Axplockning: Source Code (Duncan Jones, 2011)

Colter Stevens (Jake Gyllenhall) sitter plötsligt på ett tåg som färdas in mot Chicago. En vanlig morgon. Pendlandets tristess. Som tur befinner sig en mycket vacker kvinna framför honom, Christina (Michelle Monaghan). Men kvinnan kallar honom för ”Sean”. Vem är Stevens, egentligen? För bara ett ögonblick sedan, bokstavligen, flög han en helikopter i Afghanistan. Han springer in på toaletten för att göra den skämmande upptäckten att han inte längre ser ut som tidigare gjorde.

Source Code” av Duncan Jones spelar först på en inte helt spänd med ändå klingande ton. Hur många har inte suttit på ett pendeltåg och drömt att de vore hjältar, någonstans. I Afghanistan, till och med. Och hur många stackars soldater i Afghanistan har inte någon gång drömt om att de satt på ett pendeltåg istället för att färdas i en helikopter under beskjutning. Så långt så väl. Men mycket snart ska det uppdagas att denna bild av förväxlad identitet med dess Hitchockarv ska slarvas bort i en högst förutsägbar historia.

Det må vara sant att det inte finns allt för många sätt att berätta något på, men det är en ganska usel ursäkt för att så på pricken upprepa något som redan gjorts. Det visar sig att Colter Stevens ingår i ett hemligt militärprogram som använder (förklarat genom allusioner till J. W. Dunne och kvantfysiskt hokuspokus) de sista åtta minuterna i en människas liv för att återanvända dessa genom en annan döende individs hjärna. En simulation. Stevens vaknar upp i en kapsel efter tiden gått ut och skickas tillbaks för att återuppleva minuterna igen. Han blir också informerad om att han har ett uppdrag. Identifiera någon som planterat en bomb på tåget så att denna kan gripas innan mannen eller kvinnan detonerar en långt större ladding i Chicagos stadskärna.

De åtta minuterna upprepar sig alltså, gång på gång. Inte ett dygn, och inte en urtråkig håla och inte Bill Murray. Annars är det ”Groundhog Day” (”Måndag hela veckan”), Friedrich Nietzsche, ”der Ewige-Wiederkunfts-Gedanke”, ”amor fati” och så vidare ända fram till en gäspning med lite spring och lite jakt och flört under tiden. Déjà vu all over again. Till och med slutets halsbrytande logik återspeglar den konservativa sensmoralen i ”Groundhog Day” när det där med Nietzsche blir lite för mycket. Hjälten och pendlaren smälter samma. Kosmologiska sanningar fungerar fortfarande. Motsatserna möts och skapar något nytt. Inte ”amor fati” på riktigt, utan ett menlöst kväkande om att allt kommer att gå bra: bomberna kommer aldrig att detonera. Är detta vaggvisorna som västerlandet behöver? De som vi så väl känner igen? Eller är ”Source Code” främst ett tecken på den monumentala brist på innovation som härskar i stagnationens Hollywood? Elaka vetenskapsmän och den hårda kvinnan som visar sig god, moderlig. Och så vidare. Domedagskänslan infinner sig: vi kommer att gå under av vår egen brist på fantasi. Vi: der letzte Mensch.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *