Estadio Nacional – En historia om våld och fotboll

Den vita elefanten, Chiles nationalstadium Estadio Nacional tornar upp sig mellan övergivna parkeringar där gräs tränger genom asfalten. En gigantisk byggnad ritad av den österrikiske arkitekten Karl Brunner med Berlins Olympiastadion som förebild. Promenaden från tunnelbanestationen Ñuble passerar utbrända hyreshus längs Avenida Carlos Dittborn. Substantiven ”estadio” (stadion) och ”estado” (stadium, men också tillstånd, skeende, och en politisk ”stat”), ligger närmare varandra på spanska än på svenska. Santiagos Estadio Nacional har sedan invigningen den 3 december 1938 också vittnat om nationens skiftande tillstånd. Arenor likt de som uppförts runt Stockholm de senaste åren byggs för framtida triumfer men att uppnå dessa är inte alltid så enkelt. 

Hitler byggde sin arena för OS 1936. Stadion i Berlin står kvar som ett obekvämt vittne över en tveeggad propagandaseger. I Santiago gömmer sig den stora stadion bakom träd på tre sidor och bakom chilenska flaggor som fladdrar glädjelöst i blåsten på den fjärde. Det är inte så enkelt att sport är ett substitut för våld. De två företeelserna står snarare i ett symbiotiskt förhållande till varandra, likt nederlaget till framgången. 

Läktarvåld må vara ett allvarligt problem, men frågan är om det inte är långt värre när våldet flyttar sig till andra delar av stadion. Läktarvåldet är ett eko av motsättningarna i samhället, som till exempel mellan de fattigare områdena väster om Estadio Nacional och de mer välmående norrut på andra sidan Avenida Grecia. Den 2 juni 1962 stod slaget om Santiago inne på den plan som vaktas av fasadens vita ringmur. 

Det var världsmästerskap i Chile och match mot Italien. Några italienska journalister hade lyckats smäda hemmanationen med lättköpt europeisk översitteri och chilenarna reagerade med lika okomplicerad sydamerikansk nationalism närd av mindervärdeskomplex. Den engelske domaren Ken Aston fick mycket att göra och till och med ­polisen hade händerna fulla. Fotbollsmatchen övergick nästan ögonblickligen i handgripligheter, inte mellan olika delar av publiken men mellan de chilenska och italienska spelarna. Det var sport och krig på samma gång, i en oskiljbar dans. På avbytarbänken satt en 28-årig mittback, Hugo Lepe. Det var inte sista gången han firade triumfer och nederlag på Estadio Nacional.  

Stadion har hela tiden sett omöjligt avlägsen ut, likt ett berg vid horisonten. Väl inne på området, efter att ha klättrat upp för trappan som leder till läktaren, öppnar sig ett grönt hav omgärdat av tiotusentals tomma stolar. Omöjligheten förbyts till en långt mer förbryllande potential. En öppen yta, en nationell scen. Den 5 november 1970 talar Salvador Allende till folket här, för första gången som deras president. Han förklarar sin regerings socialistiska projekt. Allt är möjligt. Åter därpå tilldelas hans landsman och meningsfrände Pablo Neruda nobel­priset i litteratur i ett vintrigt Stockholm. 

Neruda är inte bara den poet som likt bagaren ger näring åt en ­nation, liknelsen han använde i sitt nobeltal, men också Chiles ambassadör i Paris. Det dröjer ett år innan han återvänder till hemlandet, märkt av cancer. Allende bjuder in honom att tala på stadion. Tusentals människor sluter upp för att fira sin poet, men det finns också tomma stolar. Allende är pressad av strejker understödda av högern och CIA. Folk är rädda. Neruda talar om det fascistiska hotet innan han återvänder till sitt hus vid Isla Negra på kusten. Ett hus som delvis ser ut som en båt och delvis som ett tåg. Allt är möjligt med tillräcklig fantasi.

Förutom Estadio Nacional fanns också den långt mindre Estadio Chile inte långt från centralstationen, i en annan del av staden. Nu domineras området av myllrande partihandel. Flera affärer har börjat skylta med skogar av silvriga plast­julgranar. En öde gågata, döpt efter den legendariske chilenske tungviktsboxaren Arthur Godoy, fungerar som kvarterets pissoar. Här finns ingången till den lilla stadion. En skylt gör reklam för sportaktiviteter för husfruar, handikappade, pensionärer och barn. 2004 bytte stadion namn till Estadio Victor Jara. Den chilenske sångaren stirrar ned på den stinkande gatan från en annan skylt i stort format. Spåren leder till 1973. Tidigt på morgonen den 11 september påbörjade den chilenska militären en kupp understödd av USA och olika latinamerikanska diktaturer. Allende vägrade att ge upp och militären tvekade inte. Flygplan bombade presidentpalatset, La Moneda. Liksom så många andra arresterades Victor Jara följande morgon. Estadio Chile visade sig snart alldeles för liten och fångarna fördes vidare till Estadio Nacional. Då var Jara redan död. Han avrättades efter att händerna som spelat hans gitarr hade krossats.

Mindre än en vecka efter Jaras död avled Neruda av sjukdom, sorg och ilska. Många av de som firat honom mindre än ett år tidigare hade tvingats att återvända till Estadio Nacional som fångar. De satt nu på läktarna och väntade på att deras namn skulle ropas upp för att bli förda till tortyrkammarna i en närbelägen cykelstadion där chilenska och brasilianska militärer jämförde redskap och tillvägagångssätt. Mellan varven spelade högtalarna militärmarscher, Beatles och Rolling Stones så att de på utsidan inte skulle höra de pinades skrik. Många hade redan dött. Lik dumpades i en flod och flöt envist trots att militären ofta sprättade upp bukarna så att de skulle sjunka. 

Vakan över Neruda hölls i hans hus i Santiago som militären plundrat, vandaliserat, bränt och översvämmat. Hans begravning 24 september blev också en chans att sörja Allende som tagit sitt liv i stället för att ge upp. Begravningsföljet nynnade tyst på ”Internationalen” innan de fattade mod och bröt ut i sång. När de lämnade kyrkogården stod militären uppställd på rad med höjda vapen som redo för ännu en arkebusering. 

Victor Jara lyckades smuggla ut en sista dikt innan han mördades, i vilken han undrade hur många som befann sig i samma situation runt om i landet och hur många som skulle dö för att sälla sig till stjärnorna på himlen. Fångarna på Estadio Nacional kunde med egna ögon, på läktarplats, se ut över oändliga konstellationer av politiska fångar. Stadion hade snabbt förvandlats till en del av landets största koncentrationsläger. På planen spelades det givetvis ingen fotboll, men gräset klipptes fortfarande noggrant. I brist på annat hejade fångarna på gräsklipparen, allt för att skingra tankarna på tortyr och död. En av de olyckliga som dagarna igenom satt på läktaren och väntade, på en plats han kände så väl, var mittbacken Hugo Lepe som representerat både landslaget och Universidad de Chile, som hade stadion som sin hemmaarena.

Det var längs de breda avenyerna runt om stadion som den svenska ambassadören Harald Edelstam kom farande i sin stora Mercedes med skyddspass och en osedvanlig handlingsförmåga. Det var många som blev räddade innan Edelstam förnekades tillträde till den intrikata maskin för förvaring, förnedring, tortyr och död som stadion förvandlas till. Liksom mycket i kuppen var det förmodligen inte tillfälligheter som gjorde att den av fascismen inspirerade militären använde stadion. 

Erik Edelstam, Haralds son, har observerat hur arenor hade använts i Europa under andra världskriget i samma syfte. Det finns också exempel från spanska inbördeskriget då både Estadio Mestalla i Valencia och Estadio de Chamartín i Madrid användes av Franco för att spärra in republikanerna. Nazisterna samlade upp judar i Praterstadion i Wien innan vidare transport till Buchenwald september 1939. Den franska polisen bidrog entusiastiskt till den ­nazistiska förintelsen när de tre år senare föste in 13  000 franska judar i cykelstadion Vélodrome d’Hiver i Paris och överlämnade dem till tyskarna. 1958 fängslade Paris ökände polischef Maurice Pappon, med ett förflutet som nazistkollaboratör, algerier i samma stadion som till slut revs året därpå.

Det var märkligt nog fotboll som till slut skulle tvinga den chilenska militären att stänga Estadio Nacional som koncentrationsläger och återöppna den som den andra typen av arena, för sport. Sam­tidigt som militärkuppen påbörjades spelades kvalifikationsmatcher inför VM 1974 i Västtyskland. Två dagar efter Nerudas död mötte det chilenska landslaget Sovjet på ­Leninsstadion i Moskva. Stämningen var kylig på alla sätt, det var minus fem grader i luften. Med en antikommunistisk domare lyckades Chile ordna ett oavgjort resultat. 

Inför returmatchen i Santiago bjöd den militära juntan in Fifa, det internationella fotbollsförbundet,  för att inspektera stadion. De politiska fångarna låstes in i omklädningsrum och toaletter. Fifa lät sig luras trots att många, likt ­Harald Edelstam, hade vittnat om medeltida förhållanden och medeltida brutalitet.

Stadion tömdes. Vissa frigavs och andra slussades vidare till andra anläggningar runt om i landet. Den 21 november tågade det chilenska landslaget ut på planen som om allt var som vanligt. Hugo Lepe, det pensionerade mittbacken som varit fånge, satt nu i publiken. Det sovjetiska laget hade föreslagit en match på neutral ort, men när Fifa vägrade bestämde de sig för att inte komma. De skickade ett meddelande där de förklarade att de inte ville spela på en stadion fläckad med blod. Det chilenska landslaget, ironiskt nog i sina röda dräkter, spelade utan motståndare, gjorde mål och vann matchen, som Fifa senare skulle godkänna som giltig. En händelse som blivit känd som den sorgligaste eftermiddagen i chilensk fotboll. Chile kvalificerade sig men hamnade i samma grupp som Västtyskland och Östtyskland, ännu en symbolisk konflikt. De fick åka hem efter gruppspelet. Den chilenske spelaren Carlos Caszely blev dock historisk  som den förste spelare som utvisats i en VM-match efter det att de röda kortet hade införts 1970.

Runt den nu renoverade nationalstadion, som ändå lyckas utstråla en märklig slitenhet, är minnet av vad som hänt i landet mellan våld och sport givetvis påtagligt. 

Pinochet och den chilenska militären släppte ifrån sig makten under 1980-talets sista år, i en process där de försäkrade sig om långtgående amnestier för de som torterat och mördat meningsmotståndare på ställen som Estadio Nacional. Diktaturen var över, men dess spöken levde. Patricio Aylwin blev landets första demokratiska president 1990 och talade till nationen från samma stadion som han beskrev som ett ställe där ”blint och hatiskt våld segrade över förnuft”. Publiken på läktarna och framför tv-­apparaterna kunde höra Aylwin säga ”aldrig mer” samtidigt som namnen på militärernas offer visades på resultattavlan. 

I Santiagos stadskärna, långt från stadions dysterhet, verkar det som om Chile har störtat vidare in i framtiden, in i den första världen. Det skulle kunna vara Madrid eller Rom. Samtidigt krävs det inte några längre resor västerut i staden för att komma till fattigare områden. 

Chile lider fortfarande av samma problem som Allende ville bekämpa. Landet har störst ekonomisk ojämlikhet av alla OECD-länder. Den sittande högerpresidenten och affärsmannen Sebastián Piñera har visat sig oförmögen att hantera situationen och förvärrat motsättningar genom en blandning av obeslutsamhet och klavertramp. 

Stora delar av det chilenska civilsamhället är nu antigen aktiva eller passiva motståndare till hur landets tillgångar fördelas och hur den chilenska nyliberala modellen, som militären la grunden för, har lett till karteller och korruption. 

En av de stora frågorna har varit det till stora delar privata utbildningssystemet. Enorma studentprotester mot ett system, också det ett arvegods från Pinochet, som gör att utbildning är en möjlighet bara för vissa samhällsklasser, har sedan 2011 avlöst varandra. Studenterna har lyckats mobilisera sig vid ett flertal tillfällen för ett nytt Chile. Svaret har ofta varit våld. 

I augusti 2011 sköts en 16-årig pojke till döds av polisen. Polisen har också öppnat eld och använt övervåld vid de två senaste års­dagarna för militärkuppen 1973. 

Under den chilenska ytan kvarstår inte bara socioekonomiska ojämlikheter men också avgrundsdjupa politiska klyftor ur vilka våldet hela tiden hotar att resa sig till ytan. Chile växer och blir rikare, men så länge det är främst de rikare som blir rikare kommer inte ett nytt Chile att födas ur processen. Till detta tillkommer att de traumatiska minnena inte endast sitter i de drabbades huvuden, utan återfinns i sten och betong runt om i landet, som vid Santiagos Estadio Nacional.

Hur kan dessa arenor börja spegla ett nytt nationellt tillstånd, en levande historia i stället för en återgång till sportvärldens amnesi? 

Roger Waters, forne Pink Floydmedlemmen, försökte med sin arenashow The Wall på stadion i början av mars i år. Under repetitionerna träffade han den unga ledargestalten för det chilenska studentupproret, Camila Vallejo, född 1988. Konserterna tillägnades Victor Jara och diktaturens alla offer och avslutades med att Waters läste ett brev i vilket han bad Piñera att lyssna på det chilenska folkets missnöje. Jublet steg mot Santiagos svarta natt och den vita stadion fortsatte sin symboliska funktion som en arena för Chiles drömmar och mardrömmar. 

Axel Andersson (text+foto), ur Arbetaren 13 december 2012

This entry was posted in Historia, Resa and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *