Malaparte och Kristushästen

Nu har tidskriften Glänta lagt ut min essä om Curzio Malaparte på sin hemsida. Essän, ”Malaparte och Kristushästen”, börjar och slutar så här:

”Är fredstanken central för Europaprojektet? Curzio Malaparte tecknar en mörkare och mer pervers historia. Första världskriget var ett offer för vilket det andra sökte kompensera – på dessa offer vilar Europa. Axel Andersson följer Malapartes skildring av ett förfelat botgöringsförsök.

[…]

Länge leve Kristushästens offer. Måtte vi aldrig igen behöva stå där på torget med tårar i ögonen. Fascisterna tågar ännu en gång på Europas gator och torg med trummor och trumpeter. Snart är de kanske inte längre löjliga parodier på fruktansvärda farser; snart är kanske inte deras självpåtagna martyrskap slutstationen, utan bara en etapp på vägen mot nya och alldeles riktiga offer. Än så länge finns dock tid att läsa historien om fablernas Europa. I den värsta av världar, säger den forne fascisten Malaparte, är det inte så svårt att vara Kristus och visslande spankulera längs Golgata. Samtidigt kan, och detta är en bedövande sanning, vem som helst rädda världen.”

Mellan slutet och början skriver jag om Kristushästen, Bernadottehanden, Hitler, fascismen, Georges Bataille, Marcel Mauss, Toscana, Arthur Axmann, kapparotritualen, Stendahl, Proust, medletida bestiarier, Plinius den äldre, Isidor av Sevilla och medmänskligheten. Tyvärr skrev jag inte något om Carl Fredrik Hill som Malaparte och Prins Eugen talar om i början på Kaputt. Malaparte har både det ena och andra att säga om Hill och Svergie:

”Carl Hill,” dissi, ”dipingeva i cavalli come fossero paesaggi. C’è veramente qualcosa di strano nella natura svedese, la stessa pazzia che è nella natura dei cavalli. E la stessa gentilezza, la stessa morbosa sensibilità, la stessa fantasia libera e astratta”.

I Viveca Melanders översättning:

”Carl Hill”, sa jag, ”målade hästar som om de var landskap. Det finns verkligen något underligt i den svenska naturen, samma slags vanvett som finns i hästnaturen. Samma ädla karaktär, samma sjukliga känslighet, samma fria och ogripbara fantasi.”

This entry was posted in Historia and tagged , , . Bookmark the permalink.