Micmacs i Tidningen Kulturen

micmacs

Utanförskapets glada hämnd

Bazil (Dany Boon) drabbas av världen. Jean-Pierre Jeunets nya film ”Micmacs” är en komedi som tar avstamp i döden, men det finns, teoretiskt sett, inget komiskt i att Bazils fader omkommer någonstans i den algeriska öknen. En minröjare lever på gränsen, och denna gång exploderar det under hans fötter. Ett barn lever också på gränsen, mellan fantasi och verklighet, och när den unge Bazil, en Sherlock Holmes junior, studerar bevisen i kvarlåtenskapen som levereras av den franska armén, finner han namnet på vapenfirman som tillverkat minan. Eftersom allt i verkligheten hänger samman om det bara finns nog med fantasi för att upptäcka de mekaniska leden (detta kan leda till detta och så vidare), kan Bazil dra, den faktiskt riktiga, slutsatsen att den som tillverkade minan dödade hans far.

”Micmacs” första död (faderns – Régis Romele) presenteras med Jeunets fullkomligt lysande arsenal av komiska effekter utan att i själva verket innehålla något som är lustigt, nästan som Graham Greenes novell ”A Shocking Accident” från 1967 (filmad av James Scott 1982) där Jerome informeras om sin idealiserade faders död efter att en gris på en neapolitansk balkong fallit ned på hans huvud, och frågar: ”What happened to the pig?” I Bazils öde finns det dock något som vi inte kan skratta bort. Barnets barnsliga efterforskningar leder till en politisk sanning. Hans fader, den franska soldaten i Algeriet, stupar på grund av ett franskt vapen.

Den andra döden är lika olustigt komisk och politisk som den första. Bazil har vuxit upp och är nu en till synes halv-autistisk cineast som lever i filmernas värld. Under ett rån utanför videoaffären där han arbetar tappas en pistol som faller ned på vägen och avlossar sig själv; kulan slutar sin bana innanför Bazils pannben. Den andra döden ställs in, Bazil överlever och ges tomhylsan på vilken han kan läsa namnet på ytterligare en vapentillverkare, också den fransk. Men även om han får livet åter så märker han efter att ha lämnat sjukhuset att han inte har något mer: någon annan har tagit hans jobb och den enkla lägenheten har återgått till bostadsrättsföreningen. Han blir en uteliggare, clochard, vid Seines industriella stränder; långt från det tillrättalagda Montmartre i Jeunets tidigare film ”Amélie”. Bazil finner sig ganska gott i sitt öde, han lägger sig tillrätta under pappkartongerna utan att bli ett patetiskt offer. Hans liv, och olycka, är trots allt lite för absurd, nästan komisk, för att han, som inte är speciellt välartikulerad, ens ska veta vart han ska börja.

Den föräldralösa Bazil adopteras snart av en gatans familj, en färgstark samling excentriska icke-konformister som lever i utanförskapets gemenskap. I denna varmt solidariska grupp finner han för första gången säkerhet i nummer; det finns fler som liksom han inte passar samhället som har drabbat dem. När han upptäcker de två vapenfabrikerna som styrt hans öde på var sida en väg föds idén att få revansch; uteliggarna mot de allra mäktigaste av kapitalisterna. Resten är ”Micmacs à tire-larigot”: intriger, förväxlingar, till hjärtats fröjd. En sprakande filmupplevelse med något av det mest fantasifulla och välgjorda slapstick sedan Chaplins dagar med fantastiska skådespelarinsatser av Dany Boon som kan kommunicera tusen känslor utan ett enda ord, Dominique Pinon (Jeunets arbetshäst) var plasticitet och intensiva närvaro går rakt genom bioduken, samt Jean-Pierre Marielle, Yolande Moreau, Julie Ferrier, Omar Sy och Marie-Julie Baup som alla överträffar sig själva.

Jeunets budskap är att all teknik med fantasins hjälp kan förstås som mekanisk; det vill säga motsatsen till ett mekanistiskt förstående av vårt teknologiska samhälle som något avancerat utanför oss själva som kräver konformism. Den varma och radikala gemenskapen mellan ”utanförskapets” familj har som epicentrer soptippen där de lever. Medlemmarna använder sin inbillning för att återanvända objekt. Industrialismens skräp kan användas på helt nya och fantastiska sätt. De kan till och med användas som humanistiska vapen mot vapentillverkarna själva. För en svensk är det inte svårt att dra sig till minnes Jan Lööfs bilderbok om Skrot-Nisse från 1976 som blev till tv-serien ”Skrot-Nisse och hans vänner”.

Det syns att Jeunet älskar det mekaniska, han är en Tim Burton med mekano istället för digitala specialeffekter, och i Jeunets händer återvänder barnets fantasi till den vuxna verkligheten på ett oemotståndligt och hjärtevärmande sätt. Men denna fullkomliga cinematiska fröjd döljer inte Jeunets politiska tes: om vi kan plocka isär världen och lära och sätta ihop den igen, kan vi kämpa mot dem som vill presentera vår omgivning som färdig och oföränderlig. All teknik kan lika gärna vara radikal som en maktens redskap, det beror bara på i vilka händer den vilar: en idé som dagens medielandskap med sociala medier i krigszoner och Wikileaks mer än väl illustrerar. Även om vi drabbas av världen betyder det inte att det är omöjligt att kämpa tillbaka, så länge vi har fantasi. Mekanisk magi mot kalla pixlar; cirkusens varma burlesk mot medieföretagen och politikernas kalla intimitet.

Med ”Micmacs” styrker Jeunet sin position som en av de mest intressanta auteurs inom den franska filmen. Det alldeles unika och drömlika uttryckssättet som tog sitt avstamp i den franska serietidningsstilen i ”Delicatessen” (1991) och ”La cité des enfants perdus” (1995) (filmande av fotografen Darius Khondji) utvecklas och förtätas i Micmacs (filmad av Tetsuo Nagata) till något som alldeles tydligt är cinematiskt samtidigt som det inte liknar något annat. Jeunet har också lagt två, konstnärligt sett, misslyckade filmer, ”Amélie” (2001) och ”Un long dimanche de fiançailles” (2004) bakom sig. Denna gång lyckas han med att låta filmen med cinematiska grepp bära budskapet. I ”Amélie” var det skrikande uppenbart att han inte hade något att säga, och i ”Un long dimanche” var situationen den omvända. Både tomheten och ivern att nästan journalistisk överbruka allegorier och symboler inverkade negativt på slutresultatet, även om, som Truffaut hävdade i sin essä om auteurskap från 1954: en auteurs sämsta filmer är mer intressanta än en ”vanlig” regissörs bästa. I ”Micmacs” är det som om Jeunet inte ens anstränger sig för att säga vad han vill ha sagt, utan istället leker fram en av de mesta tänkvärda komedierna på många, många, år.

(publicerad i Tidningen Kulturen 27 augusti 2010)

This entry was posted in Film & TV and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *