Recension: Träd (CCAP, Dansens Hus)

Hundratals vita plastremsor, suspenderade från taket. Ljus och ljud möts i impulser som bryts ned och skapar nya strukturer, likt molnens dans på himlen. Det vita golvet under denna uppochnedvända skog kantas av ett svart randutrymme: En orimlig bild: att det går att välja att inte delta i en kosmologi eller ett vädersystem. Det går till och med att sitta på skarven, hisnande känsla. Halvguden och panelhönan möts i en och samma ambivalenta gestalt. Åskådaren har ingen annanstans att ta vägen. Det finns inga stolar. De modigaste söker sig till skogens mitt, där dansarna finns, och blir deltagare. Det är där som den individuella kroppen knyts samman, upplöses, omformas, blir på nytt, bryts ned. Allt är i förflyttning. Vid sidan av scenen står svartklädda människor och drar i linor så att ”träden” rör sig. Vilken syn mitt i det skarpa digitala ljuset och de elektroniska ljudvågorna. När allt bara blir, utan att vara, står de där och drar som representanter för ett skrå av muskeldrivna scenarbetare som inte ska synas. Hur klassisk i sin metaforik metafysiken förblir.

Dansarnas uppenbarelse äger också den en klassisk anstrykning som det från sidlinjen är svårt att värja sig för. Det är älvalek i sommarnatten som speglar sig i vita björkstammar. Eller, under ytan, i sjögräsets våg; najaderna. I vissa möten rör sig formen mot det strikt klassiska. Tre gracer i ett ögonblick av estetiskt perfektion. Det reaktiva kulturella nervsystemet reagerar instinktivt på tre kvinnliga dansarnas mjuka rörelser. Det mjuka, väna och suggestiva förenar sig självklart i en romantisk bild utan att denna bild äger något förklaringsvärde. Visserligen är det väl bara att börja röra sig i den interaktiva dansinstallationen för att återvinna ett taktilt ”blivande”, men vart försvinner de kulturella koderna? Neutraliseras dem? Eller börjar de leva sitt eget liv under ytan?

Koreograf Cristina Caprioli har presenterat sin installation för barn och för en publik av samhället diagnostiserad. Vid insläppet får vi vuxna och ”normala” på Dansens Hus höra att vi kanske kommer att reagera annorlunda, men att vi ska ta av oss skorna och försöka släppa loss. Det kanske inte är så vanligt, detta som upplevelse, får vi veta, att vara så nära en annan person. Snarare än en appell till våran potential får vi till livs en direktkommuniké till våra repressiva överjag. Inte konstigt att vi blir som vi blir, förutom några djärva själar. Om det är ett experiment att visa ”Träd” för en vuxen publik som lider av normalitet så torde det vara givande att också experimentera med det pedagogiska formatet. Eller bara låta bli, bara anta att vi är lössläppta i ett parallellt, virtuellt, universum som också kan bli verklighet. Att vi inte tror på subjektet och transcendensen och vad det än nu må vara. Annars kräver nog vuxna mer disciplin och katederundervisning än barn. Vår egen disciplin måste mötas med en högst kontrollerad avdisciplinering.

Det skulle inte vara några problem om Caprioli ville fostra sin publik. Hennes uppsåt är gott och det finns en oaggressiv stämning i verket som kanske också lånar något från bilden av älvorna. Hänsynen har redan tagits: gör allt till scen snarare än att bibehålla denna dunkla gördel som vi kan gömma oss i, som scenarbetarna arbetar i, som ljudet och ljuset kommer från. För att den vuxna fantasin ska frigöras och buga sig för barnet behöver vi stukade disciplinmänniskor, som sagt, en hel hands pekande.

Efter en stunds heroiska kamp mot hämningarnas mörkerland så befinner man sig ändå, av egen maskin, i mitten: ett synestetiskt rum som i lika stora delar finns innanför som utanför kroppen. Och sedan är det slut. Det korta verket är över efter en hämmad mans uppvärmning. Vart gör älvor när de inte dansar? En vuxen publik går ut i den bistra vinterkvällen, kanske till mataffären som om nästan inget hade hänt. Säkra kan vi aldrig vara, nog kan det bli ett halvt danssteg i kön till kassan. Starkast av allt dröjer sig minnet av en magisk sommarnatt för länge sedan, men ändå alldeles nyss.

(publicerad i Tidningen Kulturen, 22.01.12)

This entry was posted in Dans/Performance and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *