Recension: Albert Nobbs (2011)

Glenn Close slog igenom 1982 med filmen ”Garp och hans värld” regisserad av George Roy Hill. Samma år spelade hon huvudrollen i en teaterdramatisering av en novell av den irländske författaren George Moore som handlar om en kvinna i Dublin på 1800-talets slut som lever som man och arbetar som betjänt på ett hotell. Close drabbades tydligen så till den milda grad av rollen som ”Albert Nobbs” att hon ville att denna teatersuccé också skulle bli till en framgång i det filmmedium som efter 1982 gjorde henne känd för en större publik. Ibland är dock drömmar bättre som drömmar och framgångar som inte kan upprepas sötare än de som låter sig dupliceras.

Många år och många ansträngningar senare så har Close både producerat och spelat in sin film, regisserad av Rodrigo García. Hennes rollprestation är kanske främst just det; en prestation. Prestationer hyllas man för och kan vara prisvinnare. Skådespeleriet försvinner i kall skicklighet. Close spelar man med en ryslig tonsäkerhet. Det hörs från första repliken hur hon medvetet kryper ner i basregistret. Men den virtuositet som kan bära en pjäs är inte den samma som lyfter en film från grådaskig alldaglighet. Tyvärr. Drömmen om filmen Albert Nobbs som Close har närt under alla dessa år utmynnar i ett tämligen sömnigt tv-drama.

Nobbs svansar och tassar. Publiken serveras, på skinande silverbrickor, det alltid lika dramatiskt gångbara upstairs/downstairs med herrskap och tjänare. Det är ”Återstoden av dagen” och ”Downton Abbey”, men ändå inte. Egentligen är det bara ett ganska litet hotell med ett miserabelt fattigt Irland utanför, som glimtas vid de tillfällen som budgeten tillåtit sådana extravaganser. Framför allt är det en historia om att förställa sig. En tjänare förställer sig för herrskapet, en kvinna förställer sig till man för att slå sig fram i livet. Liksom i ”Återstoden av dagen” utgörs handlingens centralaxel av begär som inte kan eller inte ska uppfyllas. Nobbs vill gifta sig och öppna en tobaksaffär. Trots en pedagogisk sidohistoria (med Janet McTeer som är en av filmens få höjdpunkter) så verkar det hela inte mer sannolikt.

Filmer kan dö på flera sätt, slarvas bort i ett dåligt manus eller i en casting som inte fungerar, men Albert Nobbs illustrerar med smärtsam tydlighet tv-döden. Om det cinematiska är en märklig och svårdefinierad känsla av en fiktion som är fjärran samtidigt som den hittar det mest intima i vägen av affekt, så finns det i ett allt för renodlat tv-språk en bokstavlighet som utgör en av filmens antiteser. Begäret ska inom filmen, som är ute efter en filmisk känsla, projiceras mot det ouppnåliga och mystiska som endast kan gestaltas genom subtilitet. I Albert Nobbs översätts inre monologer med märkliga scener där Close sitter och pratar högt för sig själv och förklarar för åskådaren vad hennes karaktär tänker i stunden. I scenerna när Close drömmer om framtiden klipper Garcìa, med tv-bakgrund, in en bild med drömmen förverkligad som om han lagade reklam. Det är som om bara det faktum att Close spelar man gör att man helt och hållet kan strunta i all annan gestaltning. Albert Nobbs var garanterat mycket bättre i den dröm som Close närde. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

(publicerad 22.03.12 i Tidningen Kulturen)

This entry was posted in Film & TV and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *