Axplockning: Melancholia (Lars von Trier, 2011)

Vad är det absolut största? Vilken skala äger det omätbara? Himlakroppar och planeter? Lars von Triers Melancholia börjar i rymden. Där finns jorden, och en långt större blå planet. Efter några vändor flyger vårt kosmiska hem in i vad vi senare ska lära oss är Melancholia. Krossas mot dess skal. Eller så penetrerar jorden, något av jorden, den yttre hinnan. Världens undergång är misstänkt likt den mest intima biologiska processen; en spermie som skjuter sig in i ett ägg. Är jorden i själva verket programmerad för sin egen undergång, och är denna undergång ett ”befruktande”?

von Triers ansats att iscensätta det som inte kan iscensättas: jordens undergång, vår egen tillkomst (bakom urscenen som i Antichrist iscensattes så grafiskt – läs här), slår an tonen. Filmen Melancholia ska handla om det sublima; ett sublimt som är storslaget och oerhört intimt på samma gång. Det är Wagner (ouvertyren till Tristan och Isolde), sekelskiftsslott (Tjolöholm), bröllop, stora hästar, mentalt sammanbrott, havet, naket… och jordens undergång. Där finns också förtvivlade, och misslyckade, försök att sublimera. Människan är så futtig. Det går inte, alls. Men Justine (Kirsten Dunst, och tack och lov för att det inte blev Penelope Cruz) är cyniker. Hon vet att det är meningslöst. Men hon kan, förstås inte, förstå det som finns närmast henne själv: hennes kropp som ger cynikern svar på tal. Som Justine kropp i de Sades Justine en, trots vad den går igenom, en sublim skapelse, en ”sublime body” med Slavoj Žižeks ord.

Immanuel Kant definierade det sublima, det som var allt för mäktigt för att återges, som en kraft som ledde till ett moraliskt ställningstagande. Det är för stort att förstås genom fantasin, så vi måste använda vår rationalitet. Rationalitet (det etiska) vilar i det mellanmänskliga, och det allmänna förnuftet, som i den moraliska lagen, var människans triumf eftersom det kunde spegla naturens sublima kraft och räckvidd. Lars von Trier, ingen anhängare till rationalitetstanken, tar det sublima konceptet och vrider på alla spakar för att se vad som händer. Jorden går under! Kiefer Sutherland som John, den rationella mannen, lyser upp en sekund som ett ovidkommande tomtebloss innan han slocknar. Den goda modern och moraliska men irrationella kvinnan, Charlotte Gainsbourg som Claire, blir hysterisk. Kvar finns Justine, Justine som är en inkarnation av vad hon inte kan förstå. Hon lägger sig naken i det blå ljuset av Melancholia, som om det nu är hon som försöker bli befruktad. Men mest av allt blir hon lugn. Allt är skit i vilket fall (detta är hennes rationalitet), så att det går åt skogen är liksom inget problem.

Filmen är uppdelad i två delar; Justines urspårade bröllop i första och sedan undergången som kammarspel i andra. I den första är Justine den sublima kroppen, och i den andra är det den blåa planeten (blå som Novalis blomma) som tar över rollen vilket befriar Justine från allsköns bekymmer. Det är svårt att vara perfekt! von Trier tassar i utankanterna av en o-karakteristiskt direkt samhällskritik. Här är det den tröttsamt egocentrerade och dekadenta överklassen som står i fokus (via Antonioni och La Notte), en aristokrati av privilegier som utan att ha förstått det har offrat all möjlighet att längre göra något som över huvud taget berör ens dem själva. De jobbar med reklam, så klart. Och om sublimation är, som Jacques Lacan hävdade, en process med vilken ett objekt höjs till samma dignitet som Le ChoseDas Ding, kärnan som subjektet befinner sig i omlopp runt, likt en planet; då har dessa människor tappat alla möjligheter att nå dit. Den perfekta taglinen är Nothing som Justine berättar för sin chef (Stellan Skarsgård). Ett ingenting som endast kan fyllas med basala drifter – något hon bevisar genom att våldsamt lägra assistenten Tim (Brady Corbet). Ändå är Justine och hennes cynism paradoxalt nog det enda ”hoppet”. Cynismen blir rustningen som bevarar kroppen; uppenbarelsen (vilket också skiljer henne från Sades Justine). Cynismen blir till och med till ett kortslutet begär. Justine vet att hon ska vilja ha en man och ett stiligt bröllop och ett bra jobb etc. ad infinitum. Rent rationellt. Men detta blir det mest deprimerande som hon över huvud taget kan tänka. Och eftersom sexualitet och amorösa begär är lika omöjliga att tillfredställa i en film av von Trier som en av Antonioni får hon släppa det också. Kvar finns bara den nakna cynismen att höja till en sublim lag. Allt får så gå åt helvete till slut. Inget äger i vilket fall något värde. Det finns ingen Gud. Om allt är tillåtet, eller inget, som en konsekvens av detta är för Justine fullkomligt egalt. Samtidigt kan hon inte sluta åtrå meningslösheten; inget under kanske, när den är så förtrollande underskön.

Melancholia försök att iscensätta det omöjliga är lika svårt uppgift som det låter. Ibland blir det, en viss risk med von Trier, kitsch och pankaka. Prologen med drömscenerna i ultrarapid är bara för mycket. Om nu von Trier blir av med lite sponsorer på grund av Hitler-kalabaliken kan man ju hoppas att det drabbar höghastighetskameran! Som tur är så är resten av filmen fotograferad med en von Triersk rörlig- och rörighet som bryter sönder det allt för sockersöta (fotot i Melancholia av Manuel Alberto Claro fungerar mycket bättre än det som Anthony Dod Mantle gjorde för Antichrist). Ofta räddar Dunst och Gainsbourg också filmen från olika avgrunder med ett utmärkt skådespeleri trots tunt manus (en ”dialogkalkon” som Johan Croneman skriver i DN). Filmen är dock fortfarande bättre än Antichrist.

Det kanske mest befriande med von Triers film om världens undergång är att återgången till det apokalyptiska (E-trilogin) till slut fått honom att släppa könsfrågan mer eller mindre. Det började bli lite tjatigt, och allt för infekterat, i och med Antichrist. I Melancholia finns det inget tvivel om att de menlösa männen är naturens mest patetiska skapelse. Det är kvinnorna som besitter de intressanta irrationaliteternas väldiga domäner på andra sidan männens små lekhagar (i Melancholia skymtar till och med Charlotte Rampling förbi som Justines mor. Att Il Portiere di notte måste vara bland von Triers favoritfilmer är väl utan tvekan. Synd att Rampling inte får mer utrymme). Men man kan hålla med Maja Lundgren som inte ”köper” mannens uttåg. Det blir lite väl enkelt. Det verkar som von Trier helt enkelt ville bli av med honom så att han kunde slippa allt tjafs. Som Fredrik Sahlin skriver på SVT, männen blir ”oftast fantasilösa och fega. Rationella på gränsen till det absurda.” Lisa Magnusson på Rodeo kallar männen ”förnöjda och en smula, tja, korkade.” Samtidigt blir det kanske allt för enkelt att hävda att Justin är von Triers ”alter ego” som Emma Engström i GP.

Läs också Carl-Johan Malmbergs positiva recension i SvD (han tycker dock att Wagner blir lite väl övertydligt, och det kan man väl hålla med om). Positiv är också Miranda Sigander i Expressen som kallar filmen ”hypnotiserande” (vad ska man då kalla Europa?). Kul också att Ronny Svensson på TV4 trots sin o-ironiska ovilja att låta sig imponeras av von Trier ger filmen hela två solar!

Missa inte Annika Flynners intressanta text om Melancholia i vilken hon beskriver von Trier som en filmens Flaubert! Tål att tänka på…

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *