Recension: Byung-Chul Han ”Trötthetssamhället” och ”I svärmen” (Ersatz, 2013 och 2014)

Du kanske har sett dem? På landsortsbussen, tåget och tunnelbanan, på konditorier, lekplatser och i vardagsrumssoffan. Ansiktena spöklikt upplysta av telefonernas och surfplattornas metalliska sken. Kropparna rör sig knappt. Bara nervösa fingranden på tingesten i handen. Resten av världen utanför vålnadernas sfärer framstår som mindre verklig, även om vi förstår att den där greppbara verkligheten kanske är allra mest främmande för dem själva. Du har sett dem och är förmodligen en bland dem. Ett digitalt upplöst subjekt, ett offer för framstegens verktyg som förvandlats till diktatoriska tamburmajorer. En hopplös representant för en döende mänsklighet. Som om varje steg mot smartare maskiner per automatik sker på bekostnad av människors ökande dumhet.

Den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han har observerat fenomenet och hans små vackert skulpterade skrifter om detta sprids nu över världen. Här i Sverige ska Ola Wallin på Ersatz ha en eloge för förläggandet och översättandet av Trötthetssamhället (2013) och I svärmen (2014) (se Rebecka Kärdes kulturspalt i Arbetaren nr 6, 2015).Det är givetvis viktigt att ny filosofi, speciellt den som betraktar det nya samhället, lyfts in i den svenska diskussionen. Samtidigt går det att fråga sig vad Hans projekt, med dess dragning mot en konservativ kulturkritik, egentligen leder till. Men låt oss först återvända till det upplösta subjektet.I Trötthetssamhället avhandlas den digitala erans patologier, främst uppmärksamhetstörningar och utbrändhet. 

I Hans tolkning står vi inför en infarkt av ”det samma”. Det finns inget nytt, inget utanför, inga främmande kroppar som smittar oss. ”Den immunologiska tidsåldern” är över. Det negativa eller det annorlunda har försvunnit i en likhetsöverdos där ett ”positivitetens våld”, alltför mycket av det samma, skapat den rådande passiviteten. Det som vi fått i utbyte av det ”digitala”, som en utökad förmåga till multitasking, avfärdar Han med befriande direkthet. Djur behöver förmågan att göra många saker samtidigt, för människor utgör den inget civilisatoriskt framsteg. 

I svärmen undersöker den sjuka nutidsmänniskans subjekt. Svärmen är det som kommit efter modernitetens ”massa”. I svärmen är ett antal subjekt sammankopplade, men de lyckas aldrig nå en helhet som också äger en ”själ” eller ”ande”. De är ”förensligade” människor som visserligen behåller individualitet, men har mist all innerlighet. Massans sammanslutning kunde också leda till maktövertaganden, något som svärmen har tappat förmågan till. Svärmens individer kan bara reproducera den rådande ordningen. Dessa subjekt är stadda i en lika tröttsam och smärtsam upplösning och existerar i ett samhälle helt utan den distans som är grundförutsättningen för att bibehålla den offentliga sfären. Subjektet, eller ”det självoptimerande projektet”, har reducerats från medborgare till konsument som programmeras och kontrolleras av den psykomakt (makten över våra neurala banor) som tagit över efter biomakten (makten över det fysiska livet). 

Vad bör göras? Den koreansk-tyske filosofen har i dessa två nya verk lyckats kombinera heideggeriansk modernitetsskepsis med teknikdeterminism à la Marshall McLuhan så framgångsrikt att det känns som om vi lika gärna kan dra något gammalt över oss och de apparater vi är fastklistrade vid. Eller så kan vi uppbåda nog med koncentration för att läsa essäistiska utläggningar, likt Hans texter, som i det närmaste verkar symptomatiskt korta. Detta skulle då utgöra ett slags palliativ vård, vård i slutskedet när ingen bot finns, av våra oreflekterade, oanständiga och fördummade subjekt. Ett tillfälligt avbrott i den nedgående spiralen eller åtminstone känslan av att vi med en större själslig klarhet kan närma oss undergången. 

Han är i gott sällskap. Det vill säga: den här typen av ondgörelser över vårt digitala tillstånd börjar nu bilda en egen genre bland företrädelsevis manliga akademiker skolade i traditionell humaniora. Samtidigt går det inte att förneka att de ofta lyckas beskriva något som i grunden borde oroa oss. Men frågan om vad som bör göras blir ofta hängande i luften.

Eftersom Byung-Chul Han driver tesen om ”negativitetens” borttvinande sätter han sig också i situationen där det blir svårt att argumentera farmakologiskt, det vill säga utefter principen att all teknik är lika mycket botemedel som gift. Den traditionen har varit starkare i Frankrike än i det Tyskland där Han lever och verkar. En framträdande gestalt är Bernard Stiegler. 

Hans argument liknar på många sätt Stieglers (utan att det finns hänvisningar till fransmannen) förutom att Stiegler, i likhet med Gilles Deleuze tror att vi måste leta efter nya vapen på samma ställe som förtrycket kommer ifrån. Det handlar således om att styra om det ”digitala” så att det i stället gynnar individblivande, gemensamhet och omsorg om varandra, politiken och miljön. Men denna möjlighet är svår att se om teknik ses som programmerad att alltid uppnå samma resultat oavsett våra försök att förändra den. 

Det ”negativa” eller det ”annorlunda” som Han skriver om skulle också kunna utläsas som det ”nya” eller möjliga politiska ”alternativ”. Han tror inte att något nytt kan existera. Denna argumentation stöds omedvetet av att det inte finns så mycket nytt mellan pärmarna i de två böckerna. Vi hittar indignation, trötthet och en slags primalvägran att delta i nutiden, samtidigt som det står helt klart att det är omöjligt att vrida klockan tillbaka. En vackert destillerad sammanfattning av en upplevd politisk omöjlighet. 

Det är också på en politisk nivå som böckerna är allra mest intressanta – och då inte som endast varande ett exempel på en latent framstegspessimism inom mycket av kulturkritiken. Snarare borde Europas vänsterrörelser läsa och förfasas av det som framträder mellan raderna. För har inte mycket av vänstern anammat Hans avfärdande av det ”negativa”? Går inte en majoritet av vänsterretoriken ut på att ondgöra sig över hur samhället ser ut, i stället för att beskriva hur det skulle kunna se ut om maktfördelningen skedde på ett annat sätt? Vänstern är arg över prekära levnadsförhållanden och ojämlikhet. Den är indignerad över åtstramningar och visar sin avsky inför främlingsfientlighet. Detta med all rätt, men om det inte leder vidare utgör det inte en ”negativitet” på det kreativa sätt som Han beskriver politikens existensgrund (annorlunda modeller), utan är ett upprepande av samma klagomål med någon slags naiv tro på just upprepningens makt. 

När det gäller medieteori finns det visserligen också en hel del mer att göra på en teoretisk nivå. Han uppehåller sig liksom många i samtiden kring begreppet ”information”, vilket inte är så konstigt då vi pratar om både ”informationsteknologier” och ”informationssamhället”.  I hans tappning har vi helt enkelt för mycket av det, en överdos som ”får tänkandet att förtvina”. Beroende på hur vi definierar ”tänkande” kan detta givetvis stämma. Vad som kanske är mer intressant är hur ett kommunikationsparadigm övergick till ett informationsparadigm i samband med utbyggning av digitala tekniker och nätverk efter andra världskriget. Kommunikationen är mer greppbar och utgör ett direkt etablerande av de olika parterna i en diskussion. Är det ”informationen” i ”kommunikationens” plats som gör vår digitala verklighet så spöklik eller har det att göra med andra maktförhållanden? Det finns ansatser att analysera dess frågor i I svärmen som skulle kunna tas mycket längre och bortom den binära modellen för positivitet och negativitet.

Hur ska vi då nå ut till varandra, vi som både sammanfogas i svärmen och hålls avskiljda från varandra i den? Han använder värdeord som ”respekt”, ”hänsyn”, ”patos”, ”vördnad”, ”beundran”, ”omsorg”, ”själ”, ”ande”, ”långsamhet” och ”sanning” – ord som verkar sprungna ur den svarta skogens mylla, runt Martin Heideggers fotspår. Världen som dessa begrepp tillhörde är således förlorad, med Heidegger skulle man kunna säga att den dragit sig tillbaka till en plats som vi aldrig kan hitta åter till. Och låt gå för att vi, för diskussionens skull, accepterar Hans analys i frågan. Har vi då inte kommit längre i sorgearbetet än att vi fortfarande uppehåller oss vid ilskan och depressionen som kommer efter förnekelsen? Kanske dags att ”acceptera” och gå vidare? Hur kan vi förändra den kultur som ger oss ett sådant obehag? För hoppet om livet kan väl ändå inte ha försvunnit, då torde ingen skriva böcker mer, inte ens det minsta tweet.

Axel Andersson
Publicerad i Arbetaren 12/2015

This entry was posted in Filosofi. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *