Tempo Short Award 2011

På onsdagen den 9 mars visades Tempo dokumentärfilmsfestivals första tävlingskategori på biografen Victoria i Stockholm. Det är sju filmer i kortfilmsklassen som tävlar om priset som delas ut på lördagen den 12 mars. Det märkvärdigaste med dessa filmer är förmodligen dess likheter. I fokus står den traumatiska upplevelsen, där filmmediet blir en del av bearbetningen. I ett tidevarv av autofiktion och introspektion blir det såret som träder och får axla den berättartekniska bördan, inte helt utan komplikationer.

Den kanske mest meriterade i startfältet var Jonas Odell med hans Guldbaggebelönade ”Tussilago”. Med en säregen och visuellt engagerande blandning av animation och foto berättas här historien om den västtyske terroristen Norbet Kröcher som skulle kidnappa Anna-Greta Leijon utifrån hans tidigare flickväns perspektiv. Och fokus är verkligen på ”berättandet”, som sker sakligt och inte utan humor. Kröchers fiktionalisering av sig själv, i vilken han spelar en roll och identifierar sig främst med fiktiva världar – ”Easy Rider” och spagettivästern, leder till en krasch med verkligheten. Priset som den indragna flickvännen avslöjas med blir ett avväpnande lakoniskt tilltal mot slutet: hennes liv blev förstört, sargat av en psykisk kollaps kommer hon aldrig tillbaka till det ”vanliga” samhället. Ett trauma har åsamkats henne som visar sig omöjligt att läka. ”Tussilago” lyckas med att ställa viktiga frågor om fiktion och verklighet, men samma tyngd försvinner en aning i det hårt hållna och sakliga berättandet.

Andra trauman som spelas upp är Christina Höglunds upplevelse av att förlora sitt hår i ”Vikten av hår”, modellagenten Dinas problem med att finna sambandet mellan sin yttre och inre verklighet i Johanna St Michaels ”Bilder av Dina”, den transsexuella bondens Knuts dröm att bli kvinna i ”En bondes längtan” av Rebecka Rasmusson och förlusten av en far som tagit sitt eget liv i Erik Bäfvings ”Dagar emellan”. Bäfvings film är den som drar blicken, ögonens osäkra växelverkan med spegeln, till sin yttersta spets i ett mycket vackert bildspråk. Frågan ”hur ser vi oss själva” fördjupas också genom hans karaktärs dragning och förskräckelse över att se sin egen far reflekteras, fadern som försvunnit. Ska han också försvinna? Det är gripande att se den unga pojkens alla tecknade ögon. Vad ska dessa ögon se? Vad är det meningen att de ska se? Hur kan de se något annat än tomheten reflekterat. Tyvärr dämpas också denna täthet genom att Bäfving liksom de andra regissörerna har valt en linjär berättarform som hela tiden förklarar i ord lika mycket som i bilder eller symboler. Tilltalet är alltid direkt utan att ställa sig frågan om vem eller vad det är som tilltalas.

Malin Andersson har i ”Blodsystrar” valt ett annat och mer kreativt sätt att närma sig traumat än blicken mellan karaktär och spegel, mellan åskådare och duk. I hennes film får vi träffa två tvillingsystrar, Julia och Johanna, som utsatts för brutala övergrepp i Azerbajdzjan innan de kom till Sverige. Andersson förklarar inte historien utan låter oss komma alldeles nära systrarna var gripande närhet har inneburit detsamma som överlevnad. Istället för att närma sig traumat direkt följer hon med till en tatuerarsalong där Julia och Johanna skriver sin kärlek till varandra på sin hud. Det första traumat, såret, möter här det andra som symboliserar en helande kraft. Ett mycket starkt grepp som får filmen att stå ut från de andra även om den rent tekniskt inte är lika imponerande.

Tora Mårtens ”Till Maria” är den enda filmen som inte har traumat som huvudroll. Hon utforskar istället hur kärleken mellan två människor vars vandring genom livet varit kantade av problem och missbruk funnit varandra och gifter sig. Det är en lågmäld film med lågmälda karaktärer som skulle ha kunnat blomma ut mer i ett längre format.

Traumat har fördelen att det ger en berättelse styrsel vilket lämpar sig väl för när något ska sägas under kort tid. Samtidigt finns det en risk med att själva såret som beskrivs förblir en oförklarad kärna – en händelse som ska fordra uppmärksamhet. Traumat kan organisera allt berättande framåt och bakåt i tiden men ibland är det kanske också nödvändigt att utmana traumats tid och diktat. För bakom och framför traumat är det alldeles för lätt att skapa raka linjer ut i historien och till framtiden – i filmen såväl som på jorden.

(publicerad i Tidningen Kulturen 11 mars 2011)

ps. 13/3: Tempo Short Award gick till Erik Bäfvings ”DAGAR EMELLAN”

This entry was posted in Film & TV and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *