Axplockning: två dokumentärer om det svenska filmfotografiet

Inte har väl Ingmar varit framme och skruvat på etiken igen?

Att förklara det man kan allra bäst är ibland näst intill omöjligt och kanske är det därför filmer om film i slutändan ofta säger mycket lite om sitt ämne. På SVT play går det nu att se ”Ljuset håller mig sällskap”, en film av legendariska filmfotografen Sven Nykvist av hans son Carl-Gustaf Nykvist från 2000, och ”Det naturliga ljuset” om filmfotografen Jörgen Persson (av Hanna Andersson, 2010). Frågan är hur mycket klokare man blir. Vad som står bortom all tvivel är att det finns en önskan att fjärma filmfotografiets konstnärliga element från de tekniska detaljerna. Även om filmen är mekaniskt reproducerbar har filmandet, som fotograferandet, blivit stor konst. Det individuella ögat står i centrum. Att ha ”ögat”, som Bruce Chatwin brukade hävda, var det som gör det möjligt att skilja det speciella från det alldagliga, det sanna från det falska.

Av de två dokumentärerna är den om Nykvist den som mest lider av filmens svårigheter att se på sig själv. Det blir ett oändligt antal scener på Nykvist bakom kameran som om dessa bilder skulle kunna berätta något mer än att han ofta stod bakom kameran. Nykvist, vid filmandet också sorgligt mållös av demens, får ikläda sig rollen av geniet, konstnären, vars intuitiva konstnärskap endast kan beskådas. Herman Hesses klassiska berättelse om konsten att kasta loss, Siddharta, ramar tungt in en berättelse om en pojke med en sträng fadersgestalt (filmad av hans egen son). Cirklarna knyts runt sig själva på alla möjliga och omöjliga sätt och snart sitter Nykvist tyst i soffan och tittar på en videoinspelning av när han tar emot en Oscar 1973.

Att Nykvist (som dog 2006) var en stor konstnär är självklart, men hur kan vi förstå hans konst utöver den där ständigt återkommande lyriken rörande det naturliga ljuset. Vi har filmer på hur Picasso målade sina tavlor, men när det gäller film om film nöjer sig bilden med att återge en bild av hur fotografen stumt kikar genom kameran. Den en gång profana filmkonsten har ny lyckats med en total mystifiering. Även om filmen om Nykvist är tänkt som en ”manifestation för Sven” som förtexterna förklarar, varför vore det så svårt att manifestera med lite kritik och pedagogiska anslag? Det finns gott om intervjuer i dokumentären med skådespelare, regissörer och filmfotografer som intygar Nykvists storhet. Problemet är att de är oförmögna att analysera samma storhet. Nästan pinsamt blir det när Woody Allen talar om ”the emotional feeling in the church” (Nattvardsgästerna). Och Ingmar Bergman levererar en pärla när han (drygt 23 minuter in) säger, rörande samarbetet med Sven: ”vi hade samma, så att säga, moraliska grundprinciper angående kamerainställningar och sådär”. Camera etica? Hur? Vad som saknas är kritiker, akademiker, filmvetare; människor med förmågan att sätta in Nykvists konst i sitt sammanhang; förklarar istället för att mystifiera.

I dokumentären om Jörgen Persson, som jobbat med bland annat Bo Widerberg och Roy Andersson, finns inte så många intervjuer men den höst vitala huvudpersonen berättar själv anspråkslöst om hur han blev den filmfotograf han blev. Det mesta förklaras med att den nya vågen sköljde över ett ärkekonservativt Sverige. Nykvist syns lustigt nog inte till. ”Persona” hade premiär 1966, bara ett år innan ”Elvira Madigan”. Istället för en mer djuplodande historisk, teknisk, eller konceptuell diskussion hamnar vi igen tillbaka i den näst intill sakrala idén om ljuset; ljuset som är gott när naturligt och ont när artificiellt. Är det för att Sverige antingen har allt för mycket ljus eller allt för lite som vi drabbas av denna neuros? Och handlar inte filmfotografi om så mycket mer? Komposition? Jag vet inte, och blir inte klokare. Intressant var dock att se filmsnuttar med Bo Widerberg in action. Han framstår som så sprudlande verklig mitt bland ljuset och kamerorna och konstnärskapen, lång verkligare än skådespelarna i hans filmer till och med. Det är kanske så som film om film gör sig allra bäst, kameran som rullar innan eller efter tagning. Dokumentären står än så länge i skuggan när det gäller introspektionen.

”Ljuset håller mig sällskap” visas tom 24 december, ”Det naturliga ljuset” tom 14 januari.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *