Axplockning: Armadillo (Janus Metz, 2010)

Himlen en vitmålad lervägg rappad med bruna stänk. Solen bak ett moln av damm. Och så sträcker sig de nakna grenarna plågat över dikena. Berg i bakgrunden. Sten på sten ut i evigheten. En ensam stråke. Det dova ljudet av en helikopter. Eländiga platåer av ingenting. Ansikte. Ständigt snabba klipp. Ett vapen. En känga. Steg över sten. Stråke. Helikopter. Ett blekt ansikte, krigsmålat. Som en pojkes.

Efter ett tag är det svårt att inte börja undra om Janus Metz inte gjort en rymdfilm. Starship Troopers. I alla fall verkar det som om de danska pojkarna tror att de är med i en. De retirerar till sitt fort. Armadillo. Bältdjur. Utanför finns den osynlige fienden. Ute i det vackra. De säger ”welcome to Nam”, men vet att de befinner sig i yttre rymden. Afghanistan? Vad spelar det för roll?

En ko som gett mjölk åt nitton människor. En liten flicka med en uppfläkt buk. Granat. Ett södersprängt hus med en gammal kvinna och ett litet barn. De sårade som ”likvideras”. Spilld mjölk. De danska pojkarna skakar på handen. Det blir mycket spilld mjölk. Lyft på skrot! Porr på datorn! Homoerotiska skratt. Simborgarmärket till den som kan hålla sig flytande i den spillda mjölken. Det finns tydligen många sätt att låtsas som om man fortfarande lever i rymden.

De verkliga människorna skrattar andra skratt. Vad annat finns det att göra? Talibaner och danskar. Män med vapen. Rymden. Stråkar. Snabba klibb. Ett sådant vackert foto. Det där med krig och estetik håller fortfarande alltså, i rymden? Anropar Janus Metz. Vilken planet befinner vi oss på? Skvallret om de ”likviderade” når jorden. Nåväl. De förstår inte. Förstår kanske inte det där med hur det går till när man restabiliserar den ”destabiliserade säkerheten”. Nej, jag förstår inte. Det andra skrattet går att begripa, måhända. Vad finns det annars för alternativ? Utan skrattet blir man kanske galen. Omgiven av så många som tror att de befinner sig på en annan galax.

Dokumentären Armadillo har blivit debatterad fram och tillbaka. Som anti-krigsfilm är den väl ungefär lika framgångsrik som Apocalypse Now. Det finns alltså någon sjuk person som gnuggar händerna någonstans. Utan stråkar. Utan snabba klipp. I ett väldigt fult myndighetskontor. Hur många fler bleka danska pojkar ska inte vilja komma ut i rymden nu? Det rätta virket. Inte rädda för att spilla saker. Som drömmer om krigsmålningar. Agnar. Vete. Samtidigt, på planeten jorden, tusen frågor: Hur många fler uppgivna skratt och uppfläkta bukar på småflickor? Hur mycket mer vackert krig?

Anropar Janus Metz. Vad vill du? Vart finns du? Ja, du där bakom stråken, bakom molnet av damm, ute i rymden. Framför den vackra bilden på klippbordet som ska glädja mannen på det fula kontoret. Vare sig du vill det eller inte. Kameran är också ett vapen. Skjuter i alla riktningar. Jag hukar mig. Här på jorden.

This entry was posted in Axplockning, Film & TV. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *