Axplockning: Winter’s Bone (Debra Granik, 2010)

Det är svårt att åka skateboard i Ozarkbergen. De leriga uppfarterna framför timrade hus slukar så lätt de små hjulen. Och om det så än hade funnits asfalt så skulle bråten på gårdsplan utgöra en direkt fara för den lilla pojken.

Det är fattigt i Debra Graniks film Winter’s Bone. Fattigt och kallt. Den fuktiga luften tränger sig in genom gamla blankslitna täckbyxor. För att inte tala om hur kall en potatis kan vara; en potatis där i handen som kniven skär ned mot stekpannan i kökets röra. Själva skalet – det sitter kvar.

Rees (Jennifer Lawrence) mamma har slutat prata, flyttat in i apatin. Fadern har försvunnit från lagen, från familjen, från jordens yta som det verkar. Ree, sjutton år och allt för tidigt vuxen, är ensam med sina småsyskon. Det kommer en man i en vaniljfärgad Chrysler och informerar henne om att deras plätt i fattigdomen kommer att lösas in om fadern inte inställer sig till rättegången. Huset och marken ligger i borgen. Pappa kokar metamfetamin. Den hungriga hundens kedja dansar över den halvfrusna leran och ger upphov till ett ljud likt regndroppar på korrugerad plåt. Ree stirrar ut över eländet.

Winter’s Bone har en ganska klassik grundberättelse (jakten på kunskap – i detta fall sanningen om hennes far) och ett rättframt filmspråk. De dimmiga vinterskyarna och de nakna träden är, liksom, en ekorres innanmäte, ständiga påminnelser om en korresponderande fattigdom någon annan stans (inuti). Nåväl och låt gå, det som Winter’s Bone verkligen excellerar i är en grundläggande och befriande frånvaro; uppenbar friktionsyta mot hjulen. Det finns ingen transcendens. Karaktärernas hopp står endast i relation till dem själva och inte till deras kontext eller något gudomligt. Framför allt: en total avsaknad från detta ständiga ”vi är i den amerikanska obygden och allt är förjävligt men tack och lov för att vi ändå är amerikaner”.

Bäst blir Winter’s Bone när Granik vågar lägga sig nära ett teatralt uttryck och vända blicken lite bort från det filmiska åskådandet (alla dess tomma ögon). I de sekvenserna räddas en historia som annars riskerar att bli en aning platt. Dale Dickey som den skräckinjagande ”Merab” – en häxa som från Macbeth – står för ett fantastiskt spel i ordets fulla bemärkelse. Scenen där kvinnorna ger sig ut på floden Styx mot Hades är underbar och tät. Här närmar sig också Granik ett filmspråk som ligger nära David Lynch när denna spänner traumatiska symboler smärtsamt mot blödande fingrar. På tal om Lynch, Laura Palmer (Sheryl Lee) skymtar också förbi i filmen. Själva ”skymtandet” av något ständigt och traumatiskt närvarnade är filmens paradgren. Här finns en gripande diskurs om missbruk och familjers moraliska elasticitet.

Tyvärr har Winter’s Bone ett avgörande problem inskrivet i filmens kärna. Detta problem stavas Jennifer Lawrence, skådespelskan i huvudrollen. Lawrence gör inget dåligt jobb, tvärt om. Den alldeles för banala sanningen är att det är castingen som är problemet, inte skådespeleriet. För det spelar ingen roll hur slitna kläderna är, eller hur stökigt hemmet än må vara: Lawrence ansikte skvallrar om en oskuldsfullhet och len vänhet som skär sig med eländet. Det blir svårt att undvika tanken att hon skulle kunna vara mannekäng för denna miljö i en cynisk modekampanj. Hon ställer sig inte på filmens sida. Det kanske låter grymt, men det är svårt att förstå Graniks beslut att låta huvudpersonen spelas av något av det mest fotogeniska som sett på bioduken de senaste åren. Vad ska vara effekten? Men både Granik och Lawrence kommer att få många fler chanser att utveckla sig.

I slutscenen på Winter’s Bone har den yngre brodern Sonny (Isaiah Stone) fått en spånplatta på en gånger två meter att lägga under sin skateboard. En avgränsad friktionsyta och en ganska fin symbol för filmens utveckling. I och med filmens framgång kommer spånplattan under Debra Graniks hjul bara att bli större och större. Förhoppningsvis kommer hon lyckas ställa sig vid dess sida och se den utifrån. Det ska inte vara lätt att färdas genom misären.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , . Bookmark the permalink.