Axplockning: Kommissarie Zen

SVT sänder nu en brittisk kriminalserie som utspelar sig i Italien. Eller, snarare, en serie som spelar italiensk. Figursydda kostymer, hårvax och gult ljus över uråldriga gatstenar. För att inget ska missförstås: panoramavyer över Rom och inzoomning på skylten som stavar ”Qvestvra di Roma”. Ja ja, Shakespeare gillade också att förlägga sina handlingar till Italien. Tolv av hans pjäser har något med Italien att göra (men alla prata engelska). Så många att vissa, Martino Iuvara till exempel hävdar att Shakespeare måste ha varit italienare. Kanske med namnet Michelangelo Florio Crollalanza. Crollalanza/Crollalancia i översättning blir… Shakespeare, typ.

Zen? Zeno? Foto: Axel Andersson

Nåväl. Michael Dibdin som skrev ”Kommissarie Zen” var (om Wikipedia har rätt) född i Wolverhampton, långt från smäckra kostymer. Men han bodde, som det verkar, fyra år i Perugia. Och så skrev han alltså om Aurelio Zen. Själva tv-dramatiseringen som gjordes för BBC är väl inget att orda om, egentligen. Känns mest som en väldigt lång reklamfilm för Alfa Romeo. Rufus Sewell (född i Twickenham) som Zen har specialstuderat italiensk mimik. Om Kenneth Branagh kan vara svensk…! Det finns dock en skillnad mellan den engelska Wallander och Zen: i Zen finns det också verkliga italienare, som Catarina Murino (som Tania Moretti) och andra, i mindre viktiga roller.

Att förlägga en handling i ett annat land men på sitt eget språk ger upphov till vissa frågor rörande realism. I ”Kommissarie Zen” finns en liten lustig detalj som illustrerar den märkliga situationen. ”Italienarna” i serien tycker för det mesta att ”Zen” är ett konstigt namn. Zen förklara att det är venetianskt (sant också, en italianisering av Zeno eller Zenone som i Zeno Isauriern, bysantinsk kejsare, eller San Zeno, en gång biskop i Verona). Det verkligt lustiga här är att väldigt får icke-italienare skulle, antar man, reagera på att Zen inte var ett ”vanligt” italienskt namn. Konsekvensen av vad som kunde vara en verklighetseffekt blir främst att det konstruerade och fiktiva lyser igenom. För övrigt inte helt ovanligt när det gäller att försöka beskriva en verklighetsfaktor. Att skådespelarna pratar engelska även fast de ska föreställa italienare kan fungera som en brygga in till en annan värld, men att sedan bland in frågan hur de framstår själva utifrån en italiensk synvinkel är att göra en märklig situation näst intill absurd. En ”verklig” detalj blir alltså mer overklig än ens det affektera skådespeleriet.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *