Downton Abbey och klassmaskinen

Julian Fellowes, mannen bakom Downton Abbey, har en bakgrund som skådespelare. Nu är hans roll att vara försvarare av en uppdiktad konservativ samhällsordning. På så sätt har han mycket gemensamt i seriens Carson, en butler som tidigare var varietéartist men nu rynkar på näsan åt allt som kan rubba den paternalistiska bubblan som han lever i. Men gamla skådespelare likt Carson och Fellowes är dock dömda till ett liv där det förflutna hela tiden riskerar att göra sig påmint. Det är tur att de räddas av den rent igenom goda styrande ordningen. Carson av earlen av Grantham och hans fru och Fellowes av den engelska statsminister som 2011 adlade Downtons Abbeys skapare och gav honom ett säte i det brittiska överhuset, där gott bordsskick kommer råda när världen går under. Den allra största risken är nämligen att de goda och rättvisa aristokraterna sveps bort i samhällets förändring. 

Downton Abbey började produceras 2010, samma år som Cameron och det konservativa partiet återfick maken i Storbritannien och ett år efter Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln. Serien blev snabbt populär världen om, inte mist i Sverige. Under denna höst visas den femte säsongen. Handlingen kretsar kring ett adligt palats vid tiden före och efter första världskriget. Familjen samexisterar med en enorm tjänarskara och den godhjärtade blåblodiga earlen skulle verkligen behöva  RUT-bidrag. Liksom ett otal andra brittiska skildringar av denna tid ligger det okända för dörren. Ägor kommer att splittras, offer för en ohelig allians av bittra arbetare och modern kapitalismen. Tjänstestaben kommer att spridas för vinden, brutalt rånade på den säkerhet som de som styrde dem innan skänkte.

Det har riktats kritik mot Downton Abbeys silkeslena porträtt av vad Occupyrörelsen (salig i åminnelse) kallade den ”1 procent” av befolkningen som har enorma resurser. Visst finns det mycket att fundera över. Ta bara historien om Sybil, en av earlens döttrar, som vill bli sjuksköterska under kriget. Hennes farmor är oroad eftersom det kan leda till en farlig social exponering. Sybil gör det ändå, blir kär i en irländsk chaufför och straffas genom att dö i barnasäng. Men earlen och hans familj hittar alltid tillbaka till sina gyllene hjärtan. De accepterar till slut Sybils val och efter hennes död blir maken Tom del av familjen. Nja, till viss del i alla fall. Det går ju inte helt att fly från sin riktiga bakgrund. Tom inser dock familjens storhet och överger sin radikala vänsterpolitik och kamp för irländsk frihet. 

Downton Abbey har främst anklagats för att uttrycka nostalgi för ett svunnet klassamhälle där alla visste sin plats. En fatal felanalys som riskerar att säga att ett gott paternalistiska samhälle en gång existerat. Det som visas är snarare en konservativ fantasivärld som har lika mycket att göra med historien som Sagan om ringen har att göra med medeltiden. Dess egenhet ligger i att den verkligen är konservativ och inte del av den samtida högerns nyliberalism. Om det är nostalgi för något är det för en svunnen högerretorik.

Huset Downton Abbey fascinerar oss eftersom det visar en funktionerande klassmaskin. Här finns det goda anledningar till hinder och spärrar som gör att de olika delarna fungerar. Problem och komplikationer uppstår främst när komponenter i maskinen missförstår sina uppdrag och börjar agera och tänka på egen hand. Denna ordning är neutral på så sätt att alla verkar tjäna på den. Arbetarklassen, ”downstairs”, tas hand om och behöver således inte oroa sig för sådant som politik. Aristokratin lever visserligen i överflöd, men tar ansvar för helheten. Det är också de som hela tiden måste finjustera maskinen för att den ska fortsätta att rulla. En karaktär som Tom kan tas på nåder men moderna (läs vulgära) kapitalister och tidningsmän är kanske de främsta fienderna. 

Downton Abbeys harmoniska klassmaskin är  en invertering av det klasslösa samhället. Båda är lika fiktiva och kampen mellan de två bygger oftast på vem som mest övertygande kan lägga sin idé i det förflutna för att hävda att den äger en ”naturlighet” som vi kan längta tillbaka till. Det är visserligen svårt att föreställa sig att det klasslösa samhället skulle vara något bra underlag till en tv-serie. Måhända att det är med glädje som även vänstern ser konservatismen hitta tillbaka till sitt gamla jag, klara fiender är alltid välkomna, men om vi förväxlar detta med riktig historia är första slaget redan förlorat. Kom ihåg att perversa fiktioner har sin njutning så länge den inte förväxlas med verkligheten, i alla fall för de 99 procent som inte äger världen. 

Publicerades i Arbetaren Nr.42/2014

This entry was posted in Film & TV. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *