Hur tomt är öde? Att dokumentera öknen

Jesper Wachtmeisters uppmärksammade dokumentär ”Test Site” (2010) om den amerikanska öknen börjar med ett citat av arkitekturkritikern Reyner Banham som i fri översättning lyder: ”I ett landskap där inte något officiellt existerar blir det möjligt att tänka vad som helst och vad som helst kan därför hända” (ursprungligen från boken Scenes in America Deserta). Det låter nästan, tagen ur dess kontext, som en omformulering om principen rörande ”terra nullius”, landet som ingen (verkar) äga. En princip som cyniskt rättfärdigade många av de stora koloniala erövringarna, också den av Nordamerika. Wachtmeister och Banhams intresse ligger dock i landskap inom landskapet. Ett ställe som verkar utlova en total tomhet: öknen.

Den suggestivt vackra ”Test Site” innehåller fjorton intervjuer med personer som tänker och agerar ut sin egen fantasi om tomheten. Det dokumentära ögat och örat är avvaktande och följsamt. På ytan likar filmen syskonparet Jeremy och Randy Stulbergs dokumentär ”Off the Grid: Life on the Mesa” från 2007. Också här handlar det om de omaka individer som bestämt sig att leva utanför den officiella kulturens gränser och hänge sig åt ett helt öppet landskap. Men filmerna kan också ses som diametralt olika sätt att närma sig öknen och även den dokumentära genren.

Öknen må framstå som tom, men det finns knappast någon mer pregnant miljö i det västerländska kulturarvet. En av de omöjligheter som inträffade där var att Gud dikterade sin religion för det folk som han, nästan mot deras vilja, valt ut som sitt. Mitt i mellan Egypten och det förlovade landet kunde han genom Moses skapa en intern moralisk lag som skulle styra judarna inifrån. Utan störande bakgrund kunde överträdelser straffas till dess att hans styre internaliserats. Redan här stöter vi på paradoxen i citatet av Banham. Den omöjliga tanken kan i själva verket vara den mest reglerade. Friheten är i själva verket inte den vi tror. I den hebreiska bibeltraditionen blev öknen också, som George Williams skriver i Wilderness and Paradise in Christian Thought (1962) till symbol för både det positiva och negativa; en plats för straff och en plats för skydd.

Det går en alltid en väg genom ödemarken. Det tomma korsas av en allegorisk farled som kan tolkas som ökenvandringens idétradition; dess riktning synlig för Gud, han som skapade faraons vrede så att judarna skulle tvingas ut i öknen, men dold för människorna. Den monoteistiska Guden skapade i öknen ett hålrum inom oss dödliga; en lag som inte var vår egen. Här rör det sig inte längre om en officiell kontra inofficiell kultur, utan ett subjekt som i sin mitt hela tiden bär med sig en intern ödemark över vilken vi inte äger kontroll. Både ”Test Site” och ”Off the Grid” utforskar individers förhållande till ett landskap som finns inom och utom. Den allegoriska vägen ligger hela tiden i bakgrunden och skymtar, framför allt i ”Off the Grid”, i de intervjuades beskrivningar av deras tomrum.

Först en digression: en man på flykt från rättvisan (Cary Grant) sitter på tåget mitt emot Eve Kendall (Eva Maria Saint). Ms. Kendall tar fram en cigarett och mannen sin tändsticksask. På den står initialerna R.OT. Han förklarar. Det är hans namn ”Roger O. Thornhill”. Mer än hans namn är det hans eget varumärke, han jobbar med reklam. ”What does the ’O’ stand for”, frågar hon. Han svarar: ”Nothing”.

Alfred Hitchcocks ikoniska film ”North by Northwest” (I sista minuten, 1959) är ett spel med identitet. Thornhill är i grunden inte besvärad av sitt hålrum, han har till och med gjort det till del av hans varumärke: det runda i mitten. Han tror på Gud, på att Gud ska lämna honom ifred. Kosmiska makter bestämmer sig för att pröva honom. Gud finner sin Job på Madison Avenue och tar honom med på en märklig resa. Thornhill förväxlas med en fiktiv, av underrättelsetjänsterna skapad person som bara fienden tror finns på riktigt. Ju mer han försöker bevisa att han inte är denna person utan bara en tom reklamman från New York, desto mer trasslar han in sig i den påhittades liv som fienden vill utrota. Till slut, i sin jakt på vad han tror är hans dubbelgångare, leds han ut till vägen i ödemarken (inte öknen den här gången, men väl den lika tomma prärien). Han stiger av bussen mitt i ingenstans för ett avtalat möte med personen som inte existerar.  Ett flygplan uppenbarar sig på horisonten och resten är filmhistoria. Thornhill jagas av planet tills det av ett misstag flyger in i en tankbil och exploderar.

Scenen med vägen, ödemarken och flygplanet har upprepats i ett otal filmer; ibland som ren och skär pastisch (som i ”Arizona Dream” av Emir Kusturica där det är Vincent Gallo som fullt ur får förstå det högst traumatiska i situationen). Ett annat känt citat finns i ”Zabriskie Point” (1970) av Michelangelo Antonioni. Den dödsmärkta, gudomliga, hjälten Mark (Mark Frechette) placeras i flygplanet som över vägen genom öknen uppvaktar den långt mycket mänskligare Daria (Daria Halprin) i sin bil. Mark är också på flykt från rättvisan, men som Roger O. Thornhills antites. ”Zabriskie Point” inleds med en lång sekvens av stora reklamskyltar som skriker ut kommersialismens budskap; att hålet i mitten kan fyllas med skräp.

Det är studentrevolt och Mark är den ultimata representanten för det icke-officella som verkat insett att kampen till lika hög grad står mot något inom han själv. Daria, där emot, äger likt Eve Kendall tillgång till vad som framstår som en helt annan, lika kvinnlig som mystisk, logik. Hon är också på väg mot sin chefs semesterhus som inte så lite påminner om Van Dammes hus i slutet på ”North by Nortwest”. Dansen mellan gudomlig och jordlig leder till scenen vid Zabriskie Point där Mark och Daria låter de mekaniska proteserna och kläderna falla. Under deras omfamningar uppenbaras sig surrealistisk ett flertal par runt omkring. En kärleksfylld omtolkning av hur kollektivet kan formas. Reproduktion vid nollpunkten.

”North by Northwest” och ”Zabriskie Point” är dramatiseringar av den inre och yttre ödemarken som, speciellt när de läses parallellt med varandra, påvisar filmmediets sammanflätade positioner när det gäller idéarv och föregångare. Dokumentären kan paradoxalt nog frigöra sig från dessa konventioner eftersom regissören har möjligheten att lägga sin fiktion i objekt som han eller hon inte helt kan styra över. Varken spelfilmen eller dokumentären är verklig i en absolut mening, men i dokumentären erbjuds regissören en väg ut från sin egen verklighet. Något som Jesper Wachtmeister med ”Test Site” anammat.

Wachtmeister låter sina intervjuobjekt behålla sina egna relationer till öknen och håller sig för god för att försöka sammanfoga delarna till en fiktiv helhet. Här finns sångaren Katie Lee som förälskat sig i öknens klippor och som förklarar att ”the wilderness is another dimension” och medicinmannen James Mooney som identifierar denna dimension mer traditionellt med Gud. Wachtmeister till och med uppmuntrar det motsägelsefulla i vittnesbörderna. Karen Reynolds vid Joshua Tree beskriver öknen som en säker miljö. Trots att hon är ensam kvinna i ödemarken är hon inte rädd och tror inte att någon kan göra henne illa. Efter inslaget med Reynolds kommer Pat Dingle som tidigare var vid Las Vegas mordrotel som förklarar hur kriminella tar med sina offer ut i öknen för att avrätta dem. Klarare kan inte idéerna om ödemarken som fristad och som en miljö där straff utmäts illustreras. Och detta ärligt och avskalat i ett tilltal där intervjuobjektens mänsklighet behålls intakt utan att de blir protagonister för en fiktion.

Den ”dimension”, för att parafrasera Katie Lee, som saknas i Wachtmeisters film är till stor utsträckning den amerikanska. Hans intervention som regissör ligger på ett plan där han också vill frigöra öknen från dess roll också i en specifik amerikansk historia om ”the west”; ”the frontier”. Därför blir också den allra första bilden i filmen på en tumbleweed-buske som rullar över öknen något märklig eftersom den ankrar historien i den amerikanska västern med dess referenser till ”the dust bowls”: stormarna på 1930-talet när prärien torkade och dess invånare fick ge sig av. Resten av filmen styrs annars bort från denna och andra kulturspecifika kontexter. Som Wachtmeister låter William L. Fox förklara: i öknen finns det inga objekt med vilka något annat kan jämföras med. En abstraktion för mycket, kan tyckas, om vi antar att objekt likaväl kan var imaginära som fysiska.

”Off the Grid” tvekar inte för att angripa vad som framstår som en elefant i ökenrummet. Den officiella kulturen i USA har skapat en metafysik som koloniserat också den inre ödemarken. Personerna i Stulbergs film lever utanför samhället och utanför lagen. De är självutnämnda ”outcasts” som aktivt sökt sig till ett öde landskap för att kunna sköta sig själva. Porträtten är till skillnad från ”Test Site” mörka; människorna är slitna och lider av psykiska problem samt missbrukar alkohol och narkotika. Många är krigsveteraner söderbrutna av post-traumatiska åkommor. Det kanske mest rörande porträttet är av ”Maine”, en veteran döende av cancer till följd av Gulf War Syndrome, som vägrar behandling och har bestämt sig för att leva sina sista dagar i frihet.

Det finns gott om tecken på vilken symbolkedja som Maine och hans kamrater klänger sig fast vid. Maines bostad, en övergiven skolbuss, för tankarna till Jon Krakauers bok ”Inte the Wild” från 1996 som filmatiserades 2007. I ”Into the Wild” bor huvudpersonen i vildmarken i just en skolbuss, huvudpersonen som har förläst sig på Henry David Thoreaus Walden: ”I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life.” Ödemarken som ett besjälat amerikanskt landskap som representerar nationens sanna själ har en lång och brokig tradition. För Maine och de andra i ”Off the Grid” står det inga tvivel om att de är riktiga patrioter som uppfyller en slags nationell metafysik genom sitt agerande. De säger ”we don’t want your government” och vill hävda att de lyckas besitta ett icke-officiellt territorium men de delar en definition av denna miljö med den officiella nationens kärna.

Maine, som så grymt misshandlats av sin officiella kultur, skulle själv inte tveka inför att återvända att kämpa för sitt land. ”The concept is still gold”, som han förklarar. Och konceptet är en metafysik utan lagar, eller lagar total internaliserade; en flagga som representerar den totala friheten utan gränser och en konstitution som upphäver det kollektiva. Där som inget officiellt existerar kan det officiella existera mer oinskränkt än på någon annan plats. Så var det på Sinai och så verkar det vara i den amerikanska öknen.

Eftersom personerna i ”Off the Grid” till stor del är överens om deras mål i tillvaron, till skillnad från i ”Test Site” blir det nästan omöjligt för syskonen Stulberg att likt Wachtmeister behålla det dokumentära anslaget. Den imaginära konvergensen kräver också en filmisk fiktion. Den opatriotiska staten blir en självklar antagonist. Staten som misstolkat nationens själ. Denna stat närmar sig, så klart, från luften med helikoptrar för att spana efter de marijuanaodlingar som invånarna i ödelandet byggt upp. Det är bara staten som kan nå denna höga nivå av teknologisk utveckling att de kan erövra Guds rent visuella perspektiv. En tanke som också återspeglas i ”Test Site” där en av de få bilderna av ”officiell” kultur är en filmsnutt inifrån en cockpit på ett amerikanskt jaktplan i en scen som handlar om militärens användande av ödemarken.

I ”Off the Grid” inleder syskonen Stulberg med en brygga från det officiella till det icke-officiella med sekvenser filmade från luften. Vi ska senare förstå att detta också var det perspektiv som poliserna i helikoptrarna ägde. Nästa bild är på en bil utifrån och sedan följer en filmsekvens inifrån en bil. En tydlig ikonisk sekvens som leder åskådaren från en gudomlig synvinkel till en mänsklig. Från luften kan vi se vart bilarna och vägarna är på väg, men från marken är detta totala perspektiv omöjligt. Den gudomliga positionen är givetvis fiktiv. Stulbergs säger klart och tydligt att: vi ska berätta en historia till skillnad från Wachtmeister som förutom den korta sekvensen i cockpiten behåller ett horisontellt perspektiv och endast gör fiktiva utflykter när han låter kameraögat ersätta intervjupersonens blick (som i Katie Lees vandring bland sina sinnliga klippformationer).

Det paradoxala ställningstagandet i frågan officiellt kontra icke-officiellt i ”Off the Grid” leder också tacksamt till ytterligare en nivå av handling. Personerna i filmen kan inte helt kolonisera ödemarken. En grupp inflyttade ungdomar, ”The Nowhere Kids”, får representera tomrummet inom tomrummet. Ungdomarna är veganer och de exproprierar egendom från filmens huvudpersoner. ”They’re very anarchy” som någon förklarar. Det blir en nästan komisk konflikt när en grupps definition av laglöshet ställs mot en annans. Anarkisterna är oamerikanska eftersom de uppenbarligen inte vill uppgå i den metafysiska union som utgör de självutnämnda patrioternas liv. Trots problemen kan patrioterna inte använda den officiella kulturens lagar. Först verkar det hela barka åt en showdown à la western, men snart tar gruppens kvinnor över och använder ”mama energy” för att förhandla en vapenvila. Den mystiska kvinnliga logiken läggs så till och snart finns tre olika mystiska tomrum av mening: anarkisternas symbolvägran, veteranernas patriotism och kvinnornas könsmakt. Öknen är snart alldeles full av meningar som alla kräver sin plats.

”Test Site” och ”Off the Grid” påvisar slående likheter. Öknens invånare får komma till tals och filmerna är poetiskt klippta och ackompanjerade av suggestiv musik. Men Wachtmeister behåller ett mer distanserat och dokumentärt avstånd från sin handling och söker kontrasterna snarare än paradoxerna. De hela står och faller med de medverkandes förmåga att åskådligöra deras förhållande till ödemarken vilket mot slutet leder till en viss brist på styrsel i berättandet. Stulbergs anammande av karaktärernas historia flyttar deras dokumentär mer mot den fiktiva filmen (Jeremy Stulberg har också, med producenten av ”Off the Grid”, gjort en spelfilm om ”The Nowhere Kids”).

Wachtmeister lyckas behålla ödemarkens radikala tomhet genom att ducka för metafysisk fiktion. Detta till priset av att undvika den officiella idén om en sanningens kärna: USA som radikal frihet, ett ”terra nullius” där staten framgångsrikt utvecklad konceptet att dess egenart ligger i att dess symboler är gudomligt universella. Att miljön i Wachtmeisters film blivit a-politisk är i lika stor mån dess styrka som svaghet. Han undviker den märkliga kräftgången i ”Off the Grid” men samtidigt faller han för en fiktion i och med att han accepterar att det finns en plats ”where nothing offically exists”.

Det dokumentära anslaget befriar – och begränsar. I fiktionen lyckades Hitchock (engelsman) och Antonioni (italienare) förvandla ödemarken till psykologiska (”North by Northwest”) och civilisationskritiska (”Zabriskie Point”) universella allegorier utan att trassla in sig i den amerikanska kulturens komplexa förhållande till ödemarken. Men också i dess begränsningar lyckas ”Test Site” med den lika universella positionen att gå in i en högst mänsklig dialog med öknens invånare. Wachtmeister vågar vara en filmmakare utan metafysiska aspirationer. Hans film är som scenen på tåget mellan Cary Grant och Eva Marie Saint – då när tomheten ännu inte har blivit traumatisk. En position som kanske är den mest fiktiva av dem alla: en önskedröm om Gud utan Gud.

(essän publicerades i Tidningen Kulturen 17 mars 2011, illustrationerna kommer från ”Test Site” och är reproducerade med tillstånd)

This entry was posted in Film & TV and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *