Presens: Anglofili och monokultur i Brian True-Mays ”Morden i Midsomer”

Både Aftonbladet och Expressen rapporterar idag om att producenten till den engelska kriminalserien ”Morden i Midsomer” har fått sparken efter att ha avslöjat en sanning för mycket. Det var i en intervju med Radio Times som True-May förklarade seriens popularitet: monokultur. ”Vi blandar inte in några etniska minoriteter”, sa han, ”eftersom det inte skulle bli en engelsk by med dem.” Han förklarade också att ”jag försöker göra något som appellerar till en specifik publik, vilket verkar ha fungerat”.

Att True-May sparkats är väl en sak, om han är korkad nog för att säga vad han sa så är det inte speciellt överraskande. Men det kanske kunde vara på sin plats att reflektera över hans ”sanning”. Själv argumentet bygger på två exkluderanden; 1) av Englands faktiska mångfald, och 2) av en publik som skulle eftersträva en mer realistisk bild av England. När det gäller publiken så är ligger det nära till hands att ge True-May rätt, men det säger kanske mer om publiken än vad det gör om honom. Om vi ser på seriens fenomenala framgång runt om i världen så är det uppenbart att hans ansats har anspelat på en olustig kärna i en fatasmografisk representation av det ”engelska”. Gröna kullar, små pubar; män i tweed och excentriska damer i hatt. Allt gömt i historiens små veck. England som landet där tiden kan stå stilla, där tiden kan vara så där enkel och okomplicerad som det aldrig varit. Mycket mord, visserligen, men mord i Agatha Christies småmysiga stil.

Tid till eftertanke för SVT:s uppköpare och för alla andra månglare av stereotypa och monokulturella visioner av vilket land det nu än må vara; toskanska kullar eller franska brasserier. Problemet är inte att True-May och hans gelikar på något sätt vägrar att vara ”politiskt korrekta”. Det saluför helt enkelt en förfalskning av både nutiden och det förflutna. Och när vi tala lyriskt om den engelska landsbygden eller vad det nu må vara kanske det vore dags att definiera att vi talar om fantasier, inte verkligheter. Den enda ”verkliga” representation dessa världar får är när de återskapas och presenteras för turisten i ett försök att spela på turistens förväntningar. Som när turistanläggning på Hawaii byggs i en genomkommersialiserad ”Tiki Culture” stil för att leva upp till en bild av Polynesien. Eller, för den delen, när varje svensk deckare i tysk översättning får en röd stuga med vita knutar på omslaget. Det verkligen upprörande här är inte True-Mays avslöjande av ”sanningen” men vårt okritiska förhållande till liknande fantasier. Nästa brittiska kriminalserie som utspelar sig på landbygden och nästa film om Toscana skulle kanske förses med varningstexter: ”det ni nu ska få se är inte en verklig historia utan ett försök att skapa något som överensstämmer med er fantasi”.

This entry was posted in Film & TV, Presens and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *