Axplockning: Varg

SVT har Alfredson-tema. Hans Alfredson fyller åttio vilket firas med ett filmserie bestående av hans ”Den enfaldiga mördaren” (1982), Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” (2008) och Daniel Alfredsons ”Varg” (2008). Det hela inleddes igår med ett något märkligt rundabordssamtal mellan fadern och de två sönerna. De tre var samlade vid ett enkelt bord i en gigantisk studio där de drack kaffe ur termosar. Säkert mycket kaffe eftersom de blev många kisspauser. Roger Wilson studsade in och ut ur bild och försökte få igång en konversation. Upplägget var till synes kreativt, men mest av allt konstlat. Själva illusionen av ett förtroligt samtal omintetgjordes. Intressant blev det först under sluttexterna när bilden delades upp i tre fält. Trion var dock, som väntat, hela tiden ändå utomordentligt proffsiga.

”Varg” som visades efter samtalet delar till en viss del problemet med att genom kreativt upplägg försöka höja dramatiken. Till skillnad från samtalet behövdes det verkligen mycket lite för att göra filmen mer spännande. Manuset är utmärkt (Kerstin Ekman), skådespelarinsatserna likaså. Utan allt för mycket klichéer (och det vill inte säga lite efter att ”Jägarna” och ”Pistvakt” minerat terrängen) utforskas temat om statens makt över dess periferier. För nog känns det snart dags att komplicera varghatet till något mer än en nedärvd rädsla, eller något skapat av scener likt den i Gösta Berling med vargflocken och släden. Vargen är en symbol för statens makt i områden där staten annars gör mycket lite och invånarna får klara sig själva. Om staten sågs som en allt igenom god, rättvis och konsekvent kraft skulle det inte finnas någon vargproblematik. Och för detta att ske krävs en total omvärdering av Sveriges förhållande till samerna och sin expansionistiska historia i Norrland, bland annat.

Vad som gör ”Varg” till en gripande film är hur den gestaltar detta komplexa problem på en individuell nivå utan att falla ned i enkla lösningar eller gå vilse i ovidkommande sidoberättelser. Hur dramatiskt lockande vore det inte att låta hela filmen stjälpa på att göra den till en förutsägbar fader-son historia, men Alfredson/Ekman undviker att göra Klemens (Peter Stormare) till ett övertydligt faderssubstitut och utmålar inte Nejlas/Nils (Robin Lundgren) fader Mats (Rolf Degerlund) allt för handlingsförlamad och feminin. Att interaktionen mellan den äldre Klemens och ungdomen Nejla (i filmen hans brorson) så saknar sentimentalitet ger också handlingen en nästan smärtsam psykologisk realism.

Målning av Nils Nilsson Skum (1872-1951)

Vad är då problemet? Inget, om Alfredson hade nöjt sig med detta. Saken är dock att filmen lider av att vara inslagen i ett onödigt kompakt lager musik som hela tiden försöker att diktera åskådarens känslor. Det är smäktande syntar för att understryka och fylla i. Under de få ögonblick som musiken tystnar märks kan skådespelets finstämdhet komma till sin rätta, men annars måste den oförtjänt kämpa mot denna dånande fiende. Samma gäller panoreringarna. Varför i hela världen måste kameran fara så mycket, speciellt eftersom de storartade utomscenerna ändå innehåller så mycket rörelse? Det räcker med att se tavlorna av Nils Nilsson Skum på Nordiska Museet för att inse att renar över ett fjäll en rörelse så mäktig i sig själv att den kommer att röra sig om än det så vore en stillbild. De ständiga panoreringarna i ”Varg” tyder på en osäkerhet som landskapet inte äger. De lägger inte till något utan drar bara ifrån genom att distrahera åskådaren mot det sublima i bilderna själva. Mästerligt blir fotot av Jörgen Persson först inomhus. Rättegångsscenen är fantastisk bildkonst med ljusranden runt Nejlas profil när han vittnar.

Krångla inte till det allt för mycket, som pappa Hans sa under samtalet. Gör det ”vanligt”. Lita på materialet, i allra största synnerlighet om det är bra.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *