Axplockning: Happy-Go-Lucky (Mike Leigh, 2008)

Poppy cyklar. Vinden leker med henens hår. Hon vinkar glatt. Poppy (Sally Hawkins) är trettio år. Skolärare någonstans i norra London. Hon ler, mest. Går in i en bokaffär. Drar ut boken The Road to Reality (med undertiteln ”A Complete Guide to the Laws of the Universe”). ”Don’t wanna be going there”, säger hon och skjuter den lekfullt in i bokhyllan igen innan hon vandrar över till barnavdelningen och bläddrar i en bilderbok. Hon har pastellfärgade åttiotalskläder på sig, Poppy, det årtionde hon var barn.

”Reality” väntar utanför dörren. Cykeln är stulen. Cykeln som protes, förlängning av hennes sprudlande kropp. Och även fast hon inte ville möta verkligheten så köper hon inte helt sonika en ny. Transport och mognad ska bli de teman som upptar Leighs tätt hållna mästerverk.

En metafor betyder att en bild bärs in i en annan. Rent semantiskt betyder också grekiskans μεταφορά (metaphorá) en överföring, en transport. Poppy får ta bussen till jobbet nästa dag. Men hon bestämmer sig ganska snart för att ändå ta körlektioner, ändå försöka lära sig köra bil. Det är kanske så man blir vuxen. Vill hon bli vuxen? Hon vill vara sin egen, det är klart. Flamencolärarens teatrala revirstampande, ”my space” – klackarna viner, är inte Poppys metod. Hon ler. Hon pratar. Hon gör ”bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning” som Kant skulle ha sagt genom att engagera sig, öppna sig för dialog.

Det är ganska uppenbart att Poppy inte kommer att kunna ta körlektioner utan att också hamna i dialog med sin lärare. Scott (Eddie Marsan) befinner sig utanför samhällets kärlek och avskyr det tillbaka. Hans svartsyn briljerar. Washington Monument är 555 fot över jord och 111 for under: 666. Titta i spegeln. Multikultur är icke-kultur. Poppy ler. Road to Reality?

Leigh drar fram det plågade existenserna, som Scott, från samhällets murkna plank med en sådan precision att det nästan är kusligt. En annan scen, sent en kväll, stöter Poppy på den artikulerade Scotts motsats. En stammande skäggiga man vars ord hakar sig och studsar runt för att sedan jagas iväg av en väldig tystnad innan de övergår, igen, till någon slags glossolali. Han är i det närmaste en gudomlig, mystisk, figur. Utvecklingsstörd? Här spelar ”ledning” ingen roll. Han skulle inte ha ”bruk” av förståndet i alla fall. Men Poppy ler och i mötet med den skäggiga mannen uppstår någon slags transcendens. En halv sekund kärlek. ”You know?” ”Yeah”. Reality? Mitt i filmen. Låt oss projicera de av Leighs filmer som är som denna över hornhinnorna på politikerna. Utanförskap? Vem är det som är myndig? Poppy ler. En Swift-karaktär i Londonnatten.

En utflykt till den gravida systern i ett medelklasshem. Svettiga handflator. Ångest. Poppy skrattar. När ska hon bli vuxen, när ska hon börja sköta sig själv, när ska hon ta ”ansvar”? Den präktiga syster definierar sin egen omyndighet i hennes utfall mot Poppy (som ler). Tillbaka med Scott. I bilen. Scott förklara varför utbildningssystemet är ruttet. Det krossar det individuella uttrycket. Man ska bara göra som läraren säger. Själv har han förstås redan förklarat för Poppy att lära sig köra bil kräver ”repetative thinking”. En sådan slags verklighet? Med dess lagar. Don’t wanna be going there. Och Scotts alla motsägningar jäser inom honom tills han är sprickfärdig. Poppy skrattar mer och mer nervöst. Hennes största misstag gällde oförmågan att förstå hur omyndiga de som utger sig för att representera vuxenvärlden kunde vara.

Till slut blir det nog. Poppy väljer ett transportmedel som kan föras fram tillsammans med någon annan. En roddbåt. Med vännen Zoe (Alexis Zegerman) pratar de om hur om vilken lång resa det är att bli vuxen, att bli myndig. Och det är sant. Riktigt vuxna blir vi först när vi dör då ingen förflyttning mer är möjlig. Allt annat är i en gråzon befolkad av falska profeter och en del, luggslitna, verkliga. I en sådan värld: välsignade är de som ler, de som med barnsligt yttryck kan sticka hål på något vi nervöst försöker vara för att vi tror det förväntas av oss. Under våra förflyttningar. I våra överföringar.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Axplockning: Happy-Go-Lucky (Mike Leigh, 2008)

  1. Pingback: Recension: ”Twenty Thousand Streets Under the Sky” (Simon Curtis) | text: axel andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *