Om hastighet och kulturella grönsaker

In en artikel från den 29 april i New York Times Magazine skriver Dan Kois om kulturella grönsaker: de man kanske inte egentligen vill äta men gör det ändå för att andra säger att det är nyttigt. Framför allt är det långamma filmer han reflekterar över, filmer nästan utan handling som får hans tankar att vandra. Detta är filmerna som ofta hyllas av kritiker och Kois vill mena att han har lärt sig att tycka om dem. Eller, tycka om och tycka om… Han erkänner att upplevelsen av att en film inte har ändrats i det minsta efter att han har slutit ögonen och sedan öppnat dem igen ibland fyller honom med fasa. Han har sagt att Tarkovskij är fascinerande eftersom det förväntats av honom. Nu har hans ”culture fatigue” gjort det omöjligt. Han vill inte äta sina ”kulturella grönsaker” längre.

David Bordwell skriver i ett svar att Kois text illustrerar det faktum att film intar en speciell ställning mellan ”låg- och högkultur”. När det gäller film är det möjligt att avfärda något (likt Kois gör) som ”tråkigt”. Det samma skulle inte fungera i en diskussion om samtida kompositörer, enligt Bordwell, även om många säkert skulle uttråkas av musiken de skapar. Filmen är med andra ord demokratisk, vilket också betyder att allas åsikter värderas. Bordwell är klar med vad han tycker: Kois argument representerar “Philistinism”. Samtidigt beskriver Kois text för Bordwell hur filmkultur delats i två riktningar: snabb och aggressiv film för massan och långsam film för festivalerna. Mediet rör sig, med andra ord, på ett plan bort från det demokratiska spelfältet. Långsamma filmer får ofta inte ens distribution i dagens läge; svårt till och med för de som gillar kulturella grönsaker.

Bordwell argumenterar för att långsamma filmer verkar för att strukturera vår uppmärksamhet, vad dessa regissörer gör är att hjälpa oss att flytta fokus från handling till sättet på hur handlingen presenteras. Och att studera detta är svårare än att läsa handling (och vi har mer träning i att förstå handling). Det är inte handlingen som leder vår uppmärksamhet, utan vi tvingas att mer aktivt leta efter vad det är som gör scenen intressant. Regissören hjälper till så klart, och alla långsamma filmer är inte bra.

Vad Ladislaus Horatius skriver, i ett annat ämne, idag på sin blogg om tid och om hans kritik av ekvationen Snabbare = Bättre är intressant med tanke på diskussionen Kois-Bordwell. Enligt honom finns det inga uppenbara fördelar med långsamhet. Människor kan gärna bli snabbare och maskiner långsammare. Han kritiserar de som sjunger långsamhetens lov, ”snigelsnusk” som han kallar det (Kois kanske skulle säga ”snigellsnobbism”). Allt har rätt tid enligt Horatius, som i musiken; ett Tempo giusto.

Horatius argument överförd till filmdebatten kan läsas som om både långsam och snabb film äger lika stort existensberättigande: frågan är om tempot är rätt för innehållet. Bordwell hävdade också att det inte finns något motsatsförhållande mellan de två formerna. Men problemet kvarstår. Även om var genre kan dömas utifrån dess egna konventioner finns det en poäng i att också försöka skapa enhetliga teorier. Som sådan är Bordwells tanke om uppmärksamhet intressant. Den kulturella industrin producerar idag produkter med våldsamt accelererade hastigheter, vare sig det gäller tv-spel, musik eller filmer. Barn tränas från en tidig ålder i denna hastighet. Ofta har de inte ens handlingen till hjälp, och här faller Bordwells argument en aning. Många snabba kulturella produkter  behöver idag inte ha mycket till handling eftersom det finns nya generationer som tränats i en avancerad ”pattern recognition”. En fascinerande men också skrämmande utveckling. Långsammare behöver inte betyda bättre, men det är frågan om inte snabbare också kan vara skadligt. Den uppmärksamhet som nu tränas kanske skapar nya patologier – ADHD osv.

Att vi inom kulturen får tillgång till det långsamma är en demokratisk fråga på många sätt. Dels skapar den industriella kulturen en monokultur och, för det andra, så är det viktigt att också låta sig tränas i att se bortom det vi har uppfostrats i att förvänta. Tyvärr är det många långsamma filmer som misslyckas med denna ”träning” av den enkla anledning att de ingår i en annan industri som lever på malplacerad konstnärlig ambition. Långsamhet är verkligen inte alltid bättre. Det viktigast är kanske att hålla fast vid det demokratiska i den demokratiska frågan. Långsamheten måste ha ett syfte. Den är inget i sig själv (förutom tråkig). Kulturellt valium är inte samma sak som kulturella grönsaker. Och det långsamma är inte mest intressant för att det låter oss fokusera på något bortom handlingen, utan för att det i bästa fall ger oss tid för att eftertänksamt förstå handlingen och ger oss instrument för att analysera vår emotionella reaktion till den. Om vi förlorar förmågan att koncentrera oss (något som dåliga filmer, snabba som långsamma, leder till) så kommer vi att mista denna viktiga ingång till att begrunda vår situation i världen – förmodligen något som inträffar samtidigt som det blir absolut omöjligt att hitta en långsam film på en biograf.

Mina kulturella grönsaker (Venedig 2006)

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *