Recension: Niclas Sennerteg ”Hakkorset och halvmånen: nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur, 2014)

Fascinationen för ondskan har iklätt sig många skepnader under historien. Den drar och pockar, vill aldrig släppa sitt grepp. Efter andra världskriget har sinnebilden för en oändlig ondska ofta tagit sitt uttryck i historier, mer eller mindre faktiska, om överlevande nazister som tagit sin tillflykt till olika delar av jorden. Likt odöda zombies konspirerar de för att fortsätta sitt värv. 

Niclas Sennertegs utmärkta bok Hakkorset och halvmånen befinner sig på den nyktra änden av ett fält som lätt slår över i det spektakulära. Boken handlar om ett förbisett näste för nazister och tyska militärer efter andra världskriget: den arabiska Mellanöstern. De kom i hundratal för att hjälpa främst Egyptens och Syriens krigföring mot det unga Israel. Att det är en i flera hänseenden minerad mark som Sennerteg har gett sig ut på är han väl medveten om. Han gör redan i förordet klart att han förespråkar en tvåstatslösning i Palestina-Israelkonflikten. Vändandet och vridandet på frågan är så diplomatiskt att han aldrig riskerar att blir propagandist för antingen det ena eller andra sidan.

Det hela började med att Sennerteg kom över dokument som varit i den tyske generalen Wilhelm Fahrmbachers ägo. Fahrmbacher medverkade både i den lyckade ockupationen av Frankrike 1940 och den mindre lyckade invasionen av Sovjetunionen 1941, innan han blev chef över en armékår som deltog i byggandet av Rommels ”Atlantvall” mot en befarad allierad invasion av Frankrike. Efter kriget satt han fem år i fransk fångenskap, misstänkt för krigsbrott (på grund av behandlingen av franska partisaner), innan han fick återvända till Bayern. Det var en grånad och på inget sätt exceptionell yrkesmilitär som 1951 fick ett erbjudande att medverka till moderniseringen av den egyptiska armén som lidit ett dramatiskt nederlag mot numerärt underlägsna israeliska styrkor under kriget 1948–1949. Fahrmbacher blev en av de mellan 700 och 800 individer med bakgrund i Hitlertyskland som fick anställning i Egypten och Syrien.

Sennertegs bok är främst en gripande skildring av Egyptens samtidshistoria, med fokus på dess förhållande till Israel. I själva verket är undertiteln ”Nazister i Mellanöstern” en dramatisering av innehållet som förmodligen förlaget har gjort sig skyldig till. Generöst räknat upptar Syrien mellan 40 och 50 sidor av en 415 sidor lång bok. Och så kvarstår frågan om ”nazisterna”. Militära rådgivare har alltid varit en vanlig företeelse och många av dem som kom till Egypten, likt Fahrmbacher, var snarare medlöpare till det Tredje riket än ideologiskt övertygade nazister. Sennerteg medverkar i boken i själva verket till att avfärda de mest sensationella beskrivningarna av Egypten som ett ”nazistparadis”.

Hakkorset och halvmånen skildrar främst de smutsiga nät vävda av underrättelsetjänster där även klart uttalade nazister användes av de västliga makterna, bland dem den västtyska. Det var ett spel med pojkaktigt allvar, obefintlig moral och utan avgörande resultat. Till slut var det de höga diplomaterna som bestämde och ändrade den tyska kursen från vänlig inställning till arabvärlden till erkännande och militärt stöd till Israel. Och de tyska militära rådgivarna som Fahrmbacher basade över kom inte så speciellt långt i moderniseringen av den egyptiska armén, inte heller de ingenjörer som anlände senare för att bygga upp landets raketprogram. Egypten fick uppleva upprepade nederlag mot den israeliska militärmakten. 

Sennertegs avsikt har varit att skifta fokus från idén om Latinamerika som den avgjort största destinationen för ljusskygga överlevare från Hitlers maskineri. Detta gör han väl. Han påvisar inte bara den roll som dessa män hade i Egypten utan pekar också på att de medlöpare som stannade i Tyskland inte hade några större problem att inneha viktiga positioner. Den välbekanta frågan om ifall det rörde sig om övertygade ideologer eller opportunister kvarstår dock. I fallet Fahrmbacher verkar denne ha saknat ens den sinistra fantasi som skulle kunna göra honom en övertygad nazist. Han var först och främst militär och liksom många av sina tyska kollegor fick han åka utomlands för att arbeta när den tyska militärmakten avvecklades. Egyptierna, enligt egen utsago, gjorde inte något annat än vad både Sovjet och USA, som använde tysk militär expertis i början på det kalla kriget, gjorde utan att fråga alltför mycket om vad tyskarna gjort tidigare i karriären. 

Riktigt intressant blir först Sennerteg i sin omsorgsfulla utläggning om förhållandet mellan tysk antisemitism och det judehat som kom att blomma upp i arabvärlden under de förvecklingar som tillkomsten av staten Israel gav upphov till. Det var kanske inom propagandakriget mot Israel som de importerade tyskarna hade mest genomslagskraft. Och då främst genom den rabiate antisemiten Johann von Leers, som från 1955 anlitades av den egyptiska regeringen. von Leers, nazist sedan 1929, hade medverkat i den nazistiska propagandamaskinen och varit ”expert” på ”judefrågan” inom SS, en befattning som främst krävde ett patologiskt mindervärdeskomplex. Det var inte speciellt märkligt att många i Israel och i väst reagerade på att män som von Leers spred sitt hat också över Mellanöstern. Mer förvånande var, som Sennerteg visar, hur de ofta gjorde detta med både den tyska och amerikanska underrättelsetjänstens goda minne. Samtidigt avfärdar han amsagor om nazister som formade egyptisk politik och i någon större omfattning tränade arabiska gerillasoldater som skulle kämpa mot Israel. Verkligheten var, som så ofta, illa nog. 

Upplösningen av de tyska rådgivargrupperna i Egypten blev tämligen odramatisk. Egyptens kung avsattes i en militärkupp 1952 och ledaren för kuppen, Naguib, utmanövrerades snart av sin unge ambitiösa kollega Nasser som inte hade så mycket till övers för tyskarna, vilka hur som helst inte leverat praktiska resultat. Under 1957–1958 avvecklades den grupp som Fahrmbacher byggt upp. Då tyska officerare var välkomna i hemlandets militär igen var det inga större problem att flytta tillbaka. Fahrmbachers närmste man i Egypten, Oskar Munzel, blev till exempel en av Bundeswehrs högsta befälhavare. Det kalla kriget gjorde det mesta förlåtet. Nasser gick vidare mot nya konflikter med Israel och spydde ut antisemitisk propaganda efter eget huvud. Visserligen använde sig han sig av män som von Leers, men det var inte de tyska propagandisterna som konspiratoriskt dikterade politiken. Det fanns också lokala förmågor inom anti­semitisk svartkonst, som stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini.

Den egyptiska samtidshistoria som Sennerteg berättar är fascinerande, liksom den bakgrund han ger till den av Israel upplevda kontinuiteten mellan nazisternas försök att utplåna deras folk och arabiska utfästelser om att förgöra den judiska staten. Detta är i grunden också långt mer intressant än idén om Mellanöstern som ett förlovat land för nazister. I fallet Fahrmbacher framstår det endast som en av få möjliga arbetsmarknader för någon med en cv som tysk general efter andra världskriget. Män som Fahrmbacher var, likt den långt större brottslingen Eichmann, mest skrämmande för den menlösa opportunism som förblindade bäraren inför varje moraliskt ställningstagande. 

Vi återkommer så till dessa nazister som verkar omöjliga att döda. Nazismen efter Tredje riket framstår mer och mer som ett imaginärt välde. Varför fascineras vi så till den milda grad av denna idé av nazisterna som ”överlevde”? Hur många filmer har spelats in om konspirerande nazister som vill återskapa ett skräckvälde allt sedan Pojkarna från Brasilien från 1978? För två år sedan kom till och med den finska Iron Sky, en film om nazister som tagit sin tillflykt till månen och som väntat på att återvända. 

Den logiska slutstationen är alltså, liksom i datorspelet Wolfstein från tidigt 1990-tal, nazisten som zombie: en odöd kvarleva som inte vill lämna vår  fantasi och som hela tiden riskerar att smitta oss. Och visst finns det till och med en samtida filmgenre runt nazizombien, likt den norska splatterfilmen med den slagkraftiga titeln Død snø från 2009. Är nazisten som vägrar att dö, nazisten som hela tiden flyr och fortsätter sitt värv, ett utslag av västvärldens ofullständiga bearbetning av traumat andra världskriget och den skamliga straffrihet som mötte många av förövarna? Lars von Trier försökte säga något liknande i Europa från 1991 innan han gav sig på andra och mer kontroversiella sätt att ”förstå” nazismen. Visserligen finns inget i Sennertegs bok som kan ge svar på dessa frågor, men det är en berättelse som trots sin gedigenhet och källkritiska nykterhet ändå inte kan undvika att leda till att dörrar öppnas längs fantasins smutsigaste korridorer. 

Publicerat i Arbetaren 18 oktober 2014

This entry was posted in Historia and tagged , . Bookmark the permalink.