Recension: Into Eternity (Michael Madsen, 2010)

Skräp för evigheten

Kärnkraften har blivit mänsklighetens absoluta uppfinning. Dess makt, apterad i stormakternas stridsspetsar, är total. Ett fullskaligt kärnvapenkrig var under det kalla kriget den ultimata bilden av en, som det framstod, ögonblicklig annihilation. Det behövdes nästan inte ens ett knapptryck: ”Doctor Strangelove”, ”Mutually Assured Destruction”, ”War Games”. Eftertanken existerade i den mäktiga skuggan av en förryckt potential för det omedelbara. Alltför farligt för att utelämnas åt ”den mänskliga faktorn” men samtidigt för mäktig för att överlämnas åt teknologiska reflexer.

Vid sidan av att kärnkraften som domedagsvapen fick den också paradoxalt nog användning som en slags (falsk skulle det visa sig) evighetsmaskin. I juli 1954 började världens första atomkraftverk producera energi för ett vanligt elnät i den futuristiska sovjetiska vetenskapsstaden Obinisk. Rädslan för kärnkraften gällde också dess ”fredliga” användning. Risken var dock av mer begränsat omfång, om ej på inget sätt ringaktig eller överdriven. När Tjernobylolyckan inträffade 1986 fick allmänheten på ett handgripligt sätt veta tidsramarna för kärnkraftens strålning. Halveringstider och becquerel blev vanliga begrepp för ofattbara ting som kunde sträcka sig över miljontals år. När debatten om en möjlig slutförvaring för kärnavfallet påbörjades stod det klart att vi skapat något som vida överskred våra mänskliga begränsningar – hur dessa än definierades.

Vad är kärnkraftens tid? Omedelbar eller alldeles oändlig? Michael Madsens dokumentär ”Into Eternity” tar oss med till en framtid där både kärnkraften som vapen och energi för länge sedan blivit historia. Vi färdas ned i det finska urberget. I grottan Onkalo vid Olkiluoto grävs det begravningskammare för det finska kärnavfallet. Det är en oändligt vacker film som närmar sig detta projekt med sorgemättade steg. En hypnotisk färd i underjorden som påminner om Lars von Triers ”Europa” (1991) och som växlas med överexponerade bilder av jordskorpans människor och bleka natur. Bilderna från ovan jord närmar sig Roy Anderssons elegiska språk men övergår i vissa stycken till sublima kollage likt de i Godfrey Reggios klassiska ”Koyaanisqatsi” (1982).

En stor del av filmen upptas av intervjuer med finska och svenska vetenskapsmän- och kvinnor samt de som satts för att styra över utformningen av slutförvaringen. De uppmanas att tala för en publik som mot all förmodan, och alla förhoppningar, har tagit sig ned till det farliga avfallet. De får alltså försöka sätta sig in i en situation när allt som återstår av vår civilisation är farligt skräp. För avfallet kommer att överleva allt. Människor som bygger anläggningar som den i Onkalo måste försöka närma sig den svindlande tanken att förvaringen ska hålla i minst 100,000 år – den tid som strålningen fortfarande utgör en fara.

Det allra märkligaste i Madsens viktiga film är inte den suggestiva underjorden utan beskrivningen av en grupp människor som tvingas tänka i den kluvna atomens evighetscykel. Av dem krävs motsatsen till paniken inför omedelbarheten som existerade under kärnvapensskuggan. De ställs till exempel inför spörsmålet hur det är möjligt att kommunicera med människor om tiotusentals år. Ett fascinerade förslag är att använda Edvard Munchs ”Skriet” för att förmedla att Onkalo är farligt och att det är bäst att springa. En svindlande tanke: den moderna civilisationen reducerat till avfall och Munch. Andra förslag är att rista in budskap på sten ovan jord: den mest arkaiska tekniken för kommunikation för att varna för den mest avancerade slaggprodukten.

Efter en stund står det klart att de som utformar Onkalo i själva verket, genom arbetet med kärnavfallet, också håller på att utveckla en ny tankevärld. På en banal nivå går det att påpeka att vi omsorgsfullt planerar denna slutförvaring för en tid då vår påverkan på jordens miljö kan ha gjort den obeboelig för människor. Det långa tidsperspektivet står i en skarp konstrast mot det korta som utvecklades under kärnkraften och konsumismens (som krävde kärnkraftens energi) tidevarv. Alla moderna produkter och installationer, inklusive kärnkraftverk, har ytterst begränsade livscykler – kulturella yttringar ibland undantagna. Det finns knappt ens någon som tänker så långt som till nästa generation. Vi befinner oss ljusår från de människor som Madsen porträtterar i sin film. Ju mer avancerad tekniken och teknologin blir, desto kortare blir dess livslängd. Priset för detta är inte endast utsläpp och de patologier som följer i konsumismens spår men också, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, mer kärnavfall.

Det spelar nog ingen roll om inkräktarna kommer att se Madsens film eller inte när de grävt sig in i urberget. En from önskan är att vi ser den nu istället. Kanske är varningen riktad mot oss själva? Och tänk om de som nu planerar för slutförvaringen skulle kunna träna våra beslutsfattare att anlägga tidsperspektiv som också innebar att vi tog ansvar för hela vår existens. Nog för att 100,000 år är i det svåraste laget, men hur skulle det vara om vi kunde bygga hus som kunde stå i ett sekel eller två? Detta var trots allt något som våra anfäder lyckades med. Ibland kanske vi måste lära av historien liksom de som funderar på att skriva varningsrunor på finska berghällar. Skräp är det allra mest bestående som vår civilisation för nuvarande producerar.

(publicerad i Tidningen Kulturen 8 feb. 2011)

Dokumentären visades av K Special och ligger på SVT Play tom 6 mars, direklänk här. Se också recension av Kerstin Gezelius i Dagens Nyheter och Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet vilka har lite andra vinklar.

This entry was posted in Film & TV and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Recension: Into Eternity (Michael Madsen, 2010)

  1. Pingback: Axplockning: Copyriot och boken | text: axel andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *