Recension: Alper (Giorgos Lanthimos, 2012)

Allt är skådespel. Tusen dåliga sentenser och halvtaskiga sociologiska teorier och nu filmen ”Alper” av Giorgos Lanthimos. En grupp människor, döpta efter bergskedjan, hyr ut sina tjänster för att agera ställföreträdande för nyligen avlidna familjemedlemmar och vänner. Lanthimos blev ett av den europeiska filmens nya och heta namn med ”Dogtooth” (2009). En nattsvart uppgörelse med familjeinstitutionen, men också ett obehagligt misantropiskt effektsökeri och ett ansträngt tänjande av gränser som redan tänjts så många gånger till så liten nytta. Lanthimos är ingen Pasolini, tyvärr. Trots att ”Alper” fortsätter i samma ton saknar den ”Dogtooths” råa och ungdomliga intensitet. Den obehagliga sadismen ligger som en dov ljudmatta i bakgrunden till en förgrund som Lanthimos har utvecklat till en större komplexitet i och med han närmare sig ett mer realistiskt uttrycksätt. Enda undantaget är fotot (Christos Voudouris) som med sina tröttsamma skärpdjupsövningar inte alls innehåller samma nerv som Dogtooth (foto av Thimios Bakatakis).

Det ”komiska” i ”Alper” är förstås att skådespelarna inte spelar alls; det vill säga att de spelar som vore de skådespelare som inte kan föreställa och gestalta. Detta i kombination med hyperrealistiska miljöer skapar en affekterad cinéma brut som är full av människor berövade minsta spår av mänsklighet. Det verkar som om Lanthimos helt enkelt inte vill annat än att bejaka nihilismen. Samtidigt är det allt för enkelt att avfärda honom som någon som spelar regissör för detta ändamål, hur enerverande han än må vara. För Lanthimos bygger upp filmen när han bryter ned människan. I en tid då det cinematiska självdör står han för en ny riktning och anda. Lanthimos tror inte på oss, men han tror på filmen. Svårtolkat för en filmälskande (mänsklig) publik.

Även om Lanthimos ligger långt från Lars von Triers bildspråk går det att dra paralleller till von Triers första filmer och på hans sätt att skapa en anti-dramatik genom att positionera skådespelarna likt schackpjäser. Det är dock svårt att se Lanthimos att utvecklas mot en psykologisk realism då hans filmer är besatta av att avslöja skådespelet med bloddrypande bokstavlighet. I hans bästa stunder är han väl så kapabel att skapa scener värdiga Godard eller Antonioni. I ”Alper” låter han också framför allt Aggeliki Papoulia visa ett stort dramatiskt register. Problemet är att hans destruktivitet alltid kommer tillbaka och tränger in i handlingen som vore det en frätande ande som inget kan motstå. En biton av sökt komik mitt i eländet gör det inte lättare att bevittna processen.

Lanthimos ska också ha en eloge för att han ställer frågan varför vi i publiken egentligen har kommit. Vad är det vi förväntar oss? Lanthimos är hyllad världen över. Vi slår armarna runt hans filmer för att besvärja oss, för att neutralisera dem. Förmodligen vore han mycket lyckligare om han vore avskydd och alldeles säkert skulle en sådan reaktion få honom att utvecklas i ett konstnärskap som nu dryper av omöjlig och paradoxal potential. Ve filmen när dess frälsare kommer i sådana skepnader. Allt är skådespel, men det är viktiga ting som står på spel.

publicerad i Tidningen Kulturen 11.02.12

This entry was posted in Film & TV. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *