Recension: Aurora (Cristi Puiu, 2010)

Utstuderad realism tagen gisslan

Dra ett streck. Strecket representerar cirka trettio timmar. Fatta nu pennan igen och rita kors på strecket. Många. Korsen representerar allt från runt tio minuter till bara små ögonblick. Där korsen placerats kan brottstycken tas från de trettio timmarnas handling. Om vi skulle besöka dessa nedslag skulle vi omöjligen kunna bilda oss en klar uppfattning av trettio timmar i, säg, en människas liv. Samtidigt skulle de ge oss en möjlighet att på något sätt gissa huvuddragen utifrån fragmenten. Strecket är melodin och korsen noterna – musiken verkligheten.

Den rumänske regissören Cristi Puiu sitter vid sitt arbetsbord. Det är rangligt. Han röker. Dricker kaffe. Stirrar på strecket där på sitt papper, vi föreställer oss. Han vet hela sin films historia. Eller snarare, han vet förmodligen den historia som han delvis vill filma. Den som åskådaren inte kommer att veta.

Själva idén med Cristi Puius ”Aurora” är intressant, kanske det intressantaste med hela filmen. Här har vi en alldeles ny typ av regissör som Gud. Måhända lite som Gud är för jämnan. Vi dödliga saknar en sportslig chans att pussla ihop det hela till en helhet. Om detta är realism så är det en väldigt utstuderad variant.

Bäst blir ”Aurora”, vars huvudperson spelas av Cristi Puiu själv, när filmkameran till synes viker av från strecket, från handlingen som finns men som inte kan tydas. Det är i de små interaktionerna mellan bifigurerna som ett ytterst känsligt anslag bli tydligt, ett som finns så intensivt närvande i Puius kortfilm ”Cigaretter och kaffe” från 2004. Men detta handlar mest om en kamera som tillåts att gå lite vilse. Tyvärr inträffar det inte ofta.

Puiu håller i sin nya skapelse med neurotisk intensitet. Han vill att åskådaren ska fokusera på den dolda berättelsen, strecket. Problemet är att hans definition av vad en berättelse är framstår snart som aningen banalt. Det finns ett gevär. Och som klyschan lyder: det måste användas innan filmen är slut. Ett allt för simpelt val av handling för ett sådant komplext experiment. Det går inte ihop. Och det hela blir inte roligare för att det finns blinkningar åt Michael Haneke och Krzysztof Kieślowski. Det är tre timmar rumänsk yttryckslöshet i slitna lägenheter och på slitna gator. Puiu går omkring med sitt gevär. Röker. Bär upp ett element från förrådet. Dricker kaffe. Tittar på elementet. Duschar. Står alldeles stilla som vi gör, i verkliga livet.

Puiu överskattar sin förmåga som skådespelare och underskattar sin förmåga som regissör. En film med samma idé som istället för dramatik framför mynningen försökt sig på något mer komplext hade haft alla möjligheter att infria förväntningarna på Puiu som är högt ställda efter debutlångfilmen ”Herr Lazarescus död” från 2005. Hans filmspråk är eget och befriande skoningslöst i sin smutsiga visuella realism. Karaktärerna, förutom den han spelar själv i ”Aurora”, tillåts att behålla hela sin mänsklighet och har en befriande tendens att villa spilla över från duken ut till en värld där regissören inte längre har kontroll. Förhoppningsvis blir ”Aurora” hans enda utflykt till vapnets dramaturgi.

(publicerad i Tidningen Kulturen 15 feb 2011)

This entry was posted in Film & TV and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Recension: Aurora (Cristi Puiu, 2010)

  1. Pingback: Aurora - filmen som fångar känslan av att hamna i en Kafkabok | Kulturbloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *