Axplockning: Ostkreuz (Michael Klier, 1991)

Michael Kliers film Ostkreuz från 1991 befinner sig vid skärningspunkten. En punkt utkastad på en ödetomt. Runt omkring sluter sig staden runt detta ingenting som trots allt innehåller kärnan. Staden som vrids runt tv-tornet på Alexanderplatz, dess axel. Berlin-Alexanderplatz. Alltid i bakgrunden. Men kärnan och axeln är olika ting. Kärnan alltid öde. Ett urbant svar på den flämtande, rykande, giftiga Deserto Rosso. Berlins öken är grå. Envist gräs mot uppgiven asfalt. En postapokalysm som har vuxit upp, som har trätt in i nya skepnader. Nya spänningar. Inte längre den Stunde Null som inte kan upprepas och inte att förväxla med ruinernas och Rossellinis Anno Zero (Tyskland anno noll, 1948). Sådan gammal puts förpassades länge sedan till Teufelsberg, dock utan, ska tilläggas, att glömmas bort. Inget och allt lämnades i dess ställe och gav upphov till en skärningspunkt utan dess like. Klier gör som så många andra och vänder sig till ödetomten som om den vore i ikoniskt. Igår manegen för den franska cirkusen i Wim Wenders Der Himmel über Berlin (Himmel över Berlin, 1987), nu scenen för Elfies (Laura Tonke) vandringar.

Muren har inte fallit, men börjat krackelera. Det är 1989. En mor bor med tonårsdottern i byggbaracker, ett Containerlager, tillsammans med flyktingar från kommunistländer längre österut. Det krävs 3000 mark för en deposition för en lägenhet. I Berlin. Elfie har endast denna sanning. Hon vägrar envist att fantisera utanför denna monetära verklighet. Modern sällskapar med en man som kanske kan ta dem till Duisburg, i väst. Moderns drömmar är starkare än hennes moderlighet. Generationsbanden upplöses. Har aldrig lyckats återfinna förtroendet. Elfie är ensam. Kleirs klipper sig genom slitna miljöer allt närmare till styrkan som finns under Elfies blanka yta. Skickligt undviker han de uppenbara referenserna till drömmarna om väst. Elfie drömmer inte om väst. På samma sätt faller han aldrig in i melodramatiska spår. Han tar Elfie på plågsamma vandringar och tafatta försök till småkriminalitet men precis vid punkten där hennes svaghet och potential till att bli ett offer infinner sig vänder han om. Elfie biter ifrån. Hon är smartare än vad vi vill våga tro. Det är som om inget i ödepunktens mitt kan förstöras, som om det envisa gräset som sprängt sig genom asfalten förtjänar vår respekt. Inte ens en moderns svek kan ändra denna verklighet.

Elfie hämnas de äldre generationernas uppgivenhet på samma sätt som de förmodligen hämnats de som kom före dem. Tysklands kulturella arv förvandlas till medel för överlevnad. Varför inte? De gamla porslinstallrikarna hos morfadern stjäl hon när han druckit sig själv till söms. Den sista besvikelsen blir att inte ens detta, de 3000, till slut är nog. Men sanningen behöver inte ens vara en lägenhet. Elfie knyter ett syskonband med en annan av alla Berlins övergivna barn, Edmund. Och snarare än en desperat åtgärd och färd mot den allra blekaste randen innebär detta möte hopp. Denna Edmund kommer inte, likt Rossellinis, kasta sig mot sin död. Det är inte Berlin som övergivit sina barn; staden befriar dem. Och så formar sig åter de gråa huskropparna runt ödetomten, runt den ensamma människan, till en omfamning. Skärningspunkten ger kraft snarare än att söndra; mur eller ej. Katastrofen är på något sätt ändå konstant, nu, i denna den nya eviga staden. Konstant utan att vara tragisk. Konstant utan att fråga efter det omöjliga. Berlin skäms inte för sin fattigdom och för sin gråa betong, över sin realism. Den håller fram det slitna med lagom del trots och den alldeles nödvändiga medmänskligheten som den vet bättre än att ta för givet. Kliers film en lika verklig som visionär representation av die Wende.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *