Anno 1790: déjà vu, igen

Det är möjligt att sent svenskt 1700-tal hade nästan allt: pudrade peruker på överspända primadonnor som lekte Paris i en nordlig utpost. Där fanns Gustav III som lyckades vara despot och upplyst på samma gång. Där smiddes ränker och slipades konspirationer. Att tidsålderns eleganta klassicism är så lätt att uppskatta än idag skadar inte. Sent 1700-tal är en ingrediens lika dramatisk och teatralt kittlande som kriminalhistorieras mord. En lockande epok för tv-serier, har det visat sig. På senare år har SVT visat ”Gustaf III:s äktenskap” (2001) och ”Lovisa och Carl Michael” (2005). Nu har fem av tio avsnitt av ”Anno 1790” sänts. En serie som kombinerar perukerna med mord som om både hängslen och svångrem vore nödvändiga.

SVT:s historiska dramaproduktioner lider ofta av styltig dialog och en nervös brist på ackuratess. Det är som om historien utgör en förbryllande utmaning för samtiden. Vad vill den? Varför ligger den där och skvalpar med all sin bråte? Sveriges moderna demokratisering har berövat överklassen privilegiet att luta sig mot historien för att leverera eviga sanningar, utan att för den skull skapa nya, starka och självständiga historiekulturer. Svårigheterna att få detaljerna rätt framstår som en omedveten protest. Så svårt kan det inte vara att ta hjälp av kunnigt fackfolk. Nej, historien ska berättas på samtidens villkor, även om vi nu inte listat ut vilka dessa villkor är. Resultatet är halvhjärtat och återspeglas i skådespelarnas deklamerande av stolpiga manus snarare är gestaltande av gripande historier.

Mycket känns alltså igen, i ”Anno 1790”. Det kanske mer märkliga är att de flesta avsnitt hittills (det femte erbjöd mer variation) är så till förvillelse lika varandra. I centrum står fältskär Johan Gustav Dåådh (Peter Eggers) och hans assistent, kalfaktorn Simon Freund (Joel Spira). Dessa två ska i varje fristående avsnitt ta sig igenom en bekant dramatisk stege: ett brott, ofta mord, utförs och vad som framstår som uppenbar gärningsman grips och slängs i arresten. Dåådh misstänker snart att det hela inte är så enkelt. Innan avsnittets slut har han avslöjat att den häktade inte kunnat begå brottet och istället gripit den riktiga gärningsmannen. Han har också förstått att det finns kopplingar mellan brottet och en konspiration mot konungen, en konspiration med vars mål. men inte medel, Dåådh sympatiserar med.

Serien spelar på motsatsförhållanden på olika plan, främst mellan oskyldigt anklagade och fria men skyldiga. Dåådh finns mitt emellan. Han blir till en allegori över den perfekta statsapparaten, en moralisk och omutbar entitet som kreativt följer lagens ande snarare än dess bokstav. Om Gustav III är den upplyste despoten är Dåådh den upplyste byråkraten. En sådan som det verkar vara bristvara på dagens Försäkringskassa och Migrationsverk. Dåådh är drömmen om rättvisan. Den oskyldigt anklagade är rättslös under lagen, medan den fria men skyldiga är över lagen. De revolutionära konspiratörerna är moraliskt förkastliga eftersom de sällar sig till den senare skaran. De saknar moderation. Dåådhs sympatiska försök att medla mellan despotism och revolution gör honom också till en idealbild av en svenskhet som religöst tror på konsensus även när två uppfattningar är ointresserade av att närma sig varandra.

Om Dåådh utgör en möjlighet för en idealisk identifikation är hans medhjälpare Freund långt mer komplex. Freund är en djupt troende pietist, tillika suput. Samtidigt är Freund långt ifrån irrationell (för att på så sätt skapa en enkel motsats till Dåådhs upplysta rationalism). Den enda gång som Freund använder sig av sin tro är det i förnuftets tjänst. I avsnitt fyra luras Dåådh med sin övertro på vetenskapen in i självsuggestionen genom animal magnetism à la Mesmer. För att snärja de skyldiga genomgår Freund själv samma experiment, eller: låtsas att genomgå, han hypnotiseras inte eftersom han ber. Freund får således representera förnuftet mot ”vetenskapen”, ett trubbigt men mänskligt förnuft. Genom att det går att projicera ”folklighet” på Freund förstärks bilden av Dåådh som en högst idealiserad gestaltning av en bättre samhällsordning. Freund är således den mest ”historiska” gestalten i ett spektrum där Dåådh utgör hoppet som en framtid som ännu inte, ens idag, har inträffat.

(”Anno 1790” regisseras av Kristina Humle. Manus: Alex Haridi. Det fantastiska fotot är av Geir Hartly Andreassen)

 

This entry was posted in Film & TV, Historia and tagged . Bookmark the permalink.