Recension: ”Leviathan” (Castaing-Taylor & Paravel, 2012)

Fiskhuvuden vaggar fram och tillbaka i en sörja av saltvatten och blod. Kameran befinner sig på samma nivå och letar efter ögonkontakt. Den krockar handlöst med huvudena men lyckas ändå finna flera kalla, tomma, fiskögon att stirra in i. För en stund sedan satt kameran på en besättningsmans hjälm. Det gick att se hans händer när han gestikulerade i natten, samtidigt som fångstnätet drogs upp på däck. Om några minuter kommer vi att se ett alldeles mänskligt öga omgivet av rynkors vallgravar. Att fiska i Atlantens natt utanför New Bedford, den ort där handlingen i Herman Melvilles Moby-Dick började, är farligt, slitsamt och inte ett dugg romantiskt. 

Vi befinner oss på en fabrik, helt enkelt. Ofta dyker kameran över bord, ner i det svarta vattnet vars upp- och nervända horisont glittrar av fiskbåtens strålkastare. Snart kommer avskrädet, fiskrenset i moln av blod, rusande mot oss. Detta är vad fabriken ger tillbaka. Fruktansvärt och vackert. 

Leviathan är en av de mest omtalade, omtumlande och originella dokumentärerna för tillfället. Filmen har ingen dialog och när den är över står fiskarternas latinska benämningar i den lista där vi också finner besättningen. Upphovsmakarna Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel arbetar på Sensory Ethnography Lab vid universitet i Harvard, som producerat en rad provocerande dokumentärer. Dokumentärgenren har sitt ursprung i den etnografiska filmen, men i detta fall är det omöjligt att säga om detta handlar om en akademisk studie av industriellt fiske, en självmedveten film, eller rätt och slätt om konst. Castaing-Taylors tidigare verk har producerats och studerats vid universitet, spelats på bio och ställts ut på konstmuseer. Leviathan är både bildligt och bokstavligen fisk och fågel. 

Filmens avantgarde har allt sedan Dziga Vertov under sovjetiskt 1920-tal experimenterat med skillnaderna mellan kamerans öga och det mänskliga blicken. I det digitala tidevarvet har filmmakare ofta koncentrerat sig på att hänvisa till olika media direkt på filmduken, snarare än att se vilka nya ögon en ny teknik har producerat. Castaing-Taylor och Paravel går i motsatt riktning från filmer som visar personer som tittar på skärmar. Med små robusta kameror som används för utomhussport har de försökt skapa en bild av en fiskebåt ­genom att fästa dem på besättningen, lägga dem på däcket och låtit dem dyka ned i havet. Resultatet är varken mänskligt eller teknologiskt. Mellan naturen och de slitna männens antydan till samhälle finns en kontinuitet som utgörs av industri. Men filmen är totalt likgiltig inför huruvida denna industri är bra eller dålig. Den undviker direkt politiskt engagemang på samma sätt som den skyr en handling som vill romantisera det hårda livet. 

Detta är en dokumentär var främsta syfte är att få oss att känna snarare än att förstå. Leviathan hör på ytan hemma i de studier av affekt som för närvarande ofta diskuteras inom humanistisk teoribildning. Samtidigt visar filmen den rörliga bildens kraft, kameraögats, att både skapa och överkomma affekt. De omöjliga vinklarna och positionerna väcker sinnliga intryck, men de långa tagningarna gör det också möjligt att fundera vidare på denna sinnlighet. Kameran som faller över bord får åskådaren direkt att identifiera sig med dess drunknande perspektiv. En skur fiskinälvor genom havets natt medan fiskebåten åker vidare och sedan godnatt. Men kameran blir kvar, en evighet. När den reser sig ur vattnet mitt i en flock fiskmåsar för att sedan dyka ner tillsammans med dem mot avfallet de jagar är det omöjligt att skilja upp från ner. Det enda som är säkert är att detta är en bild som är större än vad det går att meningsfullt greppa med sinnena. Det går helt enkelt inte att känna att man är en fiskare, en fisk, en fiskmås, havet, natten och båten allt i ett. Det är kanske detta som är Leviatan, det bibliska monstret vars kraft är omöjlig att förstå. 

Leviathan är en slitsam och frustrerande film som inte tvekar att kräva för mycket av sin åskådare. Här finns aningar om vad som kommer att vara del av den visuella kulturens framtida uttryck. Castaing-Taylor och Paravels teknik och projekt kommer utan tvekan att stöpas i kommersiella former med den typ av förklarande handling som de förkastar. Den monstruösa sinnligheten kommer förmodligen att också mista en tand eller två. Om du vågar låna ögat till kameran redan nu är upplevelsen oförglömlig. 

Publicerat i Arbetaren 15 aug 2013

This entry was posted in Film & TV. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *