Recension: The Three Musketeers (Paul W.S. Anderson, 2011)

Det finns en hyfsat bra fäktningsscen in den nya musketörfilmen. Detta hade kanske räckt till om skådespelet varit lysande eller om något annat imponerat. Men scenen är mest intressant som en symbol. Den unge D’Artagnan (Logan Lerman – den mest androgyna uppenbarelsen i filmkonstens historia) och en sluggertung Rochefort (Mads Mikkelsen) fäktas på taknocken till Notre Dame, på en rak linje. Det finns inte speciellt stort rum till utsvävningar och scenens kanske största behållning är ljudlig: värjornas stål som korsas. Det går att glömma bort den klumpigt plastiska datorgenererade bakgrunden, det taffliga skådespeleriet och den brist på fantasi med vilken filmens upphovsmän använder sig av 3-D tekniken. Kunde det inte bara få vara så? En balansakt, ekvilibrism och barndomens Zorro-drömmar?

I önskan att skapa en total filmupplevelse börjar The Three Musketeers med en vinjett som kombinerar brädspelsestetik och 3-D. Konceptet att låta gammal teknik samsas med modern teknologi återkommer under filmens gång. Det byggs hela tiden upp tablåer som minner om skolplanschernas historiemålningar och de medvetna försöken att få till den mjuka övergång mellan tv-spel och film som nu verkar som en nödvändighet för den breda filmen anspelar till äldre dagars strategispel. Brädspelet är en återkommande referens, liksom mekaniska apparater. Kardinal Richelieu (Christoph Waltz) har ett enormt krigsspel på golvet till sitt rum samt gillar att ta ett parti schack med sig själv. Det finns ett luftskepp à la Jules Vernes och steampunk (det var så som kombattanterna hamnade på nocken av Notre Dame).

Om plockandet och blandandet mellan teknik och filmiska referenser (många snarare till Indiana Jones och matiné-thrillers snarare än till musketör-förlagor) kan härledas till en nervös önskan att bibehålla publikens uppmärksamhet i brist på dramatrugiska verktyg öppnar användandet av 3-D långt intressantare frågor. Filmen bygger upp scener med en definierad förgrund och en lika definierad bakgrund, och så rullar det på för det mesta. Detta göra att 3-D effekten inskränker sig till att reproducera effekterna av stereoskopi, en teknik från 1840-talet där först två teckningar och senare två fotografier kombinerades för att skapa en illusion av djup. Resultatet, i filmen, känns märkligt tvådimensionellt till slut. Werner Herzog visade hur 3-D kan användas kreativt i hans dokumentär ”Cave of Forgotten Dreams” – kameran måste få röra sig inåt och utåt nära ytor och strukturer. Stereoskopi är tafflig dockteater i jämförelse. Film är trots allt rörliga bilder.

Försöken att skapa en patinerad högteknologi som kan passa de tre musketörerna landar till slut i en emblematisk regression. Det blir två timmars förutsägbart tv-spel utan interaktion som inte ens lyckas kittla åskådarens fantasi eftersom allt nu kan produceras allt med datorgrafikens hjälp. Men det är väl inte syftet att anspela på drömmar och på små och stora barns glädje i att leva sig in i historien, utan att sälja biljetter och merchandise. Den industriella kulturen vet varken hur den ska hantera det förflutna eller framtiden. Pengarna till biobiljetten kan med fördel sparas till en film som spelats in antigen med en gammeldags tro på skådespeleri eller en som uppriktigt försöker att göra något intressant med teknologi. Som tur är finns också alltid alternativet att läsa Alexander Dumas bok istället.

(publicerad i Tidningen Kulturen 30.09.11)

 

This entry was posted in Film & TV and tagged , , , . Bookmark the permalink.