerdahls framtida resor. Äventyraren John Claus Voss tog sig 1901 med sin kanot Tilikum från British Columbia mot Marquesas och sedan vidare.[24] Fougner, intresserad av den historia som ursprungsbefolkningen han arbetade med ägde, kände förmodligen till dessa idéer. Heyerdahl blev begeistrad: Polynesien hade befolkats i två vågor, en från Sydamerika och en från Nordamerika. Så hade han kombinerat och gjort sin egen tolkning av en diffusionistisk lära som i vetenskapliga kretsar redan grundligt kritiserats.

I september 1939 åkte Heyerdahl till Kanada för att utforska Bella Coola i ett British Columbia som också var bekant eftersom hans kusin Jens Heyerdahl utvandrat dit på 1920-talet.[25] Tidpunkten för avresan är slående. Det andra världskriget stundande utbrott hade länge varit ett faktum. Vem i Europa skulle intressera sig för en teori om polynesisk migration nu, och hur skulle det gå med resandet om kriget kom? Familjevännen och skeppsredaren Thomas Olsen betalade biljetten och väl på plats fanns det andra norrmän som hjälpte Heyerdahl. Hösten efter ockupationen av Norge 1940 flyttade han vidare till USA för att söka akademiskt stöd och sälja sin samling med polynesiska artefakter. 1942 tar Heyerdahl värvning och fem år senare driver han över halva Stilla havet i det vita ”tempelfolkets” kölvatten.

Det andra världskriget blev för Heyerdahl endast ett momentärt avbrott. Han hade redan siktet inställt på ett långt större äventyr än den första resan till Fatuiva. Tiden i USA hade uppenbarligen övertygat honom att Norge inte var ett land där drömmar blev möjliga, något som var ännu sannare efter kriget då den svåra ekonomiska situationen i hela Europa inte gav manöverutrymme för en ”self-made man”. Samtidigt hade han inte lyckats etablera en förankring i USA som gjorde det möjligt att agera utan norskt stöd. Heyerdahl hade genom sina resor blivit mest hemma i en transatlantisk värld mellan den gamla världen och den nya. När han anländer till USA:s östkust 1946 för att påbörja planeringen för en flottfärd över Stilla havet var det norska intressen som hjälpte honom på vägen. Förutom finansiering från förmögna norrmän i USA fick han också stöd av militärattachén vid norska ambassaden i Washington, en kontakt som ledde vidare till det nya Förenta Nationerna lett av Trygve Lie, och till Pentagons avsevärda makt.[26] Till skillnad från Lie, Kroepelien och Fougner skulle mäktiga institutioner stödja Heyerdahls utresa. Organisationen kring Kon-Tiki, flotten som skulle ”bevisa” möjligheten för en förhistorisk migration av en vit ras från Sydamerika till Polynesien flyttade in till den norska ambassaden i Washington och mottog materiel och träning från den amerikanska armén, flottan och flygvapnet.[27] Heyerdahl hade inte rusat in i rollen som soldat under kriget och fann sig illa i den norska arméns disciplin, men hans flottfärd fick från början en distinkt militärisk ton. Under publicitetsarbetet före avresan framhölls det ofta att tre av de sex besättningsmännen, förutom Heyerdahl också Knut
Haugland och Torstein Raaby, hade medverkat i kriget mot Nazismen.[28] Bakom kulisserna fanns också Bjørn Rørholt som varit Heyerdahls överordnade officer i Finnmark.

Det var för Heyerdahl ingen tvekan att flotten Kon-Tikis färd över Stilla havet våren och sommaren 1947 också var en nationell resa för Norges goda namn och rykte; en värdig uppföljning av Nansen och Amundsens episka äventyr. Om Nansen och Amundsens skepp Fram, byggt av Colin Archer i Larvik hade, i Tor Bomann-Larsens ord, varit ett “vikingskip med dieselmotor”[29] var Kon-Tiki ett vikingskepp av balsa. I stora mäns fotspår var Heyerdahl inte heller sen att bygga en myt runt sig själv. I boken (först publicerad i Norge november 1948) och filmen om Kon-Tiki (som hade premiär i Stockholm januari 1950) så ödslade han som förväntat inte mycket tid på vare sig Lie, Kroepelien, Fougner, Voss eller någon annan som inspirerat hans resa. Kon-Tikis monumentala framgång runt om i världen skulle också understryka det exceptionella i Heyerdahl och hans äventyr. Trots detta så stod framgången i ett direkt förhållande till tämligen vitt spridda fantasier om flykten till ett bekvämare land. Den gråa efterkrigstiden var en god tidpunkt för att igen locka med resan ut till söderhavet. Så sent som 1949 uppgav 30 % av tillfrågade i en norsk gallup att de önskade emigrera om möjligt.[30]

Det blev ett otal resor ut och tillbaka in för Thor Heyerdahl som under början av 1950-talet blev vida känd tack vare Kon-Tiki. Han letade efter det mystiska vita folket runt om i världen och kom till att bli sinnebilden för en norsk kosmopolit. Kroepelien, Lie och Fougner försvann och en ny generation tog över. Resan fortsatte, även om Heyerdahl mer och mer försökte förstå hur det hela hade börjat. Under 1969 och 1970 seglade han i den mystiska rasens spår över Atlanten med vassbåtarna Ra I och Ra II, och 1977-78 med vassbåten Tigris från Irak till Djibouti. Han utforskade ön från sin barndoms drömmar, Rapa Nui, och letade efter ”tempelfolket” i Peru och på Kanarieöarna och Maldiverna. Heyerdahls sista stora projekt om Odins härkomst exponerade inte endast det pseudovetenskapliga i hans metod för en större grupp forskare (som i detta område hade mer kunskap för att bemöta hans påståenden) utan visade också hans önskan att knyta ihop säcken. Kunde området runt Kaspiska havet vara ”et tidlig spredningssenter for langveisfarerne med lys hud og blondt hår” frågade han sig i en bok från 1998.[31] Den mer prosaiska sanningen var att Norge var ett av många spridningscenter från vilken resorna böljat ut och in. Det var själva verket i mötet mellan olika folkslag och tings resor som resandets kärna fanns att hitta; inte i västerlandets myter om kloka vita raser som skapade civilisationer för att sedan ge sig av. Vad Heyerdahl delvis skulle förverkliga i praktiken, i hans spektakulära resor under FN-flagg (Ra och Tigris), misslyckades han med i teorin. I hans försök att skapa en berättelse om resande och vit kulturdiffusion lyckades Heyerdahl endast med att bli märkligt insulär.

För att förstå Thor Heyerdahl och hans betydelse för efterkrigstidens kulturhistoria behövs kunskap för att kontextualisera hans resor. Hans exotiska drömmar och rasteoretiska utsagor måste sättas in i ett nationellt och transnationellt sammanhang. Hjälten, eller för den delen, antihjälten, måste förstås som en historisk figur utan att dra den förhastade slutsatsen att hans resor och hans teorier var den enda möjliga konsekvensen av en tid och kultur. Äventyraren Heyerdahl lämnar ett synnerligen komplext eftermäle. Hans berättelser skulle inspirera människor i hela världen (till exempel figurer som Alain Bombard, Jacques-Yves Cousteau och Rachel Carson) och ha en avgörande betydelse för hur synen på haven förändrades och den moderna miljörörelsen växte fram under årtiondena efter kriget. Han skulle också bli en stark förkämpe för idéer om alla människors lika värde och hela tiden understryka vikten av kommunikation över alla slags gränser. Till sina besättningar efter Kon-Tiki skulle han bjuda in medlemmar från olika ideologier och hudfärger för att illustrera att om det gick att komma överrens på små farkoster så skulle det vara möjlig också på ett globalt plan. Men dessa resor ut skedde samtidigt som Heyerdahl argumenterade för en hyper-diffusion med rasmässiga undertoner som var en tillbakagång till 1800-talets pseudovetenskapliga läror som förringade de kulturfolks insatser som Heyerdahl i hans dröm om det enkla paradiset så ofta idealiserade.

Litteraturförteckning:

”Returning the Past: Repatriation of First Nations Cultural Property”. UBC Museum of Anthropology, Vancouver B.C., 2008.
’Stories of Immigrants’ vid British Columbia Archives. http://members.shaw.ca/bchistorian/cw1-f-names.html.
Allmon, Charles. ‘Shores and Sails in the South Seas’. I National Geographic Magazine, vol. 97, No 1.1950.
Andersson, Axel. A Hero for the Atomic Age: Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition. Peter Lang, Witney, 2010.
Barman, Jean. The West Beyond the West: A History of British Columbia. University of Toronto Press, Toronto, 1991.
Bomann-Larsen, Tor. Road Amundsen: en biografi. J.W. Cappellens Forlag, Oslo, 1995.
Danielsson, Bengt. Söderhavets glömda öar: Reseskildring från Marquesasöarna. Saxon & Lindströms, Stockholm, 1952.
Evensberget, Snorre. Thor Heyerdahl: Oppdagaren. J. M. Stenersens Forlag, Oslo, 1994.
Foster, Hal. ’”Primitive” Scenes’. I Critical Inquiry, vol. 20, no. 1. 1993.
Heyerdahl, Thor. På jakt efter paradiset: et år på en sydhavsø, Gyldendal, Oslo, 1938.
Heyerdahl. Thor. Fatu-Hiva: Back to Nature. Allen & Unwin, London, 1974.
Heyerdahl. Thor. Grønn var jorden på den syvende dag. Gyldendal, Oslo, 1991.
Heyerdahl, Thor. I Adams fotspor, en erindringsreise. J. M. Stenersens Førlag, 1998.
Jacoby, Arnold. Senor Kon-Tiki. J. W. Cappelen, Oslo, 1965.
Knapp, James F. “Primitivism and Empire: John Synge and Paul Gauguin”. I Comparative Literature, vol 41, no 1. 1989.
Kopas, Cliff. Bella Coola. Heritage House, Surrey B.C., 1980.
Kvam, Ragnar, Jr. Thor Heyerdahl: Mannen og havet. Gyldendal, Oslo, 2005.
Linton, Ralph. Archaeology of the Marquesas Islands. Bernice P. Bishop Museum, Hawaii, 1925.
Nicholas Thomas. Marquesan Society: Inequality and Political Transformation in Eastern Polynesia. Clarendon Press, Oxford, 1990.
O’Reilly, Patrick. ‘Nécrologie: Bjarne Kroepelien’. I Journal de la Société des Océanistes, vol XXII. 1966.
O’Reilly, Patrick och Rauol Teissier. Tahitiens; répertoire bio-bibliographique de la Polynésie française. Musée de l’Homme, Paris, 1962.
Skolmen, Roar. I skyggen av Kon-Tiki. N. W. Damm & Søn, Gjøvik, 2000.
Skolmen, Roar. Nordmenn i paradis. Historie & Kultur, Oslo, 2010.
Steinsland, Gro. ’Heyerdahls og Odins ”narrespill”’. Aftenposten, 24 Nov. 2000.
Turner, Gloria. ‘It didn’t take long to become 89 years old’. I Campbell River Upper Islander, 24 oktober, 1979.
Ustvedt, Yngvar. Det skjedde i Norge 1945–52. Gyldendal, Oslo, 1978.

[1] Berättelsen om hur Kroepeliens intresse för Polynesien väcktes återges i O’Reilly och Teissier, Tahitiens, s. 243. Att Kroepelien senare läst och uppskattat O’Reillys beskrivning styrks i O‘Reilly, ‘Nécrologie’, s. 102-103.
[2] Det finns endast knapphändig information om Henry Lie. Se till exempel: Allmon, ‘Shores and Sails’, s. 98. Danielsson, Söderhavets glömda öar, s. 107. Heyerdahl, På jakt, s. 127. Heyerdahl, Fatu Hiva, s. 228. Kvam, Mannen og havet, s. 169. O’Reilly och Teissier, Tahitiens, s 280-281. Skolmen, Nordmenn, s. 215.
[3] Knapp, ‘Primitivism and Empire’, s. 57. Foster, ’”Primitive” Scenes’, s. 85
[4] ’Stories of Immigrants’. Barman, The West, s. 136-137.
[5] Kopas, Bella Coola, s. 241-243.
[6] ’Stories of Immigrants’. Förnamnet återges ibland “Iver/Ivan”. Fougner hjälpte till att få totempålen ”G’psgolox” till Etnografiska Museet i Stockholm, ’Returning the Past’, s. 25. Pålen har nu återbördats.
[7] Linton, Archaeology of the Marquesas, s. 136 och 159.
[8] Heyerdahl, På jakt, s. 127.
[9] Som Gro Steinsland påpekat: Steinsland, ’Heyerdahls’.
[10] Heyerdahl, I Adams, s. 55. Jacoby, Senor, s. 36-37.
[11] Om intresset för Polynesien i Norge under denna period, se Skolmen, I Skyggen, s. 33-45.
[12] Jacoby, Senor, s. 38.
[13] Heyerdahl, Fatu-Hiva, s. 56.
[14] Likt Nicholas Thomas väljer jag stavningen Fatuiva framför Fatu-Hiva, Thomas, Marquesan Society, s. ix.
[15] Heyerdahl, På jakt, s. 64-65. Heyerdahl, Fatu-Hiva, s. 120.
[16] Ett besök som Heyerdahl diskuterade själv redan 1974 och, igen, 1991. Heyerdahl Fatu-Hiva, s. 78. Heyerdahl, Grønn, s. 87. Se också Kvam, Mannen, s. 194 och Andersson, A Hero, s. 17-18.
[17] Heyerdahl, På jakt, s. 119.
[18] Heyerdahl, På jakt, s. 59.
[19] Heyerdahl, På jakt, s. 120-123. Heyerdahl beskriver Oipona som ett ” festningsverk”, något som passar hans historia. En mindre spektakulär men kanske mer realistisk tolkning var att Oipona var en me’ae, en kultplats. Linton, Archaeology of the Marquesas, s. 159.
[20] Kvam, Mannen og havet, s. 171. Heyerdahl, Fatu-Hiva, s. 228-229.
[21] Heyerdahl, Fatu-Hiva, s. 231-235.
[22] För Kroepeliens reaktion och brevet se: Skolmen, I Skyggen, s. 56-66. Skolmen, Nordmenn, s. 254-257.
[23] Evensberget, Oppdagaren, s. 8–9. Jacoby, Senor, s. 89–90.
[24] Skolmen, I Skyggen, s. 80. Andersson, A Hero, s. 23-24.
[25] Det två träffades dock aldrig i Kanada, se: Turner, ‘It didn’t take long’, 5.
[26] Andersson, A Hero, s. 31-52.
[27] Andersson, A Hero, s. 31-52.
[28] Haugland hade medverkat vid sabotaget mot tungvattenstillverkning i Rjukan och Raaby hade hjälpt till i attacken mot Tirpitz. Andersson, A Hero, s. 35.
[29] Bomann-Larsen, Amundsen, s. 105.
[30] Ustvedt, Det skjedde, s.125.
[31] Heyerdahl, I Adams, s. 232.

This entry was posted in Historia and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.