Axplockning: ”The Tree of Life” (Terrence Malick, 2011)

Det är lite synd, kan man tycka, för Terrence Malicks skull att det inte byggs så många stora katedraler längre. Hans The Thin Red Line (Den tunna röda linjen, 1998) och nya The Tree of Life (2011) skvallrar om en önskan att skapa något med sublim rymd. Filmerna är som katedralens väldiga målade fönster. Transparenta fresker vars filosoferande animeras av dagsljuset och kommer till liv. Sakrala filmer. Evighetslånga.

The Tree of Life är i själva verket så pompös och innehåller så mycket smärtsam bathos att man vill att det ska fungera och bli något imponerande. Som om en sådan skir skönhet inte skulle få tillåtelse att existera utan en genial upphovsmakare. Här finns allt från solkatter, himlakroppar, Lennart Nilsson-introspektion till överexponerad suburbia i 1950-talets Texas. Det finns till och med dinosaurier (även om de, tyvärr, inte väcker så mycket tankar om geologisk tid till liv utan snarare frambringar smärtsamma hågkomster av Jurassic Park). Här märks det att någon har tagit i med hela registret. Bara modet imponerar. Att Malick sedan vågar att förhålla sig fritt till det filmiska berättandets mallar och modeller är befriande. Det finns ett djup där, men placerat på rätt ställe? Det bombastiska anslaget förlamar.

Malick studerade filosofi (och filmteori får man anta) men Stanley Cavell på Harvard som fick honom intresserad av Heidegger (Malick har också översatt en kortare text av den tyske filosofen) och Wittgenstein. The Tree of Life, till skillnad från The Thin Red Line, går dock först och främst i dialog med religionen. Filmen öppnar med Job 38:4-7: Var var du, när jag lade grunden till jorden? Tala om det för mig, du som vet så mycket. Vet du hur dess storlek bestämdes och vem som mätte upp dess mått? Vad är det som håller fast dess grund, och vem lade dit hörnstenen, medan morgonstjärnorna sjöng tillsammans och änglarna jublade av glädje? Lite förvillande är det temat tid som främst upptar Malick, snarare än Guds godhet och allsmäktighet i en värld som också är ond (teodicéproblemet). Tid och rättrådighet utgör filmens metafysiska stomme. Härom skvallrar också titeln (mer än nickning till Job). Tree of Life/Livets Träd är ett av träden i paradiset (1 Mosebok 2:9). Frukten på Livets Träd ger odödlighet. Att Adam och Eva ätit från kunskapens träd var illa nog: ”Eftersom mannen har blivit som vi är och kan skilja det goda från det onda, vad kommer då att hända om han äter av frukten på Livets Träd och lever i evighet?” frågar Gud i 1 Mosebok 3:22.

Det har funnits något innan oss och kommer att finnas något efter. Att vara människa är att äga detta koncept samtidigt som vi inte har tillgång till något utanför nuet. Detta är i enkla drag vad Malick verkar vilja säga. För att förstå komplexiteten i denna synbart enkla bild kan vi ta hjälp av Michel Bachtins anteckningar återgivna i Det dialogiska ordet (översatt av Johan Öberg, publicerad av Anthropos). Bachtin skiljer där på den “lilla erfarenheten” och den stora. Våra kulturella symboler, den officiella kultur som är vår samtid, representerar här den lilla eller korta erfarenheten själlös i sin natur (ett schema där ”praktiken […] bestämmer kunskapen”). Pragmatiska lögner, med andra ord. Den ”allomfattande helhetens sanning” eller ”den stora erfarenheten” är världen som öppen och i rörelse. Vad den äger är ett minne som är näst intill geologiskt: ”som sänker sig och sträcker sig ned i materiens och det oorganiska livets förmänskliga djup, världar och atomers livserfarenhet”. Detta minne innehåller vart liv innan det manifesteras och blir till en individ. Minnet är inte linjärt men samtidigt inte enkelt cykliskt (som i Nietzsches eviga återkomst). Detta omöjliga men konstitutiva minne är vad som ger liv åt alltet utanför den individuella människans singulära sanningar (som representera av den lilla erfarenheten). I den stora erfarenheten är det individen som är ett objekt i världens subjekt. Det representerar alltså människas mångtusenåriga erfarenhet och kan på så sätt liknas vid Bernard Stieglers ”long circuit de transindividuation” även om Bachtin också föreslår en mer mystisk och oorganisk begynnelse som för tankarna till Jane Bennetts ”ecology of matter”. Även Malick tycks ansluta sig till denna icke-mänskliga dimension i The Tree of Life genom himlakropparna och… dinosaurierna.

Den bild av den ”långa erfarenheten” som Malick målar upp genom ett essäistiskt bildcollage som påminner om Godfrey Reggios “Koyaanisqatsi” och Chris Makers filmer korreleras också mot en etisk dimension som skiljer sig från Bachtins officiella vs. det  folkliga. I Ordspråksboken beskrivs ett annat ”Livets Träd”, nämligen symbolen för vishet (Ordspråksboken 3:18, dock ej i nyöversättningen) och rättrådighet: ”Den rättfärdiges frukt är ett livets träd” (Ordspråksboken 11:30, 1917). Malick låter sin madonna (Jessica Chastain) säga: “There are two ways through life: the way of nature, and the way of grace. You have to choose which one to follow.” Naturens väg är här samma som en tafatt efterapning av den långa erfarenheten som landar i den korta, men ”the way of grace” är en rättrådighet som är den reflekterande människans sätt att genom sin egen dödlighet närma sig det oändliga. Livets Träd är alltså både en bild av det möjliga och förbjudna. Enklare än så, verkar inte Malick mena, är inte livet. Lika komplicerat som ondskan i Guds värld, men närmare än så kommer han inte en midrash av Job.

Att Malick redan har öppnat gapet rejält för att ta ett bett av existensens mysterier står klart tidigt i filmen och efter en stund till är det lika smärtsamt tydligt att han inte tänker nöja sig med det. Filmens essäistiska början kunde ha blivit en briljant och underskön reflektion. Konstigt nog är det när Malick blandar in lite mer förväntad handling som det går över styr: en medelklassfamilj, en sons död etcetera. Det impressionistiska anslaget i början är nästan på den dokumentära ändan av fragmentering där stillstudier av processers detaljer skapar nya helheter likt när en stad skildras genom disparata porträtt av dess innevånare. Sedan kommer Brad Pitt. Pitts idé om vad skådespeleri i en sådan monumental film innebär verkar inte sträcka sig längre än ett märkligt utskjutet underbett. Då är till och med Sean Penn bättre som verkligen får vara den där schackpjäsen i handen på en regissör som inte är intresserad av att någon annan än han själv får gestalta. Det hela blir näst intill plågsamt när Malick osökt börjar pillra på Oedipuskomplexet. Varför? Men barnskådespelarna är oerhört bra, främst då Hunter McCracken som den unge Jack.

Frågan är om Malick inte borde begrunda det där med begränsningar lite. Om det nu är så att han inte känner några som regissör så kanske han artificiellt skulle sätta några för sig själv. Visst kan det bli genialt när han löper hela linan ut, men ibland blir det bara pankaka. Hur många gånger ska han, till exempel, filma vinden som smeker meterhögt gräs eller vinden som leker med en skir gardin i ett sommaröppet fönster? Och hur homoerotisk kan hans värld bli utan att det blir allt för tröttsamt? Slutresultatet är ofta att det inte blir speciellt utmanande. Malick har intressanta idéer men balanserar på randen av en sliskig sentimentalitet. Lite nerv vore på sin plats. Annars blir det lätt som om Disney skulle göra en remake av en Antonioni. Tänk om en dinosaur vände sig om och började prata som räven i von Triers Antichrist? Chaos reigns, Malick. Också. Ibland.

Den svenska kritiken av filmen har över lag varit positiv. Kerstin Gezelius i DN var försiktigt hänförd av Malicks försök att gestalta ”vardag och gudomligt medvetande på film”. Hon hyllar Pitt och framför allt McCraken: ”Den unge skådespelaren har tillräcklig styrka och skam i blicken för att ge fokus och tyngd åt hela den molnlika filmen, som annars lätt skulle kunna skingras av en vindpust.” Hynek Pallas i SvD var mer begeistrad och kallar The Tree of Life ”den vackraste och mest ambitiösa film regissören har gjort” även om han finner slutet svårsmält: ”Det är magnifikt filmberättande ända fram till slutscenerna som ter sig som kitsch från en tv-serie på en kristen amerikansk betalkanal.” Bernt Eklunds, i Expressen, tankar om Malicks anslag går också till en katedral. Jonas Holmberg, också i Expressen, beskriver filmen som en naturlyrisk odyssé och ställer sig tudelad till resultatet (som han läser genom Kubricks 2001). Han finner den ”teologiskt tyngda filmpoesin stundtals överraskande klumpig” och slutet, liksom Pallas, ” svårsmält för den klentrogne”. Maria Domellöf-Wik i GP är mindre klentrogen och skriver att The Tree of Life är ”ett enastående, livsbejakande stycke bildpoesi med potential att i grunden förändra vårt sätt att förhålla oss till livet och varandra.” Också hon ser banden till 2001 (Malick samarbetar i The Tree of Life med Douglas Trumbull gjorde specialeffekterna till 2001). Intressant nog jämför hon The Tree of Life med von Triers Melancholia i vilket den senare representerar ett subjektivt psykologiserande och Malick en mer holistisk (organisk?) förståelse. Domellöf-Wik sätter Malick bland de främsta: ”Kubrick och Tarkovskij”. Michael Tapper i Sydsvenskan attraheras av det originella filmspråket men är kluven inför ” Malicks många och yviga associationsströmmar”. Liksom Pallas i SvD förstår han filmen som ett försök att behandla teodicéproblemet (vilket också Fredrik Sahlin på SVT gör, och lägger i en positiv recension till att filmens sensmoral är att ”människan bara är en liten del av naturen, att vårt enda uppdrag är att älska”. Elin på bloggen ”Besattheten” sätter förtjänstfullt fingret på Malicks ” problem med sina kvinnobilder”. Ylva Leitzinger på Svenska Kyrkans Filmblogg gör en liknande reflektion: ”Tjejerna är nämligen märkligt frånvarande i filmen”. Ronny Svensson på TV4 är dock imponerad av ”Jessica Chastain i rollen som den ömma modern, spännande ansikte utan stora rörelser.”

Illustrationerna till inlägget mina foton av (andra) träd i New York 2006.

 

 

 

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *