Katarismo – en boliviansk motståndstanke

La Paz ligger högt, 3 600 meter över havet, fastkilat i ett veck i Anderna. Men tvillingstaden, El Alto, ligger högre. Från den bolivianska huvudstadens dalgång går det att kika nästan rakt upp längs bergsidan och skymta en myllrande metropol på höglandet som växt dramatiskt de senaste årtiondena. Det var i samma riktning som spanjorerna tittade med förfäran när en upprorsledare från ursprungsbefolkningen, Julián Apaza – eller Tupac Katari – samlade sina trupper på bergskrönet 1781. Att täppa till in- och utgångarna till La Paz är inte svårt. Den som kontrollerar höglandet runt omkring, kontrollerar huvudstaden. Höglandet bebos, då som nu, av folkgruppen aymara. När aymaras, quechuas och de andra ursprungsbefolkningarna reser sig till motstånd bävar resten av den bolivianska nationen.  

Tupac Kataris uppror misslyckades. Innan han avrättades med sedvanligt raffinemang lovade han att upprorsmakarna skulle komma tillbaka och att de skulle vara miljoner. 2005 vann Evo Morales Ayma demokratiska val efter en tumultartad period när ursprungsbefolkningen i El Alto mobiliserats mot nyliberala regimer och tvingat en president i landsflykt. Morales, själv aymara, och hans närmaste i regeringspartiet MAS (Rörelsen för socialism), har inte varit sena att utropa sig själva till Kataris efterföljare och de som uppfyllde hans löfte. Tupac Katari har också fått en ikonisk status. En symbol för avkoloniserandet av Bolivia. Till och med den nya kinesiska satellit som Evo Morales köpt för att lösa kommunikationsproblemen i landets oländiga avkrokar heter Tupac Katari. Den ser nu ned på Bolivia från en säker höjd.

Tupac Katari har också inspirerat en politisk ideologi, katarismo, vars historia sätter Evo Morales makttillträde i ett intressant, och komplicerat, perspektiv. För att över huvud taget förstå det moderna Bolivia är det nödvändigt att återvända till den revolution som genomfördes 1952.

Idealistiska grupper ville bygga en ny nation där alla individer fick ta del av det gemensamma i stället för att det tillföll en oligarkisk ”europeisk” elit. Man hyllade nu en identitet som bestod av att vara mestizo, criollo, en blandning av ursprungsbefolkning och europé (även om de som faktiskt utförde det väpnade upproret för det mesta var från ursprungsbefolkningen). Allmän rösträtt genomfördes, likaså reformer när det gällde jordägande och utbildning. Men det ”revolutionära” styret förvandlades snabbt till korrupt klientalism efter bekant boliviansk modell, även om landet i många avseenden hade ändrats 
i grunden.

Ett av de allra viktigaste resultaten av 1952 var att utbildningssystemen öppnades upp för större grupper från ursprungsbefolkningen. Mot slutet av 1960-talet växte det fram olika formationer av intellektuella med denna bakgrund, speciellt vid universitetet i La Paz. De började utarbeta idéer som på många sätt gick emot 1952 års ideal runt mestisen. Revolutionen hade gjort dem besvikna. Dessutom hade den också lett vidare till en militärdiktatur med ett extremt paternalistiskt förhållande till ”campesinon” eller ”bonden” som var den gällande eufemismen för ”indianen”. De första politiska grupperingarna som åkallade Tupac Kataris namn argumenterade för vikten av att den revolutionära kampen också måste ha fokus på etnicitet och leda till ett slut på det interna koloniala väldet i Bolivia, där en liten grupp av europeiska ättlingar styrde över en majoritet från ursprungsbefolkningen. 

Katarismon splittrades snart i två grupper, den ena försökte förena klassiska socialistiska idéer med den anti-koloniala kampen och den andra, mer radikala, grenen förkastade även socialism som en västerländsk och kolonial idé. För dem hade 1952 bevisat att den bolivianska socialismen var oförmögen att besegra den rasism som verkade ingjuten i nationens grund. Situationen för ursprungsbefolkningen försämrades också under 1970-talet när Hugo Banzers högerregim mötte krav på förändring med militärt våld. I kampen mot diktaturen fanns katarismon 
i framkant, men den plågades av interna motsättningar. 

Den mer radikala grenen av rörelsen inspirerades av den ”indianismo” som den kanske största bolivianske filosofen, Fausto Reinaga från quechafolket, hade gett upphov till, även om Reinaga, lika briljant som egensinnig, inte direkt hade varit del i skapandet av katarismon. Radikal indianismo-katarismo utvecklades till en stark kritik mot det rådande tillståndet, men i dess framtidsvisioner skönjdes också drag av en fantasifull flykt till ett återställande av situationen innan kolonialismen snarare än en realistisk vision om ett samhälle efter den samma. Vänster-katarismon fokuserade istället på att bygga starka fackföreningsstrukturer för att hävda ursprungsbefolkningens rättigheter. Båda rörelserna tappade dock inflytande under 1980-talets återgång till demokrati och nyliberala reformer. 

Jag träffar Pedro Portugal Mollinedo, intellektuell inom dagens radikala indianismo-katarismo och redaktör för tidskriften Pukara (fästning på aymara) på ett klassikt vattenhål nära universitet i La Paz. Han drar sig lite i skägget som är avväpnande likt Ho Chi Minhs och minns när upproret vid 2000-talets början stod på sin höjdpunkt.

På Plaza del Estudiante, utanför kaféet där vi sitter, samlade rörelsens ledare Felipe Quispe Huanca sina anhängare och var en hårsmån från makten. Quispe och den radikala katarismon hade efter några års gerillaverksamhet återvänt till mer traditionella former av social mobilisering under 1990-talet. Pedro Portugal ritar hela tiden på en servett för att förklara hur de val som Quispe gjorde kunde få en att tro att han befann sig i Tupac Kataris tid. Mycket av kampen utspelades också på samma sätt genom att höglandets ursprungsbefolkning täppte till in- och utgångar till La Paz. Men Pedro Portugal är inte imponerad. Rörelsen misslyckades. I hans tycke har den koloniala staten överlevt och det är en slutsats som många inom katarista-rörelsen delar. 

Felipe Quispe utmanövrerades från makten av rivalen Evo Morales och MAS som i många stycken åberopar samma idéer som vänsterkatarismon utarbetade under slutet på 1970-talet och början på 1980-talet. För det skikt som innehade social och ekonomisk makt var hans mer kompromissinriktade linje att föredra framför Quispe som, vilket Pedro Portugal medger, inte var förmögen att utveckla en politik för dagens situation. Koncept som den ”plurinationella” staten har genom MAS omsatts i verklighet, åtminstone retorisk verklighet. För Pedro Portugal är det en fantasi inspirerad av postmoderna idéströmningar. Det finns bara en nation i Bolivia, enligt hans mening – problemet är att staten och nationen har svårigheter att bli en helhet. 

1952 var en större händelse för Pedro Portugal än Evo Morales maktillträde, men misslyckandet då, som ofta, var att mestizon inte kunde utgöra det kitt som förde nationen samman. Den stora ursprungsbefolkningen måste i stället ta denna position. Men för att detta ska kunna ske måste katarismon utveckla konkreta idéer om hur det andiska arvet kan möta den moderna situationen. Dagens regering har en något schizofren attityd till framtiden. Evo Morales industrialiserar Bolivia. Hans regering har skickat ut en satellit i rymden och planerar nu att bygga ett kärnkraftverk. Samtidigt genomsyras den officiella retoriken av prat om ”Moder Jord” och identitetspolitik som syftar till att ge olika ursprungsgrupper symboliskt erkännande. Ibland är språket både exotiserande och paternalistiskt. 

Pedro Portugal hävdar att de med socioekonomisk makt alltid har försökt att använda ursprungsbefolkningen för sina syften och att dagens situation inte är annorlunda. Rasismen lever och frodas. Samtidigt får ursprungsbefolkningen höra hur de borde vara. Han fnyser. De är mer intresserade av hur man använder nya mobiltelefoner. Och detta är naturligt. Dagens ursprungsbefolkning i Bolivia har sin historiska bakgrund, som alla, men nu måste de förhålla sig till samtiden för att kunna få slut på den koloniala situationen. Det är lika absurt att förvänta sig att de ska återvända till ett traditionellt liv som att tro att svenskar kan bli vikingar igen. Den bolivianska ursprungsbefolkningen måste vårda det i sin kultur som är viktigt för deras nuvarande situation, men inte krampaktigt försöka hålla sig kvar vid ett romantiserat förflutet. Och västvärlden måste sluta se Evo Morales genom ett exotiskt filter.  

”Katarismon måste förstås genom Tupac Kataris kraft, men detta är inte endast en symbolisk eller ideologisk kraft”, säger Pedro Portugal med en underfundig blick, ”Tupac Katari var först och främst en historisk figur som nästan lyckades lösa problemet med kolonialismen i Bolivia. Han har blivit emblematisk eftersom denna man från en blygsam bakgrund bröt mot alla strukturer, både det koloniala samhällets med dess statsmakt och ursprungsbefolkningens med dess ledare.” 

Underförstått är det en sådan katarismo som Pedro Portugal efterlyser även i dag, en kritisk kamp byggd på logik och rationella argument mot det koloniala rasistiska arvet, en kamp som blickar framåt utan förminskade idéer om hur ”indianen” bör vara och utan oändliga kompromisser med de grupper i det bolivianska samhället som gång efter annan misslyckats med att bygga en nation som alla invånare kan känna sig delaktiga i.

Axel Andersson

Publicerat i Arbetaren Nr. 9/2015

This entry was posted in Filosofi, Historia. Bookmark the permalink.