Recension: Oliver Stone, ”The Untold History of the United States” (2012)

Historia och politik bör aldrig lämnas helt åt experterna. Om bara ett fåtal tillåts att förstå det förflutna eller att påverka samtiden riskerar de som abdikerat sitt tolkningsföreträde att mycket snart bli brickor i spelet. Nu har Hollywoodregissören Oliver Stone gett sig in i berättelsen om USA:s historia med en tio timmar lång radikal dokumentär, delvis finansierad ur egen ficka.

Stjärnbaneret fladdrar, i seriens vinjett, från höger till vänster i dissonans med filmens konvention av att spegla ”det goda” i rörelser från vänster till höger. En tidig försmak av vad som komma ska.

Oliver Stone har tonat ned det konspiratoriska tonfallet från spelfilmen JFK från 1991 och erbjuder en lågmäld och nykter revisionism av framför allt högerns triumfalism. Trots en hel del svagheter lyckas serien väcka frågor om hur vi berättar vår historia, och vem ”vi” är även i ett tämligen historielöst Sverige där få vågar ställa sig vid sidan av de olika fäders spår som, enligt Vasaloppetsdevisen, lovar ”framtida segrar”.

Inspirationskällan till Stones berättelse är otvivelaktigt Howard Zinn, historikern som skrev den lika hyllade som utskällda boken A People’s History of the United States 1980. Båda koncentrerar sig på att dekonstruera nationella myter som föds ur en chauvinistisk historieskrivning och reflexmässigt återkommer till USA som ett exceptionellt land. Zinn började sin bok med en genomgång av hur den amerikanska ursprungsbefolkningen slaktades för att ge plats för vad som skulle kallas ”a city upon a hill” efter bibelcitatet: ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas” (Matteus 5:14).

Stone tar avstamp i ett annat ljus, USA:s atombomb som fälldes över Hiroshima 6 augusti 1945. En bomb vars syfte inte var att få Japan att kapitulera utan snarare att visa USA:s styrka för Sovjetunionen. För Stone var detta startskottet på det krig som först senare skulle få namnet ”det kalla”. Efter tio timmar når Stone fram till Obamas fortsatta krig mot (och genom) terror. Nästan 70 år under vilka USA stått i konstant konflikt och upprustning. Till skillnad från Howard Zinn är Vietnamveteranen Oliver Stones (född 1946) infallsvinkel mer direkt personlig. Historien som skildras sammanfaller tidmässigt med hans liv. Den första synden är inte Columbus våld mot välkomnande urinvånare (som för Zinn), utan ett högst svårförsvarbart beslut att använda Hiroshimas befolkning för att testa ett vapen som världen hade mått mycket bättre av om det aldrig hade uppfunnits. En synd som tillhör Stones faders generation. Som i många av Stones filmer är konflikten med fadersgestalten en av de viktigaste ingredienserna. Stone söker och finner alternativa hjältar, goda fadersgestalter vid sidan av de onda. Den kanske viktigaste är Henry A. Wallace, Franklin Roosevelts vicepresident som argumenterade för social rättvisa både hemma och runt om i världen, mot upprustning och politisk opportunism på moralens bekostnad. En annan hjälte blir Michail Gorbatjov som hade modet att reformera Sovjetkolossen så grundligt att den skulle upphöra att existera. Innan detta skedde spelade visionären Gorbatjovs utrikespolitik en avgörande roll i att tona ned det kalla kriget. Stone är genom serien upptagen av personer som personligheter, det vill säga om de är goda, onda, eller – som för det mesta – skiftar från en position till en annan. Hans fokus ligger på diplomatisk historia och på individuella beslutsfattare, inte sällan USA:s presidenter.

En tidigare radikal historiebeskrivning, som Zinns, lade fokus på mothistorier, på dem som inte passade in och hade blivit förbisedda. Denna hållning har också karakteriserat de få svenska försök att från vänsterhåll ta sig an den komplicerade svenska historiens mer eller mindre fornstora dagar. Wilhelm Moberg publicerade 1970 och 1971 två volymer i Min svenska historia berättad för folket. Moberg ville skildra det underordande kollektivet, de som hade styrts snarare än bestämt själva. Mellan 1973 och 1981 skrev Sven Wernström ungdomsböckerna i serien Trälarna som genom fiktion hade samma uppsåt. Att skriva historia ”underifrån” är en gängse hållning på vänsterkanten, senast tydligt i den ”postkoloniala” skolan som lyfter fram de koloniala subjekten som offer för västs alltför talrika övergrepp. Men Stone förmedlar, i alla sina försök att vara alternativ, en historia om igenkännbar storpolitik och dess fallerande fäder snarare än det hunsade kollektivet. Det traditionella anslaget slår också igenom på en konstnärlig nivå. Stone berättar själv över journalfilmer och annat dokumentärt material. Ibland skymtar klipp från spelfilmer förbi, lustigt nog inte sällan av Frank Capra och Sergej Eisenstein även om Stone saknar deras formalistiska experimentlusta. Stone visar också delar av de dokumentärer som Capra gjorde under det andra världskriget (som del i USA:s propaganda). Capra blev allt mer experimentell, och rent av ”sovjetisk”, i sin montageteknik i dessa dokumentärer. Stone har gått i motsatt riktning och blivit mer förutsägbar när han tagit på sig historikerkavajen. Det är synd och lite svårt att förstå. Kanske har Stone tyngts ned av sitt material till den grad att han anammat allvaret på alla nivåer. Tio timmar med Oliver Stone som kommenterar de mäktigas politiska beslut och visar gammalt arkivmaterial från andra världskriget, kalla kriget och Vietnam låter inte spännande. Men samtidigt träder ändå en nog så fascinerande bild fram genom monotonin. Stones allra viktigaste poäng är att samarbetet mellan storindustrin och militären som hela tiden försöker försätta landet på krigsfot har blivit den mest tongivande politiska kraften i USA. Den konservative republikanske presidenten Dwight D. Eisenhower varnade redan 1961 för hur en permanent krigsekonomi försökte fostra en politisk apparat att gå i dess ledband.

Denna samhällsordning verkar i högsta grad välmående. Enligt Stone spenderade Obama 2010 mer än en tredjedel av nationens budget på militär, underrättelsetjänst och inrikessäkerhet. Under hela tiden från andra världskriget till nu har USA konsekvent prioriterat denna sektor i stället för att finansiera socialförsäkringar, undervisning eller infrastruktur. Det välfärdssamhälle som kunde skymtas i New Deal, 1930-talets ”nya giv” under den stora depressionen, blev till ett samhälle där resurserna kanaliserades till det fåtal som kontrollerade nationens industrier och banker. Den aggressiva utrikespolitiken exemplifierad genom Harry S. Trumans beslut att släppa atombomben över Hiroshima 1945 signalerade också att USA:s främsta intresse var att sprida sin makt snarare än sina ideal. Stone beskriver med indignation hur USA blev ett realpolitiskt imperium som kunde terrorbomba sina motståndare eller stödja fruktansvärda diktaturer med argumentet att detta gjorde världen mer ”fri”. De som på något sätt inifrån höjde sina röster mot maskinen; likt presidenterna Kennedy, Carter och Clinton, fick rätta sig i fädrens spår.

Stone hävdar med naiv upprördhet att USA inte är vad det säger att det är, utan snarare ett land som styrs av en hungrig jakt på fiender som kan demoniseras och brutaliseras. Kina står härnäst på dagordningen, enligt dokumentären. En politik där fienders fiender blir vänner utan hänsyn till deras idéer skapar också oförutsedda problem som när en militant muslimsk extremism, i många fall finansierad av USA, slår tillbaka mot de forna allierade. När en nation som ofta sätter vad den bedömer som sina egna säkerhets-politiska intressen över moral och börjar prata om sig själv som en garanti för frihet och demokrati är det lätt att flosk­lerna stockar sig lite i halsen. Kanske är det därför som Obama gör så många konstpauser när han talar. Stone kunde naturligtvis ha gått ändå längre bak i historien. USA:s imperiedrömmar går att spåra i mexikansk-amerikanska kriget 1846–1848 samt 1898 års spansk-amerikanska krig. Men att säga att USA helt enkelt är lika goda kålsupare som andra aggressiva länder är att göra det allt för enkelt. Skillnaderna mellan diktaturer och demokratier är att i de sistnämnda kan vi diskutera våra länders oförmåga att leva upp till sina ideal. I USA med sin långa demokratiska historia har diskussionen pågått mycket längre än i Sverige. Ännu en gång måste vi ”vänja oss” vid tanken på att USA är en mycket äldre nation än de företrädelsevis moderna europeiska staterna. Redan i mitten på 1800-talet riktade författare som Henry David Thoreau och Herman Melville sin kritik mot ett land vars handlingar ofta skiljde sig från sin retorik.

I Sverige går det behändigt nog att bortse från det moraliska i nationens handlande innan demokratiseringen eftersom idealen som nationen hade att leva upp till var så annorlunda. Det var på många sätt ett annat land. Neutralitetspolitiken under andra världskriget blir i princip den enda större händelsen som kan stötas och blötas. Det kanske kommer att krävas en lång period av att leva under demokratiska former innan Sverige får en mer mångfasetterad historieskrivning. En lång period, förmodligen, av misslyckanden och krossade drömmar.

Filosofen Gilles Deleuze skrev 1993 en text om Herman Melvilles novell ”Bartleby”, skrivaren från 1853. Han argumenterade träffande med Melvilles hjälp för att ett samhälle ”utan fäder” inte utgjorde den största faran: det var långt värre när fadersgestalten återvände. Fransmannen Deleuze hade inga problem att se USA:s exceptionella historia genom Melvilles ögon. Här fanns en nation som ville skapa en ny stat som ett lapptäcke av bröder, en federation av anarkistiska individer. I USA blommade drömmen om det universella syskonskapet utan föräldrar där var och en var fri att skapa sin egen individualitet. Deleuze ser en liknande rörelse i den moderna ryska litteraturen där karaktärerna börjar sakna ett centrum och där vi som läsare inte längre kan förutse vad de ska bli. Försöken att avskaffa fadersgestalten skulle således skapa fascinerade paralleller mellan vad som skulle bli de två kombattanterna i det kalla kriget.

Den amerikanska tragedin inträffade, enligt Deleuze, när fadern återvände för att krossa idéerna om brödraskapet. Detta var en process som inte var en abstrakt psykoanalytisk liknelse utan en politisk verklighet. I Stones dokumentärserie står den industriella krigsapparaten för denna onda ”fader” som hela tiden hotar att förstöra skapandet av demokrati på hemmaplan och en moralisk utrikespolitik. Det samtida övervaknings-samhället och fjärrstyrda avrättningspolitik blir denna fadersgestalts senaste skepnad. Stones fascination över relationen mellan fader och son gör att denna återkomst får huvudrollen i hans historia snarare än diverse ”mothistorier” av de röster som inte tidigare fått höras.

Idén om ett amerikanskt undantag är givetvis en fiktion. USA är på de flesta sätt ett land som alla andra. Men det uppdiktade är för den skull inte oviktigt. Drömmen om det universella brödraskapet är inte problemet, bekymren kommer när drömmen inte infrias. I klassisk radikal anda kritiserar Stone USA:s självbild som ett undantag bland länder samtidigt som han återvänder till idén om en rättvisare och mer demokratisk värld utan fäder som berättelsen om USA har representerat. Den finns ingen enkel väg ur denna paradox. 

Kraften i en moralisk utrikespolitik som argumenterar för universell rättvisa går inte att förneka. I Sverige var det vår allra mest ”amerikanske” ledare, Olof Palme, som för en litet ögonblick lyckades höja idén om det neutrala välfärdsamhället från en nationell, och självgod, historia till en global vision. Men det är ack så lätt att misslyckas med att leva upp till ideal och när orden blir innehållslösa står man där obekvämt naken och arrogant på samma gång. Stone lyckas ändå, mot alla odds, att finna en väg ut ur frågan om undantaget och universalismen genom en helt oförutsedd manöver. I de sista minuterna av de tio timmarna säger han att vi måste ”förkvinnliga” världen. För att understryka sin poäng har han rakat av sig mustaschen han stoltserade med i seriens början. Om man vill vara elak går det att avfärda detta som en tämligen banal idé om skillnader mellan könen. 
Men det går också att känna sympati för Stones vilja att slita sig från kampen mellan sonen och fadern. Att ”förkvinnliga” både Stone och en patriarkal världsordning är en helt ny historia och en utvecklande process, ett tillblivande, snarare än de låsta positionerna ”i fäders spår”.

Mustaschens försvinnande är mer än lustig detalj. Stone vill inte endast idealisera ”kvinnan” som ett undantag, han vill själv prova på hur ett ”förkvinnligande” skulle kunna gå till. Trött efter tio timmar av brutna löften, terrorbombningar och massavrättningar är man beredd att prova något annat. En renrakad Oliver Stone får åtminstone en chans.

Publicerat i Arbetaren 4 juli 2013

This entry was posted in Film & TV, Historia and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *