Axplockning: Dogtooth (Giorgos Lanthimos, 2009)

Sällan har en film lyckats pricka in rådande zeitgeist som grekiska ”Dogtooth” av Giorgos Lanthimos. En familjefader (Christos Stegioglou) håller likt Josef Fritzl sina barn (i filmens fall med moderns goda minne) fångar inom hemmets vrå. Han gör allt för att avskärma dem från verkligheten utanför. Familjen porträtteras här i sin mest perverterade form som en meningsskapande enhet driven mot en nihilistisk kärna. Barnen, en son och två döttrar, uppfostras med en påhittad semantik där ord som kan vittna om något större presenteras med en ny mening. Allt som kan komma utifrån ska inlemmas i familjens spegelvärd. En zombie blir således en liten gul blomma. Och flygplanen som passerar över det klaustrofobiska familjehemmet är precis lika små som leksaksplanen som fadern ibland låter störtlanda på gräsmattan.

Lanthimos anspelar på två teman: Platons grottmetafor om att vår konceptuella verklighet lika gärna kan vara en förvrängning samt det solipsistiska problemet om hur vi i själva verket kan veta att det existerar något utanför oss själva. Tesen han framför med kuslig precision är att det ”utanför” som vi gärna vill föreställa oss inte är lika självklart som vi antar att det är. Filmens mest emblematiska person är varken fadern eller barnen utan den säkerhetsvakt (Anna Kalaitzidou) som fadern anlitar för att sexuellt tillfredställa sin son. I och med att hon framställs som en perverterad medspelare (men i ett annat spel) så upphävs tanken om att det skulle kunna finnas ett friskt ”utanför” som kan sättas i konstrast till familjens sjuka värld. Det finns olika verkligheter som blir till overklighet i mötet med varandra. Det enda som i filmen sammanbinder dessa är (föga överraskande) filmmediet själv. När säkerhetsvakten lånar ut två videofilmer till en av döttrarna ändras spelreglerna.

Den instängda känslan understryks av ett drömlikt foto och bildkompositioner där kameran ofta vilar när karaktärerna reser eller rör på sig vilket leder till kusligt kapade kroppar. Ett effektivt hantverk, men frågan är vad Lanthimos vill uppnå med sitt form och innehåll som allt för ofta framstår som ett utstuderat möte mellan Kaspar Hausen och Michael Haneke. Främst verkar han fascinerad över hans egen förmåga att skapa psykologisk förtätning som ofta slår över tom estetik. Det är paradoxalt nog de få avsnitten från en värld utanför, främst faders fabriksarbetsplats, som i sitt Antonioni-hommage verkligen lyckas säga något utöver effektsökeri. För det är inte speciellt svårt att, som Lanthimos spenderar mest tid med att göra vid sidan om att skapa en osmaklig komik, framställa människor som omänskliga. Utmaningen torde snarare vara att gestalta hur något som vi kan identifiera som mänskligt överlever mot alla odds. Att alla våra världar är konstruerade är ingen banbrytande upptäckt, men Lanthimos lyckas bara bryta sönder och bryta ned istället för att med sin konst också föra handlingen till andra nivåer. Det är en sak att pricka sin zeitgeist, en annan att säga något om den. Att filmmediet ska befria oss blir ett lättköpt argument i egen sak som i detta fall inte ens stämmer.

Samtidens fascination med instängdheten och omöjligheten till kommunikation mellan världar förföljer oss likt en svårbotad neuros sprungen ur allsköns pseudodebatter om postmodernismen. Att hänge sig okritiskt åt det klaustrofobiska är varken speciellt djupt eller intressant. Det enda det kan leda till är att vi kan masochistisk njuta något av situationen. Lanthimos har skapat en intellektuell skräckfilm, inget mer. Vi kittlas, utmanas och pådyvlas psykologiskt och verkligt våld i ett desperat försök att blända oss.

 

This entry was posted in Axplockning, Film & TV and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Axplockning: Dogtooth (Giorgos Lanthimos, 2009)

  1. Pingback: Dogtooth: Fritzl vs. Plato | Axel Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *