Chefen undercover

Med anledning av att TV4 ikväll visar ”Chefen undercover” repriseras här ett inlägg från 22 juni 2011 där jag skriver om originalserien. Den svenska serien har producerats av Nordisk Film, se artikel i Expressen.

Den tyske kritikern Siegfried Kracauer publicerade 1928 den kända essän ”Die kleinen Ladenmädchen gehen ins Kino” (Små butiksflickor går på bio) i Frankfurter Zeitung. Där börjar han med att konstatera att ”filmer är det bestående samhällets spegel”, en spegel som bekostas av koncerner som, eftersom de måste gå med vinst, inriktar sig på publikens smak. Samtidigt måste dessa koncerner se till att de aldrig blir så utmanade att de ifrågasätter sin egen existens inom den kapitalistiska ordningen. Detta resulterar i att ju lägre (och potentiellt mer radikal) samhällsklass filmen riktar sig till, desto borgerligare dess innehåll. Om filmen är en spegel, är det således en förvrängd reflektion den ger. Den har dessutom en förkärlek att spegla drömmar och illusioner.

Kracauer get ett antal exempel på stereotypa filmscenarier, vilket ett av dem är ”Den moderne Harun ar-Rashid” i vilken handlingen går ut på att en person (miljardärsdotter eller ung sagofurste) uppträder inkognito för att bli ”älskad enbart för sin egen person”. När de möter kärleken avslöjar de deras rätta identitet, och blir således igen identiska med sina ägodelar. Kracauers slutsats är, ursäkta sexismen: ”Om de små butiksflickorna i kväll blir tilltalade av en främmande herre, tror de att han är en av de berömda miljonärerna från bildtidningarna.” Det gäller att leva på hoppet. Och framför allt gäller det att inte rucka på ordningen. ”Plötsligt händer det” som lotto-reklamen lovar. Drömmen är att makten och kapitalet ska förkläda sig, stryka runt i de fattigaste kvarteren, och hitta just mig. Ett tema som är äldre än filmen. Förutom Harun ar-Rashid har vi i Sverige myten om ”Kung Gråkappa”; att Karl XI skulle ha rest land och rike runt som en enkel man för att se hur det stod till.

Att inköparna på SVT har bestämt sig för att låta samma, vid det här laget unkna, historia köras ytterligare ett varv är förvånande. Det var lite svårt att tro sina ögon när serien ”Undercover Boss” drar igång, på kanal 1. I del två (15 juni) är det en amerikansk kvinnlig chef för rekreationsanläggningar för familjer som wallraffar (med ett helt tv-team) och får under några väl valda timmar prova på olika yrken inom hennes koncern. Hon möter vanliga knegare som hon förmodligen betalar struntlöner till och får sig till livs deras tragiska livshistorier (gråt). De har olika problem och döttrar som ska till college und so weiter (mer gråt, från båda sidor). Men snart är det dags för direktören att visa sin riktiga identitet, alltså igen bli de pengar som hon tillskansat sig genom att utnyttja sin arbetskraft. Vad gör hon? Höjer lönen för alla och ger alla drägliga levnadsvillkor? Det vore lika långsökt som att tro att när den unge miljardären, inkognito, äntligen fått en flicka att älska hans ”person” sedan skulle skänka bort pengarna istället för att göra henne till en prinsessa. Självklart så skänker direktören pengar och underlättar arbetsvillkoren till precis de personer som hon träffat och vars historier hörts. Dessa personer blir filmade i sin tacksamhet (mer gråt) och ett arrangemang anordnas för alla anställda där de få se direktörens givmildhet. ”Plötsligt händer det”. Jobba på. Klaga inte. ”Plötsligt händer det”.

Det hela är ungefär lika dumt som det låter, men vad som är dumt på gränsen till oförståligt är hur SVT kan bestämma sig att köpa en sådan serie? Dumt eftersom public service, om någon, inte skulle behöva rätta sig efter marknadens diktat och visa program som pacificerar och anspelar på desperata drömmar. SVT kan var en riktig spegel, en nyttig spegel, och är det givetvis ibland. Och visst kan det finnas lätt underhållning, men det måste väl ändå finnas någon lägstanivå?

Det mest tragiska i historien är att vi får anta att SVT har betalat pengar för detta. Det vill säga: svenska licensbetalare har betalt för detta. Själva produktionen får vi väl anta att direktörens företag stod för eftersom det är en enda lång reklamfilm. Att kommersiella kanaler som TV4 köper en serie som ”Solsidan” som inte bara äger reklamfilmsestetik (att bakgrunden till dess framgång skulle vara identifikation är endast sant till den grad att vi lärt oss att identifiera oss med karaktärer i reklamfilmer) utan också är reklam (för de otal produkter som produktplaceras) är väl en sak. TV4 kan i vilket fall sälja reklamspottar i reklampausen mellan programmets två delar och på så sätt få tillbaka sin utgift, med råge får vi anta. Men i SVT:s fall finns det ingen som helst möjlighet att logiskt förstå hur detta kan hända. Verkligheten överträffar fiktionen, på licensbetalarnas bekostnad. Eller så försöker SVT förkläda sig till ett kommersiellt bolag för att se hur illa det står till? Kreativt, men ett misstag. Läs om Kracauer kära inköpare på SVT. Riktigt noga.

This entry was posted in Film & TV. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *